Bokrecension: Nittonhundra | Gustaf von Platen

Från invigningsdagen av Världsutställningen i Paris år 1900

Nittonhundra. Vällust och armod – vemod och framtidstro är skriven av Gustaf ("Buster") von Platen (1917–2003), författare och bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet. Boken utkom år 1999.

* * *

Låt oss börja med att konstatera att tiden kring förrförra sekelskiftet är en mycket intressant era. På många sätt är det då fortfarande 1800-tal, ända fram till första världskrigets utbrott 1914. Fortfarande regerar tre kejsare i Europa, ännu har inte det totala kriget förmörkat skyn och ändrat historien och den europeiska spelplanen för alltid.

Det är inför sekelskiftet 1999–2000 som Gustaf von Platen vänder sig mot seklets begynnelse. På ett synnerligen personligt vis berättar han om händelser och människorna då: berömda kulturpersonligheter, regenter, folk i ropet och berömdheter. Sådana som tidningarna skrev om och folk läste om. 

Fokus är Sverige och Europa; von Platen går föga utanför dessa gränser, sånär som någon avstickare till USA. Men vi möter vi allt från Anders Zorn till drottning Victoria, från Hjalmar Branting till Alfred Dreyfus. Här finns världsutställningen i Paris med och Boerkriget.

Gustaf von Platen skriver en kåserande prosa, slängig och med frikostigt användande av engelska uttryck och glosor. Förutom de stora dragen i den kulturhistoriska och politiska utvecklingen kring året 1900 uppskattar han att återberätta anekdoter och sådant som man kanske hade undvikit att skriva om de stora personligheterna när det väl begav sig: utomäktenskapliga affärer och mindre tilltalande karaktärsdrag, till exempel.

* * *

Vad Gustaf von Platen åstadkommer är en krönika med vyer från en gången tid. 

Det är ett slags historiskt sammanfattande berättande, som sällan bemödar sig om att rapportera om sina källor. För mig sänker det bokens värde: en notapparat kanske upplevs som tyngande, men en avdelning med referenser i slutet av boken hade varit önskvärd, inte blott den – förvisso omfattande – litteraturförteckningen. Eller åtminstone hade jag gärna sett ett utskrivande av namn i brödtexten, istället för hänvisningar av typen "en historiker sammanfattar", eller "noterade en dam".

Förankring i källor hade möjligen skyddat författaren från sådana tveksamheter som att hävda att både Oscar Wilde och Friedrich Nietzsche dog i syfilis – när det i det förra fallet med all sannolikhet är fel och i de senare fallet är osäkert.

Jag hade vidare önskat någon form av sammanbindande avslutande resonemang. Nu slutar boken abrupt med Strindberg. Jag hade önskat höra mer om Gustaf von Platens egna tankar om epoken, vad som kännetecknade den och vad som inte kännetecknade den. Nittonhundra utgör ett pärlband av personer och händelser. Ett ihopknytande av detta band hade jag alltså gärna sett att man gjort utrymme för också.

* * *

Nu kommer jag till min gravaste invändning mot Nittonhundra.

Boken som produkt är svårt saboterad av en mycket stor mängd korrekturfel. Naturligtvis är få böcker helt fria från dylikt. Men när de kan räknas i vad jag uppskattar till dussintal vittnar det om en brist på respekt för både läsare och texten. 

Klandret hamnar därvidlag inte på författaren. Det är förlagets ansvar att se till att den text man utger och säljer håller en viss kvalitet i detta avseende. Nu råkar jag vara tämligen intresserad av ämnet, men hade ämnet varit mig mindre intressant hade jag möjligen inte orkat med mängden omkastade bokstäver, felplacerade punkter, uteblivna citationstecken och liknande. Och boken hade då med stor sannolikhet blivit liggande utan att jag tagit mig igenom den.

Därmed gör till syvende og sidst Nittonhundra intryck av att vara en bok som aldrig blev riktigt färdig. Den innehåller mycket av berättarglädje. Men de sista skrapningarna saknas.
– – –
Gustaf von Platen, Nittonhundra. Vällust och armod – vemod och framtidstro. Stockholm: Fischer & Co, 1999. 395 sidor.