Bokrecension: Horatius satirer och epistlar i urval | Horatius

Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättningar av Arvid Andrén är en samling texter av den romerske poeten Quintus Horatius Flaccus (65–8 fvt), översatta och försedda med förklarande ordlista av antikvetaren Arvid Andrén (1902–1999), som även skrivit företal och en introduktion.

* * *

Det är kanske inte i första hand för den poetiska skönheten som man vänder sig till Horatius i översättning, men väl för den utsökta och nyanserade bild texterna förmedlar dels av den romerska privatpersonen Horatius eget liv, dels av det romerska livet i allmänhet. 

Horatius skänker perspektiv från sin egen omgivning, både från gatunivå och från miljön kring aristokraten, vännen och beskyddaren Maecenas. Genom texterna passerar dessutom mängder av människor förbi, kvickt karaktäriserade och använda av poeten, ofta historiskt identifierbara. Horatius står mitt i den romerska världen i den första kejsartiden, och skriver om det han ser.

Så urvalet av Horatius satirer och epistlar ger förvisso en historisk vy över Rom såsom det var för över tvåtusen år sedan. Men det ger också en uppfattning av den livshållning som poeten själv vill förmedla, och som i huvudsak går ut på den gyllene medelvägen. — Inte vill han vara utfattig, men inte heller vill han vara rik med alla de omsorger, bekymmer och den oro det innebär. Bäst verkar han trivas med att själv kunna röra sig som han vill i staden, utan att behöva besvära sig med ståt.

Horatius skriver till exempel om hur han inte behöver bekymra sig om att utöka sin rikedom eller springa på visiter, inte behöver försörja ett stort hushåll. Ska han ut och resa klarar han sig med sin mula. Horatius beskriver hur han kan ta en kvällsrunda på Forum innan han återvänder "hem till min tallrik med purjo, / ärtor och tunnbröd", som förvisso ställts i ordning av hans tre slavar. 

När han sovit ut kan han på morgonen dra sig i sängen, läsa och skriva som det honom lyster och sen ge sig ut på stan igen, och så vidare. Det blir en mycket charmig beskrivning av ett förhållandevis bekymmersfritt liv, icke anfäktat av vare sig fattigdom eller rikedom.

Den rike, skriver han om i ett annat sammanhang, måste hålla koll på sina ägor, oroa sig för "ondsinta tjuvar och bränder", eller rentav vara beredd på att slavarna gör uppror. Dessutom riskerar han att inte vara särskilt avhållen, eftersom han själv bryr sig mer om sina pengar än om dem som finns i hans omgivning.

* * *

Den stora förmånen med att läsa dessa texter av Horatius är därmed den direktkontakt – visserligen förmedlad genom en översättning – som läsaren får med det romerska livet såsom det verkligen förefaller ha varit: det romerska stadsmyllret, maten man åt, det man bekymrade sig över och kopplade av med. Åtminstone verkar Horatius i detta urval i första hand dikta nästan självbiografiskt: han skriver, så ser det ut, om det som finns omkring honom och om det som han upplever.

Ett exempel på det är den resa han ger sig ut på och skriver om. 

Man reser från Rom ut till Forum Appi, där man får trängas med "båtfolk", "krogvärdar och slödder". Dit tog det två dagar att ta sig. Emellertid blir Horatius på denna plats illamående av det dåliga vattnet. På dåligt humör ser han de andra äta. 

De reser vidare per färja och plågas av insekterna i träsket de befar. De möter senare upp Maecenas och en hel rad andra bekanta, bland dem Vergilius. Längre fram får vi veta att Maecenas ägnar sig åt bollspel, medan Horatius själv, fortfarande med magproblem, tillsammans med Vergilius tar en tupplur.

På en krog ytterligare längre fram på resan lyckas krogvärden sätta eld på stället, och Horatius påpekar hur folket räddade maten och först därefter gav sig på elden. Och på en gård utanför Trivicium väntar tydligen poeten på en flicka som aldrig dyker upp, men han möter visst någon i drömmen, "som blev av smutsiga drömmar så full att den gav mig förlösning, / medan jag låg på min rygg och fläckade mage och nattdräkt." — Efter en lång rad orter når man till sist Brundisium, och så är resan slut.

Man får onekligen en bild av resan Horatius företog sig på klaraste och det mest realistiska sätt: inte minst intagande är scenen då den stormrike Maecenas spelar boll samtidigt som Horatius och Vergilius, två av världshistoriens mest välkända skalder, hellre sover en stund.

* * *

Nog blir Horatius lite snårig att läsa i översättning. Men innehållet kommer fram, även om jag —  trots att denna upplaga faktiskt har den latinska texten parallellställd med tolkningen — inte kan bedöma i vilken grad Andrén kompromissat med originaltextens överförande för att få till sitt valda versmått på annat tungomål.

I Horatius dikter hörs den romerska pulsen slå än i dag, långt efter att imperiet förgått och dess byggnader lagts i ruiner. Poeten framstår, trots sin lyriska genialitet, som en mycket mänsklig människa, kvick och iakttagande, förnöjd med lagom mycket av det mesta, intet i överflöd eller brist. 

Vi möter detaljer och en hel levnadsstämning. Naturligtvis är det en helt annan tid och helt annan kultur än vår (slaveriets självskrivenhet är ett exempel på något för oss svårsmält, så klart), men det är likväl slående hur djupt mänsklig Horatius framstår: en av oss i människosläktet, en man från relativt enkel bakgrund som fått utbildning och genom sin begåvning lyfts till gemenskap med aristokratin, men som inte mister ögat för vardagen, för gatulivet och lantlivet, för atmosfären i vardagens Rom.
– – –
Horatius, Horatius satirer och epistlar i urval. Originaltexter och översättning av Arvid Andrén. Övers. Arvid Andrén. Göteborg: Paul Åströms förlag, 1988. 100 sidor.