Bokrecension: Blick tillbaka | Prins Wilhelm

Prins Wilhelm

Blick tillbaka är skriven av Prins Wilhelm (1884–1965). Boken utkom år 1952 och samlar ett antal texter ur Prins Wilhelms tidigare produktion.

* * *

I sitt förord skriver Prins Wilhelm att texterna i Blick tillbaka inte är nyskrivna, utan har hämtats ur Där solen lyser (1913), Alle mans katt (1938), Fritt land (1941) och Episoder (1951). Han har enbart, berättar han, ordnat dem i kronologisk ordning. Det är alltså här fråga om en urvalsvolym. 

Karaktären på texterna är i allmänhet mer eller mindre självbiografiska eller så är det de skildrar självupplevt.

Intressantast i prins Wilhelms berättelser är de personhistoriska aspekterna. Prinsen kommer ju från en miljö som annars varit tämligen väl skyddad bakom draperier: han är son till Gustaf V, sonson till Oscar II, broder till Gustaf IV Adolf och gammelfarbror till Carl XVI Gustaf. 

Prins Wilhelms mor, drottning Victoria, var dotterdotter till kejsar Wilhelm I. Prins Wilhelms hustru mellan åren 1908–1914, Maria Pavlovna, var kusin med tsar Nikolaj II och sondotter till tsar Alexander II.

Det är alltså en oerhört monarkisk och furstlig miljö som är Prins Wihelms släktmässiga omgivning. Men själv kom han att ge sig på en bana inom flottan. Senare blev han känd för sina kulturella intressen och kom genom sitt omfattande författarskap att kallas diktarprinsen. Han skrev både prosa och poesi.

* * *

Texterna som samlats i Blick tillbaka är till tonen är i allmänhet mycket välkammade och lätt förnumstiga. Stundom levererar prinsen någon käck truism. 

Men där finns också genuint personliga uppgifter. Han skriver om sitt mindervärdeskomplex som ung, ett mindervärdeskomplex som han länge fick kämpa med. Man tror som läsare att den kadaverdisciplin prinsarna underkastades beträffande lydnad säkert inverkade på utvecklandet av ett sådan problematik. Prinsen skriver: ”Vi hade blivit tillsagda hundra gånger att inte fråga, bara lyda.” Sådana verkar förväntningarna varit på dem.

Prins Wilhelm skriver om sin konstnärliga och synnerligen konservativa moder, drottning Victoria, som utåt höll oerhört strikt på hovetiketten, men pekar också på att hon privat hade andra sidor. Han skriver:

”Medan hon mellan fyra väggar levde som den anspråkslösa och enkla människa hon i själva verket var, fördömande lyx och överflöd, höll hon styvt på att utåt uppträda med den värdighet hennes ställning fordrade.”

Prinsen kan inte klart svara på om hans mor var en lycklig människa. Kanske skickade hennes långt drivna självdisciplin glädjen i någon mån på flykten: man får det intrycket av de glimtar Prins Wilhelm ger. 

Skildringar av Prins Wilhelms far, Gustaf V, är emellertid betydligt färre än skildringarna av modern, åtminstone i denna bok. 

Desto mer har prinsen att berätta om sin farfar, Oscar II, som för den unge prins Wilhelm verkar framstått nästan som ett sagoväsen med sin ståt och sitt stora, grå skägg. Han var konung av det gamla slaget. Oscar II hade lätt för att prata med folk men bar också med sig en medvetenhet ”om sin intellektuella överlägsenhet”. 

Oscar II framstår som en skicklig skådespelare som tror sig vara den roll han fått. ”Ytan, symbolens fasad, var huvudsaken på ett helt annat sätt än i våra dar.” Och Wilhelm skriver: ”Människan bakom purpurn kom jag aldrig nära.” 

* * *

Prins Wilhelm skriver också om andra äventyr. Bland annat om livet till sjöss i en text som svämmar över av sjömanstermer; det må förlåtas en om sjölivet obildad läsare om det verkar nästan koketterande att så slänga sig med ett de invigdas språk.

Under en sjöresa där prins Wilhelm hamnar i Istanbul kom han att besöka sultanen Abdul Hamid. Sultanen verkar i all sin avskilda ståt inte imponerat särskilt på svensken:

”Själv satt jag bredvid Abdul Hamid. Han verkade kutryggig och maläten, ansiktshuden låg spänd under framträdande kindknotor,  nästan tyckte på nära håll mer lik en gams än en örns, blicken iskall och skägget färgat. […] Samtalet mellan oss fördes med tolk och blev därefter: frasrikt, artigt och intetsägande.”

Ett annat äventyr var när prins Wilhelm var med vid konungakröning i Siam, och ytterligare ett annat när han mer eller mindre oförmodat kom att som en av två ryttare eskortera tsar Nikolaj på en paradrytt genom Moskva.

Om tsaren har han ett och annat att berätta. 

Prinsen ”kände honom ganska väl”, berättar han. Han verkar nästan ömka Nikolaj, att han föddes just till härskare och tsar och inte till något annat som han passat bättre för. Prinsen verkar genuint tycka om Nikolaj som person, och skildrar hur avspänd Nikolaj kunde vara i familjekretsen, där han helt enkelt kallades ”Nicky”. Där var han ”[e]n glad, godmodig, vänlig människa utan skymten av yttre åthävor, enkel och hjärtlig i sitt sätt.” 

Men prins Wilhelm överskyler inte Nikolajs olämplighet som kejsare: han berättar att hans politik, som han förde utan att riktigt inse vad som hände utanför palatset, blev allt olyckligare och att han själv därmed kom att bereda sin egen undergång.

* * *

Det finns också mycket annat mer som prins Wilhelm berättar om, och som det kunde finnas skäl att analysera. Men det ovan relaterade ger emellertid några inblickar i världen bakom de monarkiska kulisserna som jag själv tycker är intressanta, inte minst då prins Wilhelm inte är en utomstående, utan i högsta grad en av de medverkande: han skriver inte om kungligheterna och aristokraterna som en utomstående, utan han skriver om sin mor, sin farfar, sina släktingar. 

Närheten innebär naturligtvis särskilda problem rent källkritiskt, men ingen kan förneka att prinsens uppgifter kommer från sammanhang som få andra haft tillgång till.
– – –
Prins Wilhelm, Blick tillbaka. Stockholm: Vingförlaget, 1952. 207 sidor.