Bokrecension: Komedier i Bergslagen. Två släkter | Hjalmar Bergman

Hjalmar Bergman

Komedier i Bergslagen. Två släkter är skriven av Hjalmar Bergman (1883–1931). Det är den första boken i trilogin som fick just namnet Komedier i Bergslagen. 

Två släkter utkom år 1914.

* * *

Den som läst ett och annat av Hjalmar Bergman förut vet att det sällan är historier av det mer lättsamma slaget man möter; det förvånar kanske därför föga att titeln Komedier i Bergslagen skall uppfattas ironiskt. Det är här inte fråga om komiska ting utan om tragiska. 

Ja, boken är handlar om de tragiska mellanhavandena mellan två släkter i Bergslagen med början på 1600-talet, till någon gång under 1800-talet. Den ena släkten är att förstå som förmögen och halvaristokratisk, den andra som bättre situerad allmoge. Den förra släkten håller till främst på Klockeberga, den andra på Ryglinge. 

Hjalmar Bergman har låtit Två släkter utspela sig i fem olika tider i fem olika delar av verket, men där det som hänt i en generation får återklang i senare generationer. Ibland återkommer personer i olika åldrar i de olika delarna av romanen. Och omtagen är många och välbehövliga. I romanen förekommer inte färre än sex personer med namnet Jörgen Siedel av Klockebergasläkten, far och son samtliga, ofta med någon form av smeknamn.

Så här skriver Bergman:

”Jörgens far hette Jörgen och kallades Tjocke Jörgen. Jörgens farfar hette Jörgen och kallades Token, däför att han läst ifrån sig det lilla förstånd som en gång funnits. [– – –] Token, Tjocke Jörgen och lille Jörgen voro således namnen på dessa tre generationer. Före dem räknar släkten ännu tre Jörgen i rakt uppstigande led.”

Att få in bara alla dessa Jörgen på litet över tvåhundra sidor måste räknas som en bedrift. Och så tillkommer ett myller av ytterligare personer som jag ett tag försöker hålla kolla på med hjälp av en allt vidlyftigare släktkarta, men sedan bara låter komma och gå som de behagar.

Så vad händer? 

Myllret av folk lurar varandra och tar hjälp av varandra, är besvikna på varandra och hämnas på varandra. Man blir tokig och man tar livet av sig. En präst blir hängd. Ytterst få – om några alls — är nöjda. Har och var skänker Bergman läsaren rejäla skrönor. Många gestalter är påtagligt karaktärsfullt uttryckta. 

* * *

Språket vill jag nämna för sig. Hjalmar Bergman skriver i Två släkter en arkaiserande men mycket vacker prosa. Den är kristallklar. Det är handlingen och framförallt figurerna som krånglar till skildringen, alls inte språket. Och att det är tillkrånglat är med all säkerhet medvetet av författaren. 

Allra mest tror jag den skulle få ur boken som läste den ganska snabbt och i ett svep, inte som jag, ganska långsamt och utdraget över flera dagar. Då hann jag tappa tråden och fick försöka hitta den bäst jag kunde. Men — likväl kunde jag fortsätta njuta av språket under tiden.
– – –
Hjalmar Bergman, Komedier i Bergslagen. Två släkter. Albert Bonners förlag, 1914. 204 sidor.

Bokrecension: 1914–1918 in memoriam

Karl Ragnar Gierow

1914–1918 in memoriam är skriven av Karl Ragnar Gierow (1904–1982), teaterregissör och författare. 

Boken utkom år 1939 och baseras på krönikespelen 1914 in memoriam och 1918 in memoriam som uppfördes av radioteatern.

* * *

Jag förknippar inte Karl Ragnar Gierow med krigshistoria; i hans 1914–1918 in memoriam är det emellertid just krigshistoria han skriver. 

Han formar krigets historia med en kollageteknik, där korta texter och enstaka dikter förmedlar vad som händer i kriget kronologiskt, ibland dag för dag. Det är främst det direkta krigets historia det rör sig om. Vad som händer i Sverige under dessa år i övrigt, som indirekt beror på kriget på kontinenten, får vi inte veta så mycket om, fastän sådant är vad som drabbade de som vid bokens utgivning väl i första hand sågs som dess målgrupp och läsare, drygt tjugo år efter krigets slut och på tröskeln till det nya krigets utbrott. 

Kollagetekniken sammanför texterna till en helhet. Tillsammans förmedlar de känslan av kriget och de outsägliga, orimliga uppoffringar av miljoner människor som då gjordes. Men det mesta är på strategisk nivå: generalen säger si, kejsaren säger så, och många hundratusen människor dog. Det är främst i Gierows dikter och i undantagsfall i texterna som den enskilda människan på marken anas i boken. Annars är det stora pilar, stora rörelser, stora offensiver.

Texterna använder Gierow med diktarens frihet. Ibland anger han varifrån de kommer. De är aldrig inom citationstecken. Någon källförteckning existerar inte. Han skriver själv i sitt företal:

”Citaten äro ibland förkortade, och ibland ha förklarande ord måst infogas. Det säger sig självt, att i varje sammanhang av saklig vikt äro de de ordagranna; avvikelserna ha vidtagits för att förtydliga, inte för att korrumpera.”

Det här är problematiskt. För boken som konstnärlig produkt gör det inte mycket, men för boken som en samling citat gör det desto mer: man vet alltså som läsare av ett återgivet telegram, en nyhetstext eller en replik inte med säkerhet att citatet är exakt sådant det en gång formulerades i originaltexten. Gierow kan ha klippt i det, eller infört något i det. Någon möjlighet att kontrollera har vi inte, för någon källförteckning finns som nämnts icke.

* * *

Men för att då fokusera på boken som konstnärlig produkt, snarare än som fackhistorisk: den gör intryck. Det stora krigets malande funktion, där led efter led av soldater upprepat i tusental, år efter år blir till ånga, ben och jord blir tydlig. Likaledes den våldsamt irrationella antihumana inställning härskarna och de maktägande har till sina undersåtar, när de i hundratusental låter dem dö i leran. 

Man tänker, att om ödet velat annat hade fyrtio mäktiga människor från de stora länderna kunnat samlats vid ett rejält bord året 1914 och beslutat sig för vadsomhelst annat än att låta denna världsbrand gå över världen. En världsbrand som också lade grunden till nästa världskrig.
– – –
Karl Ragnar Gierow, 1914–1918 in memoriam. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1939. 162 sidor.

Bokrecension: Bröd och skådespel | Hans Furuhagen

Athen. Bild: J. Bühlmann (redigerad).

Bröd och skådespel. Nio essäer om antikens kultur och samhällsliv är skriven av Hans ”Hatte” Furuhagen (1930–2021), antikvetare och tv-producent. 

Boken utkom år 1978.

* * *

Vi har anledning att fundera kring varför antiken som historisk epok är så oavvisligt lockande. Själv undrar jag om det inte i stor utsträckning har att göra med att epoken samtidigt är kronologiskt avlägsen från oss, men människorna i stor utsträckning så nära, just eftersom vi faktiskt kan veta så mycket om dem, i många fall kan vi till och med fortfarande ta del av deras ord och tankar. De är mycket lika oss. De är mycket olika oss.

Ytterligare bitar till detta stora pussel som vi kallar antiken bidrar Hans Furuhagen med i sin sakliga och lättlästa Bröd och skådespel, vari han genom nio essäer tar upp olika aspekter på antiken, och då främst den del av antiken som berör italiska halvön och grekerna, även om egypterna också får en avdelning.

Furuhagen har valt att använda sig av ett populärvetenskapligt tilltal och skriver själv i sitt förord att han därför också använt sig av ”journalistiska grepp”, vilket väl först och främst tar sig uttryck i tonen samt i tendensen att använda nutida begrepp och fenomen för att kasta ljus över det förgångna.

Furuhagen menar att detta senare sätt att att beskriva det förflutna kan kasta ljus över våra egna likheter med den tidens människor. Det kan jag instämma med. Det finns pedagogiska vinster med att begripliggöra det förflutna medelst begreppsliga förenklingar som inte är helt och hållet faktiska, men på många sätt ändå fångar något av poängen.

* * *

Ett genomgående tema som återkommer i flera av essäerna är problemet med livsmedelsförsörjning. Grekland och Italien var inte nödvändigtvis idealiskt för att odla spannmål, och därför behövde sådana produkter importeras, och importeras i mängder. 

Företag av det slaget kräver givetvis enorma ansträngningar och deras framgångar eller misslyckanden kan skapa betydande följder i det mottagande landet.

En annan djupdykning handlar om järnhanteringen; nämligen hur bronsåldern övergår i järnålder och hur järnprodukter spreds över Medelhavsområdet; Furuhagen spekulerar här i om inte möjligen etruskerna varit av stor betydelse.

Vidare skriver Furuhagen också om kvinnornas situation i antikens Athen, om de olympiska spelen, om gladiatorspel, om staden Roms tidiga historia och vad vi egentligen kan ana om den, med mera.

* * *

Det är omöjligt att inte läsa Bröd och skådespel med intresse. Det är en sådan bok som lockar till fördjupade studier, en sådan bok som nog kan få rätt person i gymnasieåldern att överväga universitetsstudier i Antikens kultur och samhällsliv. Eller oss något äldre och mer stadgade att skaffa ännu några böcker i ämnet att studera på lediga stunder.
– – –
Hans Furuhagen, Bröd och skådespel. Nio essäer om antikens kultur och samhällsliv. Stockholm: P A Norstedt & Söners förlag, 1978. 135 sidor.

Bokrecension: Frihet, jämlikhet, konstnärskap | Harry Järv

Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt är en samling essäer och artiklar av Harry Järv (1921–2009), finlandssvensk bibliotekarie, författare, översättare, krigsveteran. 

Boken utkom år 1974.

* * *

I denna volym med texter från olika håll har Harry Järv tagit sig an politiken, och då särskilt den sovjetiska kulturpolitiken. Sovjet har avlägsnat sig från socialismen såsom den var tänkt av Marx och Engels menar Järv; Lenin fjärmade Sovjet därifrån och i än högre grad Stalin. Detta kan illustreras av hur den kultursyn som var Marx' och Engels' inte hade mycket att göra med den sovjetiska socialistiska realismen såsom den programmatiskt förkunnades senare. 

Harry Järv kritiserar inte Sovjet utifrån ett borgerligt håll. Tvärtom skulle han nog hävda att hans kritik kommer från vänsterhållet, från det håll där den anarkosyndikalism finns som han själv kände sig hemma med. 

Han alldeles uppenbart väl bekant med de ryska och de sovjetiska författarna. Han vet vad han talar om när han talar om Sovjet. Det visar sig också i de polemiska artiklar som riktats åt ortodoxt stalinistiskt håll som finns medtagna i samlingen.

* * *

Särskilt intressanta är många av Järvs texter på så vis att de visar hur den offentliga kulturella diskussionen såg ut i Sverige till exempel på 1970-talet, då man fortfarande kunde hitta kulturgestalter som öppet talade för den sovjetiska diktaturen och som öppet ville låta socialismen genomsyra allt konstnärligt arbete. 

Intressanta är också de många översatta sovjetiska citat som visar på kulturens trånga villkor inom diktaturen vid olika tidpunkter.

Jag vill också särskilt nämna de essäer där Järv behandlar Finland under och efter det krig som bland annat kallas det finska inbördeskriget.

Det är ju så att Harry Järv har en benägenhet att breda ut sig. Främst i de texter som hämtats från den tidskrift där han själv var redaktör: Horisont. Jag har som tumregel att alla texter blir bättre av att bli tio procent kortare. Det kan nog sägas gälla Järv också; fastän det han skriver aldrig är utan innehåll, så blir det förvisso långt. Och till det kommer hans vana att citera — och att då citera långt. 

* * *

Järv återkommer till ett antal personer. Kafka är en av dem. Solzjenitsyn en annan. Ett favoritämne är annars uppenbarligen psykoanalysen. 

Här är Järv långt ifrån den skeptiska intellektualism han annars företräder; psykoanalysen antar för honom gestalten av religion och överideologi och de som motsäger den avfärdas med lätt hand. Plötsligt blir den annars så nyktre Järv berusad av Freud.

Järv skriver i en text från 1956:

”Psykoanalysen är med andra ord en så väsentlig faktor i det moderna kulturlivet att Freud redan nu framstår som en av de stora impulsgivarna i mänsklighetens historia.”

Samtidigt är Järv beredd att erkänna psykoanalysen som en tolkande vetenskap snarare än en exakt vetenskap. Han inser att dess teser är svåra att belägga i experiment. 

Det hindrar inte att han ger sig ut på det vådliga äventyret att bedriva psykoanalys på Strindbergs Fröken Julie. Där får vi bland annat veta att detta att Julie uppfostrats såsom en pojke skulle uppfostrats, med ”gosskläder” och att hon fått ”lära sig sköta hästar […] är ödeläggande för den själsliga balansen”, och att ”om de sunda, motverkande krafterna inte är tillräckligt starka, kan den till och med leda till homosexualitet.”

Vi får vidare veta att ”Strindbergs konst […] i sällsynt hög grad [är] ett uttryck för hans problematiska personlighet”, och så drar en analys av Strindberg själv igång; hans ”sexuella mindervärdeskänslor bottnar också i modersfixeringen”, får vi veta.

I en helt annan text får vi för övrigt veta att vad gäller djurfobier kan i somliga sammanhang vara ett tecken på ”ångest för latenta homosexuella tendenser.”

Dessa gissningslekar, som till och med anför C. G. Jungs ”det kollektiva omedvetna”, känns påtagligt malplacerade i ett sammanhang av balanserade texter där företrädesvis den betryckta konsten behandlats.

* * *

Ja, ibland irrar Järv iväg på besynnerliga vägar, men det må nu vara tillåtligt för en fritt tänkande människa. 

Harry Järv skriver långa, men också intressanta texter. Och jag tillåter mig att frångå mitt stilideal och frågar mig: är det inte ändå ibland något befriande att möta ett sammanhang där någon faktiskt tillåtit sig att tala ut och tala till punkt? Jag kan nog tycka det.
– – –
Frihet, jämlikhet, konstnärskap. Utblickar och författarporträtt, Harry Järv. Staffanstorp: Bo Cavefors bokförlag, 1974. 384 sidor.