Bokrecension: Tankar från en hed | Olle Holmberg

Tankar från en hed är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), professor i litteraturhistoria med poetik. Boken utkom 1965.

* * *

Det råder ingen tvekan om att Olle Holmberg kan skriva. Men Tankar från en hed kan jag inte ta till mig innehållet i mer än undantagsvis. Jag upplever det som att aforismerna och kortprosan den består av är ännu ej färdigtillredd kost. 

Det är som om Holmberg helt enkelt lät publicera en anteckningsbok med infall som ännu inte bearbetats till pregnant litteratur. Möjligen kan det misstänkas att boken förverkligats mot bakgrund av vem Holmberg var och vad han annars skrivit, särskilt sina litteraturvetenskapliga essäer och andra essäer, snarare än på grund av bärkraften hos de texter som faktiskt återfinns i Tankar från en Hed. 

Holmberg skriver gärna utifrån en roll; han låter alltså texten komma från en tänkt författare, som är en viss person. Det är ett effektivt litterärt grepp. Det greppet använder han i hela den första delen av boken, som är en fiktiv dagbok av en ”bibliotekarie vid Kungl. Kontrollstyrelsens meteorologiska sektion”, en tjänsteman inte alls avser kontrollera skillnaden mellan upplevd och faktisk temperatur på en västsvensk ö, såsom hans uppdrag är. Det är en småputtrande, fladdrig och på det stora hela intetsägande text. 

Nästa del är ett regelrätt aforistiskt avsnitt som samlar formuleringar som borde blivit mer pregnanta, men nu i allmänhet står utan udd. Men ibland finns där en satirisk skärpa eller en cynisk illusionslöshet som är träffande:

”SANNINGSKÄRLEK. – Att 'älska sanningen' – vilket skryt! Att uthärda den och ibland använda den: kan inte det vara nog?”

Eller uttalandet utifrån rollen ”DEN FÖRNÖJSAMMA FOLKPENSIONÄREN” som snart ska hämtas till dårhuset:

”Jag gläder mig åt att aldrig ha trott på vad jag själv har sagt och heller aldrig på vad andra har sagt.”

De flesta av aforismerna är mer lekfulla än utförda. Skissade, men inte utarbetade. Frammejslade men inte slipade. Eller så har jag helt enkelt inte öron för dessa melodier.

Efter aforismerna följer en monolog på talspråk om någon kriminell karl, och avslutningsvis finns i boken en dialog där huvudpersonen är en i morfinrus talande skådespelare, som åtminstone tror sig själv vara döende.

* * *

Jag tycker om små böcker. Alltså små till formatet: det är praktiskt och lätthanterligt och jag har väl någonstans en övertygelse om att det som kan sägas i de allra flesta fall kan och bör sägas kort. Men det förutsätter också att det som finns i böckerna är skarpt, koncentrerat, att det bär. 

Olle Holmbergs Tankar från en hed har inte dessa egenskaper, hur bra hans böcker för övrigt än må ha varit och hur skarpt och koncentrerat, hur bärande hans arbeten av andra genrer än har varit. Jag har själv till exempel med stor uppskattning skrivit om Holmbergs Inte bara om Hamlet (1949). Men Tankar från en hed uppfattar jag som att den samlar sådant som ännu inte blivit färdigt.
– – –
Olle Holmberg, Tankar från en hed. Stockholm: Bonniers, 1965. 108 sidor.