Bokrecension: Till vederbörande | Eric Ericson

Till vederbörande är skriven av Eric Ericson (f. 1972). Boken utkom år 2010.

* * *

Eric Ericson känner jag tidigare till främst genom hans böcker med brev som skickats och besvarats, brev som innehåller det ena mer bisarra budskapet än det andra. I Till vederbörande förekommer också brev, men dock inte sådana som sänts land och rike kring. Det rör sig nu om fiktiva brev, där till exempel kommunen önskar informera om något. 

Förutom brev finns också små sagor och berättelser, samt teckningar med tillhörande texter.

— Så vad är nu det här? Carl Johan de Geer skriver i sitt förord att det rör sig om ”Kafkas pysselbok”, att Ericson ”är något av en svensk Kafka”. Och jag håller med. Ericson framställer gärna en normal situation, som han sedan skruvar i det absurda och mardrömslika på ett sätt som minner om just Kafka. Det är folkhem blandat med mardröm och absurditet. Och den formulering som Ericson har i en av sina texter är sällsamt träffande för hela Till vederbörande:

”Går du för långt bort flyter verkligheten ihop med fantasin och om du har riktig otur hittar du aldrig tillbaka.”

Till detta kommer en försvarlig mängd oemotståndlig svart humor.

Här i boken finns historien om hur Gud före allt annat skapade en hink, som blev Guds vän. Här är ett utskick där någon myndighet i svarskuvert önskar svar om dina tre favoritfärger. Ständigt återkommer spelkort i olika typer av kollage. Och en gnällig Björn Hansson skickar åtskilliga telegram och berättar om den Konsumbutik han öppnat i dödsriket. Ericson verkar också ha en förkärlek för flödesscheman, särskilt tänker jag då på ett genialt obegripligt schema över hur en arbetsplats fungerar. 

Till vederbörande är i allra högsta grad ett konstverk, där ord, bild och intryck samsas med varandra. Ericson låter oss ana samhället genom en spegel som både skärper bilden av hot och drar ett löje över alltsammans. Satiren är mycket verksam. 

Och mycket av det han skriver, särskilt det som skildrar ett samhälls-Sverige, är ändå inte så oerhört otänkbart. Kan man till exempel inte tänka sig ett myndighetsutskick som berättar att man kan höra av sig till dem för att få veta mer om sig själv?

Så man fnissar och ryser om vartannat. Utsökt bra är Till vederbörande hursomhelst.
– – –
Eric Ericson, Till vederbörande. Stockholm: Orosdi-Back, 2010. Ej pag.