Bokrecension: Från Europas brandplatser | Fredrik Böök

Fredrik Böök

Från Europas brandplatser är en samling essayer av Fredrik Böök (1883–1961). Boken utkom år 1925.

* * *

Litteraturhistorikern och kulturpersonligheten Fredrik Böök lät ge ut åtskilliga essaysamlingar. Texterna har i allmänhet litterära ämnen i dessa böcker, även om Bööks bredare kulturpolitiska uppfattningar inte sällan också bryter fram. Därtill lät han ge ut resebeskrivningar, där det politiska ärendet stundom var mindre höljt i dunkel. 

I Från Europas brandplatser behandlar Böök i en mängd essayer visserligen litteratur, till exempel böcker av olika personer som varit aktiva under första världskriget, men hans egna politiska uppfattningar är sällsynt klart uttryckta, och det med sådan klar tendens att det stundom utmanar löjet. 

Professor Böök har två huvudpoänger. Den första är att det är orättfärdigt att ge Tyskland ensam skuld för kriget. Den andra är att freden i Versailles är orättfärdig. 

Båda dessa uppfattningar är i sig rimliga och resonliga. Det är emellertid inte Bööks sätt att på varje sätt angripa, nedgöra, förlöjliga och ironisera kring dem som inte delar hans uppfattningar om Ententen. Böök är spydig och sarkastisk. Han tar till vad vapen han förfogar över, för känslan hos honom är nog genuin, när han skriver om

”... alla de olyckor, de lidanden, den förnedring, den upplösning av både civilisation och kultur, som entente-politiken dragit över det 'befriade' Mellan-Europa.”

Och på ett annat ställe talar han om:

”... den hatparoxysm och den masspsykos, som förhindrade världskrigets avslutande med en jämviktsfred och framtvingade den skändliga och förnuftslösa Versailles-traktaten.”

Bööks sympatier och antipatier innebär inte att han blir blind för att Kaiser Wilhelm II hade svagheter och Winston Churchill stora styrkor. Men den allmänna tendensen är hela tiden mycket klar och tydlig. Utifrån sina fastslagna oomkullrunkeliga uppfattningar om rätt och fel beträffande kriget och dess orsaker bedömer han dem han behandlar i essayerna.

Bööks fäktande är inte klumpigt; det är elakt, men inte utan elegans. Han är knappast balanserad, men äger som alltid stilistisk tyngd. Och fastän man inte alltid delar hans uppfattningar – vad det nu än må gälla – får man i allmänhet villigt medge att han är en skicklig skribent.

* * *

Till det mer osmakliga i denna samling är den sällsynt frekvent antydda antisemitismen. 

Förstå mig nu rätt; Böök är inte antisemit i den form som antisemitismen tog hos nazisterna, fastän man gärna önskat att han inte varit så förstenat trogen Tyskland även under andra världskriget. 

Men trots att Böök själv uttryckligen reagerar mot antisemitism, använder han sig ofta av antisemitiska gliringar; han nämner gärna att någon är av judisk börd när denne ägnat sig åt något Böök ogillar, som om det skulle förklara något, och ingen kan missta sig beträffande att han missaktar judarna såsom grupp på ett rent generellt sätt, ja, på ett sätt som tyvärr inte var ovanligt decennierna kring förra seklet, till och med hos en så synnerligen bildad person som Fredrik Böök.

* * *

Fredrik Böök är på det stora hela en representant för tidens borgerliga, konservativa Europa. Han ser med fasa på bolsjevikernas Sovjet, liksom han värnar det Tyskland som för honom står för gedigen kultur. Han är inte aristokrat, och han är inte heller arbetare. Som professor i humanistiskt ämne tillhör intelligentian.

Och det är utifrån sitt perspektiv som intellektuell som han svingar sina omdömen om personer som haft att göra med utvecklingen före, under, och efter det första världskrigets katastrof. Han tar sats mot böckerna han läser från de olika länderna, och han tar sats mot den bildning han besitter och höjer sin röst till försvar för det stabila och bestående. 

”En revolution innebär alltid de råa instinkternas, de primitiva begärens seger över förnuftet och ordningen, över värdenas hierarki.”

Böök kan också kosta på sig att offra åt religionen:

”Så länge ännu de kristna idealen behålla en traditionell makt över individernas själsliv, så länge de hänsyn och instinkter, som religionen odlat och skyddat, ännu äro oförstörda, träder icke den ursprungliga människonaturen fram i sin nakna styggelse; men det sker ofelbart, när frigörelsen blivit fullständig.”

Omkring sig ser Böök horder av naiva människor, inkompetenta människor och orättvisa människor. Han bjuder dem alla värjspetsen. Ja, eller snarare pennspetsen. Och den är vass nog. Om en författare som skrivit om Ungern skriver Böök:

”Mr Street är en verkligt principfast demokratisk liberal, men den ståndaktige tennsoldatens alla dygder, men också med hans något långsamma uppfattning.”

Om greve Zedlitz-Trützschlers memoarer från sina år vid det tyska hovet skriver Böök:

”Det starka intrycket är alldeles oblandat: det består av obehag. Obehag vid vad som berättas, och obehag vid berättaren.”

Fredrik Böök har genom Från Europas brandplatser tydligt nog uttryckt sina uppfattningar om världspolitiken och de dödliga konvulsioner som första världskriget innebar. Han är uppenbart skakad i sitt innersta över att det kunde gå så illa för hans älskade Tyskland, som han nu ser misshandlat och slaget till marken. Han uttrycker om stämningen, att

”... skogen i Europa [är] mörkare och osäkrare än någonsin – det slipas knivar inne i dunklet, och korparna äta sig mätta på de mördades lik.”

Föga anade väl Böök att knivarna snart i så stor utsträckning skulle sitta i just tyska mördarehänder. I stämningen av skriande orättvisa efter Versailles och med brinnande hat hade ett nytt parti stått upp i Tyskland några år innan essayerna i denna bok skrevs, och Adolf Hitler hette vid det här laget det partiets ledare.
– – –
Fredrik Böök, Från Europas brandplatser. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1925, s. 327 sidor.