Bokrecension: Tid i otakt | Axel Strindberg

Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal är skriven av Axel Strindberg (1910–2000). Boken utkom år 1994.

* * *

Tillbakablickande historia äger sina egna inneboende problem, inte minst när det gäller självbiografiskt skrivande. Hur mycket minns man egentligen av hur det verkligen var för ett halvsekel sedan eller mer? Hur väl kan en dialog som inträffade 1929 förväntas stämma när man återskapar den 1994? — Detta är givna frågeställningar för den som funderar kring självbiografiskt skrivande. 

I Axel Strindbergs självbiografiska bok Tid i otakt skapas ofta direktkontakt med det förflutna genom återgivande av vad som förefaller vara autentiska brev från tiden eller dagboksanteckningar och skönlitterära skisser. Det är mycket bra. Därtill verkar boken också bygga på arkivstudier.

Men Strindberg har också låtit en distans smyga sig in mellan honom själv som författare och den person han skildrar: han berättar i tredje person, och den pojke, yngling, man han skriver om har fått namnet ”Manne”, rimligen syftande på hans mellannamn Emanuel. Flickvännen, senare hustrun, får heta ”Kaj”, inte Karen. Somliga vänner får också täcknamn, medan andra får behålla sina verkliga namn.

Allt detta distanserande skapar en möjlighet för författaren att se lite utifrån på sig själv och den värld som han levde i. Åtminstone skenbarligen. Kanske ger det också en känsla av frihet i berättandet: en möjlighet till kreativt skapande, inte enbart rekonstruktion — men det är givetvis omöjligt att säga, utan att kontrollera det Strindberg skriver med andra källor.

Vare det nu som det vill med detta. 

Tid i otakt berättar huvudsakligen om Axel Strindbergs ynglingaår och yngre mandomsår. Historien tar slut år 1938. Han lyckas skildra sin familjesituation och om hur hans liv förändras när båda hans föräldrar dör under hans tonårstid, hur han börjar på Stockholms högskola och där ägnar sig åt bland annat litteraturhistoria och nordiska språk, hur han träffar sin blivande hustru Kaj (alltså Karen) och om deras starka och nära relation.

* * *

Axel Strindberg kommer från en borgerlig miljö och umgås i borgerliga miljöer och trivs bra med människor ur den borgerliga sfären. 

Men han väcks också till medvetande om orättvisor i samhället. Han blir socialist och i sitt akademiska skrivande använder han sig av ett historiematerialistiskt perspektiv, alltså marxistiskt, för att undersöka klassamhället i det förflutna. Han upptäcker en ständigt pendlande kamp mellan radikaler och konservativa. Strindberg är också avgjord antifascist och antinazist. 

Det förefaller som att Strindbergs undersökningar är en smula kontroversiella; han får väl sägas vara ganska tidigt ute med att använda marxistiska perspektiv inom svensk forskning. Likväl förvånar det honom att han lyckas kamma hem stort beröm av en sådan borgerlighetens bastion som Fredrik Böök, som vid tiden intresserade sig för marxismen, samtidigt som en litteraturforskare och kritiker som socialisten Victor Svanberg snubbar av honom.

Strindberg var inte ortodox marxist, även om han hörde hemma i det socialistiska lägret, skrev i vänstertidningar och var engagerad i den vänsterintellektuella föreningen Clarté. Man får av Tid i otakt intrycket av en hos honom stor och genuin skepsis mot vad Sovjet blivit, och man märker tydligt av ett pathos för demokrati och frihet — de senare mål som han främst ser som möjliga att eftersträva inom socialismen, och inte i ett samhälle där penningen äger makten och där de rika kan stänga ute de fattiga.

Axels förankring i socialistiska, demokratiska och frihetliga ideal gör också att han är uppmärksam på de fascistiska och nazistiska rörelserna ute i Europa – och dess tentakler också hemma i Sverige. 

— Men vi måste ställa skarpt i fråga hans sammankoppling av den konservative kyrkomannen, senare biskopen, ”Bo Giertz, m.fl.” med ”[k]ristlig nazism – mer eller mindre”. Giertz hade mig veterligen ingenting alls till övers för nationalsocialism och rent allmänt verkar Strindberg annars vara hederligt tydlig med att inte likställa konservatism med nazism.

Vidare. När Strindberg skildrar sin och hustruns långa resa runtom i Europa under en del av 30-talet är det ofta mot bakgrund av vad som händer i Spanien, Italien och Tyskland – och hur andra länder förhåller sig till dessa stater. I berättelsen omväxlar så de stora politiska perspektiven med skildringar av det personliga livet med hustrun och vad de är med om och vilka de möter. 

* * *

Och så är det detta med den mycket kände farbrodern. 

August Strindberg skymtar ibland fram som en skugga i boken, och har definitivt sin givna plats, fastän han är död, i den Strindbergska delen av släkten. Och jag tänker att det kan inte varit självklart lätt att slå sig fram som en pennans man i egen rätt och i en kultur där det egna efternamnet alltid kommer att förknippas med giganten, den äldre släktingen, fastän Axel Strindberg själv knappast kan ha haft några egna minnen av August.

Språkligt sett kan det vara värt att påpeka att Axel Strindberg skriver en slängig, vardaglig, nästan lite hafsig prosa, och använder sig gärna av rumphuggna meningar. Det är jag personligen inte alldeles bekväm med. En något stramare korrekturläsning kunde nog slipat av en del splintighet (om man nu inte vill ha den genuiniteten kvar) och dessutom åstadkommit rättning av en del korrekturfel.

* * *

Den som är intresserad av tiden, särskilt 30-talet, kommer att möta åtskilliga bekanta kulturella personligheter som Axel Strindberg antingen skriver om i förbigående, eller står i närmare kontakt med. 

Fredrik Böök, som redan nämnts, kom han att träffa och honom skriver han mycket uppskattande om, väl och explicit medveten om att Bööks tyskeri snart efteråt skulle göra honom mer eller mindre omöjlig i det officiella Sverige.

Jag får intryck av att vi som läsare ställs inför en god tidsspegel av hur en kosmopolitisk-bohemisk och intellektuell-radikal författarpersonlighet kunde uppleva Europa under 30-talet. Vi tas också med in i de sammanhang där Axel Strindberg var verksam och får förståa något av hur tankarna gick där, och hur tankarna bröts mot varandra: inom den akademiska världen, i tidningsvärlden, och i vänsterkretsar.
– – –
Axel Strindberg, Tid i otakt. Minnet av ett kaotiskt 30-tal. Hedemora: Gidlunds bokförlag, 1994. 298 sidor.