* * *
Per Gunnar Evander lyckas i Ängslans boningar skapa en känsla av absurd, skör drömskhet, fastän han hela tiden använder en mycket realistisk berättarteknik. Så flyter den verklige Per Gunnar Evander samman med romanens jag, vid namn Per Gunnar Evander, på ett sådant vis att läsaren får det svårt att avgöra var fiktionen börjar och verkligheten tar slut.
Romanens Evander är författare och refererar till sammanhang den verklige Evander befunnit sig i, men han skriver också ingående om sin broder, som ska ha tagit sitt liv. En sådan bror hade emellertid inte Evander i verkligheten. Fiktion och fakta växlar om på ett effektivt och konstnärligt intressant sätt.
Vari består då det drömska, eller rättare mardrömska?
Jo, romanens Evander får efter att hans flickvän försökt att döda honom vila ut hos Henry och hans hustru. Henry är en gammal ungdomsvän från Evanders tid som löpare. Evander lovar att för denna tjänst göra vännen en tjänst i framtiden.
Det dröjer elva år, sedan hör vännen Henry av sig. Han behöver hjälp med att gräva ut en vattenledning för att hitta en läcka. Naturligtvis ställer Evander upp. Men arbetet är absurt omfattande. Det grävs för hand, och sträckan kan bli flera hundra meter lång om inte läckan visar sig, och det är tjäle och vattenledningen ligger långt ner under marken.
Evander blir kvar i månad efter månad och gräver med spade och hugger med korp. Först hjälper vännen Henry till, men dennes hälsa blir allt sämre och till sist är det mest Evander själv som dag efter dag står där i den iskalla löpgraven.
Det absurda består då bland annat i den brist på proportion som finns mellan den goda gärningen som innebar att den utsatte Evander fick husrum och mat under en tid för elva år sedan, och de långa månader av synnerligen hårt fysiskt arbete som gentjänsten innebär, med husrum och mat som enda lön.
Evander knotar på, funderar ibland på att ge fan i alltsammans, men fortsätter ändå. Han verkar inte notera den hänsynslöshet som vännen måste ha för att hålla kvar honom i detta arbete denna långa tid, istället för att försöka anlita professionell hjälp som kan hitta läckan enklare än att gräva hundratals meter genom frusen mark.
Man lockas alltså som läsare att tänka sig sökandet och det tunga grävandet som ett symboliskt uttryck. Åtminstone kan läsaren använda berättelsen på så vis: är grävandet ett uttryck för ett sökande efter mening? Eller kanske ett sökande efter vad som möjligen är fel och skaver?
Hursomhelst, oro genomflyter på ett obestämbart sätt romanen, vare sig det nu handlar om den hänsynslösa behandlingen av Evander, eller om de halvkvädna visor som kommer ur Henry och hans hustru, som antyder att de har mer inom sig än vad man först tror.
På något vis kan man inte heller, trots allt, låta bli att känna medlidande med den allt sjukare, allt ömkligare, alkoholiserade Henry – han är vilsen men verkar inte själv förmå att hitta rätt, att hitta balans. Han är mycket tung, fysiskt, ja, men också psykologiskt.
Ängslans boningar är som berättelse litterärt intressant. Kanske är den väl utdragen – men historiens längd gör att det skapas utrymme för smygande oro, som möjligen inte kunnat uttryckas lika effektivt annars. Och allt det outtalade i romanen ger också gott om utrymme åt läsaren att själv försöka förstå om det finns ett djupare liggande budskap här, och i sådant fall vad det kan vara.
– – –
Per Gunnar Evander, Ängslans boningar. En dagboksroman. Stockholm: Bonniers, 1980. 253 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar