Bokrecension: Drömskepp i torrdocka | Hans Ruin

Hans Ruin

Drömskepp i torrdocka är skriven av Hans Ruin (1891–1980), finlandssvensk filosof och författare. Boken utkom första gången 1951. Jag har läst en upplaga från 1963.

* * *

Det är en sann konst att skriva enkelt och elegant samtidigt; sådan skrift är ett nöje att läsa. Att skriva konstlat eller tillkrånglat är en spridd sjuka inte minst inom akademiska sammanhang — som om något vore mer intelligent tänkt om det är mer svårförståeligt uttryckt. 

Nej, den sanna konsten för prosaister av alla slag är att inte försöka gömma tankeinnehållet bakom ord, utan att lyfta fram tankeinnehållet så tydligt som möjligt.

Hans Ruin var professor i filosofi och senare docent i estetik. Han var med andra ord ungefär så akademiskt marinerad som det är möjligt att bli inom den humanistiska sfären. Likväl försöker han i Drömskepp i torrdocka inte förvirra läsaren. Han skriver klart och enkelt, bildat och associationsrikt om det som han behandlar i de olika texterna. Det är alls inte banalt, men inte heller flyger han så högt att det blir svårt att följa honom med blicken.

Grundtonen är pessimistiskt melankolisk. Så här kan det låta:

”Allt vad människorna byggt sjunker i jorden, och vad man gräver upp söker glömskan åter sluta i sin famn.”

Och så här:

"Människans liv är kort — ett fjärilsliv. Men själv anar hon det inte. Hon tror sig bära seklerna på sin rygg, medan nya fjärilssvärmar blåses ut över fälten och de gamla singlar som torra löv till marken."

Hans Ruin tar oss med bakåt i tiden, genom sekler och millennier. Eller kanske bara några decennier. Han blir nostalgisk över en gammal snabbseglande skuta i en torrdocka, en skuta som nu endast har draguppdrag på Östersjön, långt från lyx och rubriker. Han berättar om den kväll av kortspel då hans farfar i Ryssland på 1850-talet vann en livegen piga, en piga som efter livegenskapens upphörande stannade i familjen och uppfostrade hans far. 

Men han skriver också om det helt nära, som när ett svalbo faller till marken med följden att fågelungarna däri alla dör, även den som överlevt fallet och som Ruin försökt ge skyddande skugga i väntan på dess föräldrars ankomst.

En längre serie med texter handlar om en resa med ett fraktskepp på Medelhavet, varunder Ruin får möjlighet att besöka såväl Malta som Cypern, såväl Grekland som Egypten, därtill Istanbul. Han hänförs av platsernas historia. Han hänvisar till Dante, till Homeros och till flydda dagar. Det är som att Ruin genom sin egen tids ytskikt ser ner genom djupet, långt tillbaka i tiden, till andra världar på samma orter. 

Sammanfattningsvis utgör Drömskepp i torrdocka en fin samling texter, exceptionellt språkligt välbalanserade. Dessutom smittar författarens fascination för det förflutna läsaren med en vilja att också för egen del utveckla den typ av djupseende som Ruin uppenbarligen lärt sig bemästra.
– – –
Hans Ruin, Drömskepp i torrdocka. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1963. 118 sidor.