Bokrecension: Tankar till tidsfördriv | Olle Holmberg

Olle Holmberg

Tankar till tidsfördriv är skriven av Olle Holmberg (1893–1974), litteraturhistoriker och författare. Boken utkom år 1962.

* * *

Olle Holmberg ägnade lärd möda åt att forska kring författare såsom Viktor Rydberg, Gustaf Fröding, Carl Jonas Love Almqvist och Erik Johan Stagnelius med flera. Men han skrev också essayer och den slags tankeprosa eller prosapoetiska stycken som bland annat samlats i Tankar till tidsfördriv.

De texter som i denna bok indelats under olika vida temata spänner från små skönlitterära skisser och dialoger till renodlad aforistisk. Holmberg leker och vrider på välkända troper om döden och skönheten och livet och gör så något helt eget, ofta kännetecknat av lätt humor, ironi eller något som förefaller en aning blasé visavi det annars så högtidligt tagna.

Holmberg inför mängder av anspelningar och fyller gamla mytmotiv med nytt innehåll, som till exempel skildringen av ett samtal mellan ormen och Adam. Kristna associationer kan man göra legio, men det kristna finns med som resonansbotten för det nya som Holmberg formulerar.

* * *

Vilket allvar skall man då ta dessa prosapoetiska stycken på? Ja, det varierar: somliga är allvarliga nog, andra mer en intellektuell dans att delta i, som mycket väl kan mynna ut i något slags västgötaklimax. 

Vid läsningen passerar helgonet som föraktfullt skänker bort pengar han ändå inte ser något värde i. Och i en berättelse låter Holmberg tre typer av författare utkristalliseras: den genialiske, som skapar nytt, kopisten, som går i redan röjda spår, och så de som sätter samman, och tar av andra, kallar det sitt eget, men där egentligen blott klistret stammar från dem.

I åter en annan berättelse blir berättarjaget, som står och funderar på ett prydnadsföremåls ytterliga oanvändbarhet, upplyst om att det likväl har ett värde — ett estetiskt värde.

Hjärnan hos djuren, får vi vidare veta, sägs vara det smakligaste hos djuren. Således också hos människan; men människoätaren hade inte kunnat skilja Franciskus från Göring, ty tankarna är flydda, när materien förtärs: en nypa salt betyder då mer för smaken än de tankar hjärnorna en gång hyst.

Och i ett möte med döda skalder i den fjärde himlen får vi lära oss om de tre dödarna, som de glömda skalderna nu genomlidit: ”ungdomens död”, ”livets död” och ”minnets död”, när de som lever kvar inte längre minns dem; först efter dessa tre genomlidna dödar är de verkligen döda.

Det var några exempel på de reflexioner som uttrycks i de många små styckena i Tankar till tidsfördriv. Man anar allvar under den inte sällan frivola behandlingen av ämnena. Och nog tål de allra flesta av småstyckena att diskuteras och analyseras med viss utförlighet! 

Och en sak till: boken är utsökt vacker. Den är i litet format, framsidan luftig och ledig, liksom även brödtexten fått lov att inte bli alltför sammanpackad. Boken är inte lång, men som fysiskt objekt av utmärkt format, både estetiskt och praktiskt. — Men denna lilla bok med sin lediga typografi rymmer slitstarka tankar och tankeställare som alls inte bara, titeln till trots, behöver tjäna till endast tidsfördriv.
– – –
Olle Holmberg, Tankar till tidsfördriv. Stockholm: Bonniers, 1962.