 |
| Fredrik Böök |
* * *
Artiklarna i Essayer och kritiker 1919–1920 är skrivna strax efter första världskrigets slut. Det är en utomordentligt viktig sak att ha med sig vid läsandet av Bööks texter här.
Fredrik Böök var ju en stor Tysklandsvän, framförallt en vän av det kejserliga Tyskland, som nu nyss gått i graven. – Ja, det vore inte oegentligt att tala om Böök som en tysk nationalist, något som ett par decennier senare skulle göra honom oförmögen att ta rejält avstånd från det Tyskland som då förhärjade Europa.
Men ännu, 1919 och 1920, är det en annan tid. Att Tyskland får bära skammen och skulden för världskriget är för Böök något oerhört orättvist, ja, orättfärdigt, och han ser i segermakternas förhållande gentemot Tyskland något snudd på barbariskt. Tyskland är ett hjälteland i Bööks ögon.
"...den tyska staten dukade under för en världskoalition, men efter att ha bjudit ett motstånd så lysande, så segt, så heroiskt, att ingen stat på jorden, den må vara hur republikansk och demokratisk som helst, skulle ha kunnat åstadkomma något motsvarande."
Samma vrede som han känner mot Tysklands yttre fiender under kriget, känner han möjligen än starkare mot de krafter inom Tyskland som verkat för revolutionen: radikaler, socialister.
Så när Heinrich Mann i Undersåten och i andra böcker parodierar och kritiserar det tyska väsendet och kejsartyskland är Böök inte snar att strida i spalterna på det mest ohämmade vis mot den tyske författaren. Han kan inte frånkänna Mann talang, kan inte förneka hans ypperliga stil, men Mann som person är en annan sak.
Det faktum att Mann hade brasilianskt och portugisiskt påbrå på sin moders sida förefaller Böök tagit fasta på: fastän född och uppvuxen i Tyskland är han egentligen inte att anse för riktig tysk, han "är av blandad ras", han har "exotiskt blod". Han "följer [...] rasens och blodets röst."
Mann "har hatat Tyskland av egen drift, så intensivt och ursprungligt som man någonsin kan begära." Manns fraser "om demokratiskt broderskap och europeism" stammar inte ur ideologisk grund, utan kommer från "hans härstamning och rasmedvetande."
Hos Mann är det "en nervös och abnorm känslorevolt, som ger [hans] verk dess heta färg och hastiga puls." Och Tysklands motståndare har användning för Manns "förvridna världsbild, en kompakt massa av gemenhet och själlös råhet". Vidare har
"[h]ans litterära celebritet [...] krupit fram ur den tyska statens ruin liksom likmaskarna ur en stupad krigares kropp."
Och när Böök skriver om Manns bok Jakten på kärlek får vi veta att "dess författare uppenbarligen är sjuk, sjuk till innersta märgen."
Vi ser av dessa exempel Bööks hänsynslösa ursinne. Den annars så verserade, balanserade akademikern verkar tappa alla hämningar när det gäller försvaret för hans älskade Tyskland och kampen mot dem som han anser skadar dess rykte.
Det är mycket fascinerande. Böök tror sig psykologiskt beskriva Heinrich Mann i sina artiklar, men skänker då i själva verket i mycket högre grad en bild av sin egen psykologi.
Det är inte ägnat att förvåna, att Böök i sin blinda kärlek till den fallna nationen skulle komma att hylla dess återinträdande som världsmakt under nazismen, utan att han själv i någon relevant mening var nazist. Men han älskade sitt gamla Tyskland, utan all måtta. Det fick honom nog att vända blicken från det mesta som riskerade att störa uppfattningen om landets kulturella väldighet och allmänna överlägsenhet.
* * *
Essayer och kritiker 1919–1920 innehåller dock inte bara galla kastad i riktning mot Heinrich Mann. Det skulle spränga alla rimliga gränser för denna recensions längd att behandla allt han tar upp, men han skriver, till exempel, om Tegnér, om Thomas Mann (ja, Heinrich Manns mer konservative broder), Dostojevskij, Robert Louis Stevenson och Joseph Conrad, för att nämna några exempel.
Som alltid är Bööks svenska alldeles förträfflig. Den är porlande klar, med ett synnerligen rikt vokabulär. (Man lär sig alltid några nya ord när man läser Bööks essayer; vilken tidningsredaktör hade i dag tillåtit ens sina kulturskribenter att sväva i väg med ord som "decrepitus" eller "depenserat" i sina recensioner?)
Man slås också av vilket utrymme litteraturkritiken måste ha tillåtits vid 1900-talets början: långa, långa artiklar om både utländska och inhemska författare, långa, långa citat av samtida poeter — ja, det är fint att vitterheten då fick ta sådan plats också i dagspressen. Det är också gott att läsa hur Böök värnar om humanismen och vikten av att samtidens humanism inte är dagsaktuell, utan har historiska perspektiv, även om också han ideologiserar humaniora-humanismens önskade riktning och innehåll.
Naturligtvis går det inte att komma förbi Bööks rasism mot, och hans fullkomligt tokiga attacker på, Heinrich Mann.
Låt oss lära av det: låt oss reflektera kring hur uttrycken vittnar inte bara om Bööks personliga hållning, utan kanske också något om tidens politiskt uppskruvade läge, om tidens rasläror. Kanske kan vi därigenom komma att fundera kring vad vi måhända skriver i dag som av en eftervärld kommer att upplevas som bisarrt? — Den spränglärde Bööks tirader vittnar om hur tonläget kunde vara 1919 och 1920 när det hettade till. Vad vittnar våra upphettade ord om, då de till äventyrs läses av någon 2119 eller 2120?
För mig blir det nödvändigt att hålla flera bollar i luften samtidigt när jag läser Böök: jag beundrar hans språk och bildning, och förfäras över hans enögda, reaktionära intolerans.
– – –
Fredrik Böök, Essayer och kritiker 1919–1920. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1921. 222 sidor.
Böök är intressant, inte många kvinnliga författare han gillade.
SvaraRaderaDet stämmer nog, ja.
SvaraRadera