* * *
Någonstans jämför R. R. Eklund sig med en pipa som enbart spelar en enda ton, och som inte har med en orkester att göra. Nåväl! — Litterärt skulle jag snarare vilja jämföra honom med en ensam pianospelare, som spelar sina vemodiga, lätt drömska melodier för sig själv. Han sitter där och spelar sig in i sitt eget hjärta och tillbaka till sitt eget förflutna, förvisso skygg för orkestern.
Må den liknelsen gälla så långt den räcker. Men det utpräglat nostalgiska draget hos R. R. Eklund är tydligt. Han erinrar sig sin barndom och barndomsmiljö, återskapar den och låter den förbli levande: för honom står det gångna i direkt samband med hans liv i nuet.
Ett annat markant drag i Eklunds texter är individualismen: framförallt aforismerna som vid sidan av dikterna utgör samlingen Rymd och Människa kännetecknas av introspektion, och en viss trötthet vid det mänskliga.
* * *
R. R. Eklund är månne en föga läst författare i dag.
Wahlund beskriver i sin inledning hur Eklund hamnade något vid sidan av de finlandssvenska modernistiska författarna, även om han var engagerad i strömningen i dess begynnelse. — Kanske är Eklund emellertid inte modernistisk i traditionell mening.
Jag menar att vi märker något av detta i urvalet: dikterna är inte modernistiskt svåra, och aforismerna inte modernistiskt gåtfulla: det är klart vatten som gäller för Eklund, en klarhet som med sig tar en äldre tids naturlyrik och fin de siècle-känsla in i en senare tids villrådighet och vilsenhet, där maskinernas tidsålder börjar göra sig påmind i utkanten av ängarna.
Eklund färdas i minnet tillbaka. Han vandrar återigen på mormors gård, han hör återigen modern ropa in honom för att äta. Han minns bäcken där han doppat sin fot. Och han diktar om ett djupt, men ibland skimrande, vemod. Det finns utrymme för döden, för leda, för ensamhet. Rentav för en dödslängtan, där döden ses som den stora rogivaren.
Det vore nog inte rimligt att kalla Eklund en religiös diktare eller författare, men han ger utrymme för en närvaro av något stort och mäktigt – skuggan av Gud, uppfattad på personligt vis, drar sig ibland över texterna. I en aforism talar om ”den Väldige, den Okände och Fruktansvärde.”
* * *
Intressantast tycker jag just aforismerna och fragmenten är. De har av redaktörerna samlats ämnesvis, till skillnad från dikterna som samlats kronologiskt.
Aforismerna andas skepticism: mot världen, andra, författaren själv. De är släkt med Vilhelm Ekelunds stramare texter, men på något vis mer blodfyllda, mer vibrerande, mot Ekelunds ofta mer marmorplana, svala formuleringar. Intressant nog skriver faktiskt Eklund om Ekelund i en aforism. Han ser honom som en författare som kan bringa till hälsa om det vill sig väl; han erbjuder medikamenter, om han än är sträng.
R. R. Eklund förefaller förorda det jordnära. Vi märker det i dikterna som är väl planterade i myllan. Vi märker det också i aforismerna, som verkar sky förkonstling, både till utformning och budskap. Skenbart enkelt iakttar han och noterar vad han iakttagit.
"Där tvekan och sjukdom river upp hål ser man bäst." — Eklund har ingen idealiserad syn på människan: hon är lite skabbig och egoistisk och knappast heroisk. Vad hon förmår alstra av styrka förmår hon i allmänhet alstra på grund av yttre omständigheter, ty "[v]i äro kärl, speglar, instrument." Och nog finns där något av stoicism: "Att kunna somna på stupstocken! Göra ett örngott av det oundvikliga."
Men han dikterar få imperativ. Han är observatören, inte någon som oftare än nödvändigt ordinerar.
* * *
Efter läsningen av detta urval R. R. Eklund-texter upplever jag vad han skrivit som djupt sympatiskt; jag kan känna igen mig i den nostalgiska känslan inför det förflutna. Genomskådandet av yttre prakt och grannlåt är också mycket tilltalande, även om dysterheten ibland kan tangera det kvävande.
Klart är hur som helst att R. R. Eklund otvetydigt genom sin litteratur förtjänat en mer framskjuten plats än vad jag tror han äger hos nutida läsare. Han har fortfarande något att säga oss.
– – –
R. R. Eklund, Rymd och Människa. Dikter, aforismer, småprosa. Urval av J. O. Tallqvist, Per Erik Wahlund. Inledning av Per Erik Wahlund. Stockholm: Sällskapet Bokvännerna, 1950. 157 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar