 |
| C.J.L. Almqvist |
* * *
Carl Jonas Love Almqvist måste anses vara en av Sveriges mest mångsidiga författare, inte enbart i sin egen tid utan i hela den svenska litteraturhistorien. Hans produktion är mycket omfattande och han skriver i mängder av olika genrer. Almqvist rör sig hemtamt i fantastik och folklivsskildring, i opinionsbildning och polemik, han kan skriva poesi och prosa och ämnena för hans arbeten kan vara vitt skilda.
Almqvist hör ju också rätteligen till de svenska författare som också begåvats med en modern och synnerligen ambitiös vetenskaplig textkritisk utgåva av sina verk, hittills omfattande 22 volymer.
Ett sådant berg av text kan måhända verka milt skräckinjagande att ge sig i kast med. Därför är sådana volymer som Magnus von Platens urval Folkliv och fantasi mycket värdefulla. von Platen ger i denna bok generösa exempel på både kortare och något längre texter av Almqvist.
Vi möter självbiografiska texter, den suggestiva österländskt doftande fantastiknovellen Palatset, den gedigna och genuina folklivsskildringen Grimstahamns nybygge, satiren Ormus och Ariman, klassanalysen Svenska fattigdomens betydelse och mycket mer.
* * *
Det är flera saker som slår läsaren när man går in i Almqvists värld.
En sådan sak är hur Almqvist är grundad både i sin egen tid, och samtidigt lutar sig in i framtiden genom sin vakna blick för vad som kan förändras och förbättras i landet och kulturen. Han står resolut på de fattigas sida och föreslår hur försoning och förbrödring med högre samhällsskiktet kan komma åstad. Jag tänker då på hur han analyserar sin samtid och sitt land i Svenska fattigdomens betydelse och Om folknöjen.
I den förstnämnda texten betonar han hur ”sämre” och ”bättre” folk glidit ifrån varandra. De senare står främmande för de förra, och de förra står främmande för de senare, när de i själva verket borde stå tillsammans, med ömsesidig respekt.
Det är inte fråga om förslag till en samhällsomstörtning hos Almqvist; men han önskar särskilt hos överklassen ett återvändande till det svenska — att de inte må vända sina blickar till utlandet för sina seder och tankesätt, genom vilket de vidgar klyftan mellan folket och sig själva.
Nationalismen i detta avseende är inte att fatta som konservativ politisk ideologi, utan mer som ett sätt att ena den svenska kulturgemenskapen över klasskillnaderna. Överklassen har separerat sig från allmogen genom att, kunde vi kanske säga, skaffa sig helt andra kulturella referenser och preferenser än denna.
Överklassen har blivit alltmer främmande för allmogen. Kontaktytorna minskar; också rent rumsligt: Almqvist ser hur tjänstefolk och herrskap inte längre äter tillsammans. Förändring är emellertid knappast möjlig under nuvarande omständigheter: först en framtida överklass kan egentligen åter vända sina ansikten mot folket igen, snarare än bort från det, mot andra nationers kultursfärer.
Samtidens överklass skulle smärtas av att tvingas till förändring, därför menar Almqvist att det är bättre att invänta kommande generationer:
"Författarens stora allmänna önskan rörande flertalet av det svenska herrskapets nu levande individer är, att de ju förr dess hellre måtte utdö, och lämna ättlingar efter sig, som gå folket närmare."
Almqvist vill öppna de högre klassernas ögon för det särskilt svenska. Och en av de särskilt svenska egenskaperna som han identifierar är fattigdomen och förmågan att vara fattig utan förtvivlan.
Man ska dock inte söka fattigdomen, inte alls, men svensken har lärt sig att uthärda den fattigdom som vidlåder henne, samtidigt som hon, kommen i rikare omständigheter, gärna lägger stora pengar på det som hon vill investera i, även om hon väl kan vakta på öret.
Alltså: inte att söka fattigdom, men att kunna vara fattig ser Almqvist som ett nationaldrag. Därmed föds ett nästan stoiskt oberoende av yttre ting, som i själva verket är en styrka.
Men det svenska är, menar Almqvist, förutom fattigdomen och den särskilt svenska naturen, svårt att definiera förnuftigt; svenskheten känns mer än den kan pekas på. Det går inte att undervisas till svenskhet; det vore, menar han, som att försöka uppleva inandningen av vårluften genom en kemisk beskrivning.
Men Almqvist ägnar sig inte åt någon chauvinism. Svenskheten är inte något allsidigt förträffligt. I själva verket är bland det svenska ”ganska mycket eländigt och oskickligt.” Fattigdomen rör inte bara det materiella, utan även konsten, och – enligt Almqvist – språket, som dock är särskilt vackert. Sverige är fattigt och torftigt, men svenskarna kan hålla till godo och göra sina torftiga omständigheter till något som arbetar för dem.
* * *
Två av de annars mest drabbande texterna i Folkliv och fantasi är Palatset och Grimstahamns nybygge. Det är två helt olika typer av noveller, men båda utomordentligt skickligt genomförda.
Palatset tar oss med till London, där en man får nys om en mystisk och elegant vagn man kan åka en tur med, och dessutom få betalt för besväret. Detta leder honom in i suggestiva äventyr med snarast skräckgotiska anslag.
Grimstahamns nybygge är alltså något helt annat.
Berättelsen är en mycket realistiskt utformad skildring av hur en ung dräng och hans hustru tar över ett förfallet torp, utan arrendekostnad under en längre tid under förutsättning att torpet rustas upp tillika med dess odlingsmarker. Honom och hans hustru får vi följa under ett antal år. Skildringen är både finstämd och realistisk; den blundar varken för det vackra i vad de tillsammans åstadkommer, och det svåra de möter när de strävar.
Jag slås av föreställningen att – ja, just så här kunde det bestämt ha gått till när det begav sig.
* * *
Magnus von Platen har gjort ett mycket gott urval av stimulerande texter. Men jag har inte alldeles lätt att inse fördelen med att låta modernisera språket. Det är fortfarande lätt ålderdomligt, men vissa äldre stavningssätt har slipats bort, och därmed, enligt mig, en betänklig del av tidsfärgen.
Låt oss ta ett exempel ur Svenska fattigdomens betydelse. I Folkliv och fantasi lyder den språkligt moderniserade versionen sålunda:
"Statsekonomen (jämte samhällsfilosofen) har blivit så förnuftig, att han glömt bort allt vad glädjen, allt vad det poetiska, allt vad det högre livets värme verkar till välsignelse, räddning och stöd för det lägre, yttre livet."
Men går man till den textkritiska upplagan av Samlade verk 8 hos Litteraturbanken hittar man samma mening, lydande så här:
"Statsekonomen (jemte samhällsfilosofen) har blifvit så förnuftig, att han glömt bort allt hvad glädjen, allt hvad det poetiska, allt hvad det högre lifvets värme verkar till välsignelse, räddning och stöd för det lägre, yttre lifvet."
Det blir inte samma sak. — En läsare som vill läsa Almqvist vill rimligen läsa Almqvist så nära originalets textlydelse som möjligt. Åtminstone gäller det för mig. Kanhända är det en besynnerlig uppfattning hos mig.
Och om vi nu ändå är inne på detta med textkritik, så hade det gagnat Folkliv och fantasi om varje text i urvalet i direkt anslutning till texterna försetts med – då det inte är fråga om utkast – första publiceringsår samt eventuellt verk i vilket det då publicerades. Nu finns förvisso en utomordentligt god bibliografi i slutet av boken. Men för översiktens och omedelbarhetens skull hade det varit fint.
Men för båda dessa kommentarer gäller ju följande vedermäle: den som är intresserad av sådant kan ofta med lätthet gå till de numera lättillgängliga textkritiska versionerna för jämförelse eller vidare upplysningar. De är utgivna av Svenska Vitterhetssamfundet och finns digitaliserade på Litteraturbanken.
* * *
Carl Jonas Love Almqvist är en fascinerande författare. Han behärskar romantiskt skrivande, likväl som realistiskt. Han kan skriva ironiskt och satiriskt och han kan genomföra analyser av sitt samhälle.
Stundom synes han av urvalet att döma ha en tendens att vindla iväg i sina texter, men också det skänker ju mått av originalitet åt det skrivna. Magnus von Platen gjorde svensk kultur en betydande välgärning, när han skänkte den det urval av Almqvists texter som Folkliv och fantasi utgör. För min del gör den mig ännu mer intresserad av att läsa ännu mer av Almqvists litterära produktion.
– – –
Carl Jonas Love Almqvist, Folkliv och fantasi. Ett urval av Magnus von Platen. Stockholm: Bokförlaget Prisma, 1962. 222 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar