Theokritos var verksam under första delen av 200-talet före vår tideräkning och stammade från det då grekiska Syrakusa. Han räknas som upphovsmannen till den så kallade bukoliska poesin, det vill säga herdediktningen. — Och visst tas herdemotivet upp i flera av de sånger som bevarats efter honom, men där finns också andra inslag, såsom öm och passionerad kärlekslyrik och mer lättsam och humoristisk lyrik.
I Björkesons tolkning finns samtliga sånger av Theokritos med, som allmänt anses äkta. Det rör sig då om tjugotvå stycken.
Det som slår mig vid läsningen är hur påtagligt tillgängliga texterna är. Visst hjälper kommentarerna förståelsen, men texterna är långt ifrån så enigmatiska som till exempel Pindaros vindlande oden ofta kan vara. De mytologiska allusionerna är tydliga, och sångerna håller sig till en röd tråd som gör det lätt att följa med i tankegången.
Björkeson har som alltid, lyckats överföra den antika poesin till välklingande svenska, och samtidigt bevarat en hög poetisk potens i texterna: texterna är njutbara på svenska inte bara som litteraturhistoriskt intressanta skildringar, utan också som poesi i sin egen rätt: något av den arkadiska naturskönheten, Eros verkningar i människorna och själva känslan av grekiska idyller som Theokritos frammanar överlever även på vårt tungomål och suggererar läsaren.
Människorna kommer nära. Vi kan till exempel i den fantastiskt charmiga och humoristiska ”Adonisfesten”, som enligt kommentaren utspelar sig i Alexandria år 272 f.v.t., praktiskt taget höra stadsvimlets ljud och känna knuffarna från dem som rör sig på gatorna. Theokritos berättar rappt och mycket medryckande, inte utan humor.
Ett inslag som återkommer i sångerna är kärleken och erotiken mellan man och yngling. Det är vad jag förstår diskutabelt huruvida det vid denna hellenistiska tid var ett utbrett fenomen i sinnevärlden, eller främst ett litterärt motiv. Men en mans prisande av den unge mannens eller pojkens skönhet, hans plågsamt förtärande och svartsjuka kärlek till honom, den finns i samlingen tydligt manifesterad, på liknande sätt som passionerad kärlek mellan man och kvinna kommer till uttryck.
* * *
Theokritos skriver en poesi som fortfarande förmår beröra, även efter att den överförts till ett annat språk. Och för den som behärskar grekiskan finns i denna upplaga sångernas text på detta språk återgivet parallellt med den svenska. Därigenom kan den som det förmår jämföra tolkningen med originalet. Det förmår nu inte jag, och jag litar därför till Björkesons omvittnat känsliga språköra.
Med honom far vi från herdarnas sångtävlande via mytologiska motiv till hyllande av Ptolemaios II Filadelfos. Vi möter Polyfemos och vi möter ett extatiskt firande av Dionysos i en parallell till Euripides Bacchanterna.
De kulturhistoriska upplysningarna är mycket värdefulla vid sidan av de rent estetiska behag som texterna äger i all den fräschör som de äger åtminstone i svensk språkdräkt, som i sin hexameterform lockar till högläsning. Den milda förfrämligande effekt som de exotiska platsnamnen skänker ökar bara kraften i det beskrivna.
Ja, Theokritos arkadiska värld förmådde inspirera poeter långt efter hans egen tid, och än i dag äger de kraft att trollbinda.
– – –
Theokritos, Sånger. Övers. och kommentarer: Ingvar Björkeson. Förord: Sture Linnér . Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur. 229 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar