 |
| Karl XII |
* * *
Under Stora nordiska kriget (1700–1721) stupade uppåt 200 000 människor på svensk sida. De dog i sjukdomar, de dog i köld, de dog i strid. Därtill utarmades Sveriges resurser och omfattande landavträdelser fick göras. Stora nordiska kriget blev en katastrof. I spetsen för händelseutvecklingen stod en man, den enväldige svenske konungen Karl XII (1682–1718).
Det hör väl till historiskt intresserade svenskar att ha en uppfattning om Karl XII. De finns som höjer honom till skyarna som hjälte, och de finns, som sablar ner honom som landsplåga.
Problemet är inte nytt, och hur man borde se på kungen sysselsatte också officeren C. O. Nordensvan, som 1918 gav ut Karl XII. Synpunkter och betraktelser, en sammanfattning av Nordensvans studier i ämnet, som särskilt varit militärt inriktade.
Det förvånar därför inte att fokus för Nordensvans bok är de militära rörelserna.
Största delen av boken består av plågsamt detaljerade skildringar av hur befälhavaren X för sina styrkor till Y, därefter till Z och därefter till nästa plats. Så inträffar ett slag, varefter man rör sig till platsen A, sedan till platsen B, och sedan till platsen C. Översätt sedan dessa Y, Z, A, B och C till polska eller ryska orter och läsaren som inte är synnerligen bevandrad i östeuropeisk geografi är mycket snart borttappad. Åtminstone den här läsaren. Trots att en och annan karta beledsagar berättandet.
Så man får försöka se de stora dragen i rörelserna. Hur Karl XII synes irra omkring, för att stundom stanna upp. Nordensvan ställer sig gång på gång frågande till konungens handlingssätt.
* * *
Mot senare delen av boken tar mer tolkande och resonerande partier vid, och här blir det ännu tydligare att Nordensvans uppfattning om Karl XII som fältherre är mycket kritisk. Nordensvan tycker sig se, att Karl XII obstinat håller fast vid till exempel Sachsen-Polens konung Augusts avsättning, fastän det kostar Sverige östersjöprovinserna, fastän gynnsamma tillfällen till fred visade sig, om Karl XII bara velat vända sitt öra till kompromisser.
Men allt, verkar Nordensvan mena, som hade en antydan av reträtt var för Karl XII liktydigt med nederlag. Att kompromisser kan vara strategiskt lämpliga verkar konungen inte velat se. Det var segra helt enligt sin egen vilja, eller gå under.
Ett annat karaktärsdrag som Nordensvan belyser är Karl XII:s egenmäktighet. Konungen har stora militära begåvningar omkring sig, men ytterst lite låter han dem komma till tals, och ytterst lite, om något, meddelar han dem om sina mer övergripande mål. De får ofta bli kvar i ovisshet om sin konungs planer.
Konungen är obstinat — Nordensvan talar om Karl XII:s ”ytterliga envishet” — och konungen är egenmäktig och lyssnar inte till råd. Han låser sig vid mål som inte kan uppnås. Han förstår inte statskonstens och diplomatins möjligheter. När han likväl låter använda sig av diplomati, är hans kompromissvilja obefintlig. Hans språk är krigets, med värja i hand. Nordensvan skriver:
”Det förefaller nästan, som om konungen uppfattade hela kriget såsom sin enskilda angelägenhet, med vilken ingen annan hade något att skaffa.”
Och vidare:
”Otvivelaktigt är i alla fall, att Karl XII:s anlag och långa krig allt mera födde i honom en krigslystnad, som i kriget sökte sin tilfredsställelse [sic!] och älskade kriget för dess egen skull.”
Det hindrar inte att Nordensvan kan uppskatta konungens personliga egenskaper: konungen har mycket enkla vanor, och han är tapper intill dumdristighetens gräns och strider inte sällan med sin armé, när det rent taktiskt rimligen hade varit bättre om högste befälhavaren hållit distansen och bevarat överblicken. Men moraliskt har en stridande konung säkert en slående effekt på manskapets stridsvilja.
Slutligen låter Nordensvan hursomhelst sin bok mynna ut i en lovprisning av konungen som skär sig med vad han tidigare anfört emot honom. Han talar om ”övermåttet av hans goda egenskaper”, om att han trots sina brister står ”framför oss såsom urbilden av svensk kraft och svensk tillförsikt”.
Diskussionen om Karl XII tog som bekant inte slut med Nordensvans Karl XII. Synpunkter och betraktelser. En enhetlig bild av krigarkungen framför andra i svensk historia kommer vi aldrig att få: han var själv alltför sparsam med utsagor om sitt inre liv för att vi någonsin ska kunna lära känna honom. Återstår att som Nordensvan försöka tolka honom utifrån hans kända agerande. Nordensvan balanserar som synes en kritisk bild av kungen som härförare mot en positiv bild av hans personliga egenskaper.
– – –
C. O. Nordensvan, Karl XII. Synpunkter och betraktelser. Stockholm: Åhlén & Åkerlunds förlags A.-B, 1918. 341 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar