* * *
Icke-väckt eller väckt människa — Ragnar Jändel gör skillnad på dem i essayerna som utgör Vägledare.
Väckt är här den människa som aktivt och medvetet arbetar på sin bildning, de bildningssträvande. Och bildning betyder i hans mening inte enbart ett ackumulerande av kunskaper i syfte att befrämja inkomst och karriärmöjligheter, utan bildning ser han som något annat, ja, en hel livshållning: att se livet sannare och söka efter mening, gärna i de goda böckerna.
Särskilt vänder han sig till arbetarungdomen: för dem vill ha visa på några av de författare som kan fungera som vägledare vad beträffar bildningssträvande. För mig, som sysslat en del med Vilhelm Ekelund, är det naturligtvis särskilt intressant att se Ekelund upptagen bland dessa vägledare.
* * *
Det finns ett tydligt elitistiskt drag hos Jändel. Han vill inte att arbetarungdomen som han adresserar skall läsa i allmänhet, utan han vill att de ska läsa sådan litteratur som fördjupar deras upplevelse av livet och själva levandet: han vill skapa förutsättningar för ett djupseende; litteraturen som förströelse eller tidsfördriv är han helt vänd från. Inte heller är det litteraturen som ideologisk ammunition som han rekommenderar; sådan konsumtion riskerar man att bli alltför ensidig av.
— Nej, för den med ”bildningsintresse” av genuint slag är det fråga om att söka ”bildningen, som den törstige söker källan, för att tillfredsställa sitt eget personliga, andliga behov.” Denne sökare är likgiltig, eller bör vara likgiltig för, den yttre framgången. Han vill vakna upp ur vardagstillvarons platthet. De andra diagnosticerar Jändel på följande vis:
”De flesta människor leva som i ett sömntillstånd, de flyta fram genom livet som i en dvala, utan att eftertänka vart det bär hän, vad det är för mening med att existera, utan kontakt alltså med de oerhörda livsproblemen.”
Dessa människor, menar Jändel, skall väckas, om de skall vinnas för bildningssträvandet och få ett behov av att se tillvaron på ett sätt som inte enbart är ytligt, inte enbart vardagligt, utan som utgör en kombination av stort allvar och barnets nyfikenhet.
Denna strävan är individuell. Var och en måste gå sin egen bildningsväg. Även om gemensamma strävanden kan gagna är det individen det kommer an på att själv skaffa sig djupseendet. Den enskildes bildning gagnar alla, men vägen till bildningen måste var och en gå på egen hand.
Böckerna är då något som kan åstadkomma ökad bildning, men då inte ”dussinböckerna”, utan de böcker som författaren skrivit av ”ett djupt behov.” En rätt bok förmår möjligen ”väcka ens slumrande bildningsbehov.” Till dessa böcker bör man gå ”med samma känsla som man öppnar ett brev från en kär vän”, alltså som att bokens ärende verkligen angår en själv som människa.
* * *
En av de författare med ett ärende som den bildningssträvande kan gagnas av är alltså Vilhelm Ekelund. Jändel skriver, att ”[d]et torde knappast finnas någon svensk författare, som har mera att säga de verkligt bildningssökande än han.” Ekelund ”vill visa, hur det, trots allt, är möjligt att leva.” Han är en ”sällsynt givande författare” både ”som lyriker och som livsfilosof”.
Men Jändel behandlar också Dan Andersson, med vilken han var personligen bekant, och Sigbjörn Obstfelder, De författare han tar upp, menar han ”avgjort höja sig över mängden av flacka och likgiltiga medelmåttor.”
* * *
Bildning för Jändel är således inte bara ett hopsamlande av kunskap. Bildningen ger hos honom mer intryck av en process och livshållning för att uppleva världen, dess skönhet, och sanningen. Därmed kan han också påpeka, att bildning även kan finnas hos de enklaste människor.
Jag får intrycket, att han med bildningssträvandet avser ett slags seriöst djupseende i tillvaron, som tydligt markerar mot filiströs bildningsfernissa. Bildningen fungerar som ett behov, och inte som ett smycke. Den syftar till att ”hålla blicken ren från vanans och vardagens damm och och att hålla hjärtat friskt och hindra det från att förtorka och förhårdna.”
Det finns ett mystiskt drag hos Jändel. Han lutar synbarligen emellanåt åt det religiösa hållet, även om religiositeten inte är av ett dogmatiskt slag, knappt kristen, fastän han lyfter fram Bibeln och vissa kristna författare som god läsning; det är inte utan att man blir nyfiken på hur Jändel skulle förhålla sig till författare som Epiktetos och Marcus Aurelius som alternativ eller komplement till några av de författare han själv nämner, såsom Thomas a Kempis.
* * *
Jändel vänder sig som sagt till arbetarungdomen, och då ”framför allt till den mognare och bildningsintresserade” delen av gruppen.
Han skriver för att visa på författarskap som kan hjälpa till att fördjupa deras upplevelse av livet. Han avser inte att göra dessa ungdomar till effektivare föreningsmänniskor eller att hjälpa dem att göra en klassresa. Han talar till anden, Det är densammas vård och behov som utgör hans ärende. Visst är kunskap bildningens grund, menar han, men bildningen som sådan utgör mer än samlandet av kunskap.
Bildningen utgör, skulle jag vilja uttolka det som, kunskapens omsättande i livsfilosofi, tillsammans med en skärpt blick för världen, dess skönhet och elände, och sanningen bortom klyschorna och det som bara är yta. Dessa väckta människor, väckta för bildningsprocessens tvingande krav, gör inte nödvändigtvis buller av sig, men är annorlunda från massan, från de flesta, och av dessa inte alltid gillade eller förstådda.
* * *
Den livshållning som Ragnar Jändel utformar i Vägledare är på många sätt sympatisk. Det är inte så att jag i allt kan instämma i vad han säger: en viss moralism vidlåder således somt, och man ser inte mycket av förståelse för den möjligen medvetna hållningen att ytlighet faktiskt kan vara ett sätt att leva som är att föredra framför den sensibla, genomskådande hållning som bör utmärka den person som eftersträvar den typ av bildning som Jändel skriver om. Hans nickningar mot mystik och religiositet står jag främmande inför.
Men på det stora hela måste jag ge honom rätt och jag vill gärna ställa mig själv som en vandrare i begynnelsen av en bildningsprocess, där bildningen genom lyssnande till alla tiders goda vägledare, är en livslång väg att vandra, snarare än ett mål som någonsin kan uppnås. Jag vill arbeta på att skärpa min blick, se ner i djupen av det mänskliga livet och existera medvetet, utan att för den sakens skull mista vare sig gott humör eller sinnesro. — Nå, det må vara en stjärna att navigera efter, fastän den aldrig kan uppnås.
– – –
Ragnar Jändel, Vägledare. Stockholm: Tidens förlag, 1928. 90 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar