Historia kring Karl XII är sammanställd av historikern Gustaf Jonasson (1925–2007) och rymmer texter av honom och ekonomihistorikern Karl-Gustaf Hildebrand (1911–2005), militärhistorikern Gustaf Petri (1885–1964), konsthistorikern Ragnar Josephson (1891–1961), historikern Harald Hjärne (1848–1922) och historikern Lauritz Weibull (1873–1960). 
Karl XII
Boken utkom 1964.
* * *
Karl XII som person, monark och fältherre är omstridd. Vi ser detta i hur han har skildrats alltsedan dess han 1718 sköts till döds. Gustaf Jonasson poängterar särskilt detta historiografiska förhållande i sin inledande uppsats, där man bland annat får lära sig om den ”gamla skolan” och den ”nya skolan”, där den förra var mer skeptisk till Karl XII än den senare.
Det är i dag kanske främst som historiografiska vittnesbörd som texterna i Historia kring Karl XII kommer till sin rätt; såsom källa till vetenskapliga rön bör man nog vända sig till de undersökningar som gjorts på senare tid, även om ett och annat av det som framförs i boken givetvis är baserat på grundliga vetenskapliga undersökningar.
Men som alltid när man läser äldre vetenskaplig litteratur får man inte glömma, att vetenskapen är ett dynamiskt fenomen, som ändrar skepnad och får nya emfaser allteftersom nya upptäckter görs och nya slutsatser dras.
* * *
Texterna som utgör Historia kring Karl XII är ursprungligen tillkomna under en lång tidsperiod, från Hjärnes bombastiska tal ”Karl XII från europeisk synpunkt” som först avhölls 1918 och publicerades 1919, till Petris text, ”Från Narva till Njemen”, som bygger på hans gradualavhandling från 1960 och en artikel 1963.
Här föreligger följaktligen smakprov på olika tiders bilder av Karl XII och hans betydelse.
Det kan också nämnas att texterna är av mycket olika karaktär, rent språkligt. Lauritz Weibulls kristallklara prosa när han med källkritiskt metod utreder vad som enligt källorna egentligen hände när Karl XII dog tillhör en helt annan värld än delar av somliga andra texter, som tenderar en slags labyrintisk kansli-akademiska som riskerar att förvirra läsaren mer än upplysa henne.
* * *
Tre bidrag var särskilt matnyttiga kunskapsmässigt i relation till vad jag själv tycker är särskilt intressant, trots att de har några år på nacken, vågar jag tro.
Jag tänker då på Gustaf Petris rejäla genomgång av händelseförloppet under slaget vid Poltava, Ragnar Josephsons ingående redogörelse för Karl XII:s estetiska värderingar beträffande konst och arkitektur, och så Lauritz Weibulls nagelfarande av källorna kring Karl XII:s död.
Några ord till om den sistnämnda texten kan vara på sin plats.
I dag anser väl de flesta inom facket att det är helt klart mest sannolikt att Karl XII dog av en norsk projektil. Weibull förnekar på intet sätt att så kan vara fallet, men lyfter fram de indicier som tyder på att kungen kan ha blivit mördad.
Men när han gör detta, och både skriver om kungens kranium och hatt, och sedan går igenom de skriftliga källor som är relevanta i sammanhanget, får vi en inblick i hur en källkritikens mästare tar sig an kvarlevor och texter, och i texterna pekar på tendenser och försöker avgöra deras ålder och influenser. I sammanhanget blir det extra värdefullt att stora delar av de texter han hänvisar till bifogats som bilagor till texten, så att vi själva kan läsa och se vad han syftar på.
Onekligen fanns det de som hade mycket att vinna på att Karl XII dog just när han gjorde det. Men det innebär ju inte med nödvändighet att det exekverades en konspiratorisk plan med avsikt att ta kungen av daga.
Den där söndagskvällen den 30 november 1718 när Karl XII klättrade upp för löpgravens sida och tittade ut var beskjutningen intensiv. En kula, 1,9 centimeter i diameter, gick in genom vänster tinning och ut genom den högra. Trotsande alla eventuella indicier om ett annat möjligt sakförhållande är det enklast att förutsätta, i enlighet med Occams rakhyvel, att den som höjer sitt huvud över en löpgrav och förblir där en stund, samtidigt som det skjuts och skjuts och skjuts mot den från fienden: ja, den blev nog skjuten av fienden.
* * *
Historia kring Karl XII illustrerar hur man skrivit om Karl XII under några 1900-talsdecennier men levererar också sakhistoriska rön. Flera av bidragen pekar på intressanta skikt i kungens personlighet, särskilt texten om Karl XII som medveten estet. Ett och annat i boken påminner mig också, om att det inte är detsamma att skriva krångligt som att skriva akademiskt. Weibull är där ett föredöme: klart som vatten flödar hans ord, utan att någonsin göra avkall på vederhäftigheten.
– – –
Gustaf Jonasson (red.), Historia kring Karl XII. Stockholm: Wahlström & Widstrand, 1964. 183 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar