Bokrecension: Beskrifning öfver en äfventyrlig resa (etc.) | Johan Brelin

S:ta Helena, ristat av Charles Turner (1806 el. tidigare; beskuren) 

Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57 är skriven av Johan Brelin (1734–1782). Boken utgavs första gången 1758. 

Jag har läst verket i faksimil från Internet Archive.

* * *

Det finns en serie på Discovery Channel som heter ”I Shouldn't Be Alive”, där man i dramatiserade avsnitt blandat med intervjuer får följa ett levnadsöde som ofta trotsar vad man tror är möjligt att klara av som människa. Om serien funnits på 1700-talet hade Johan Brelin varit en självskriven kandidat att vara huvudperson i ett avsnitt. Faktum är att jag nästan förvånas över att det inte gjorts någon film om hans levnadsöde.

Men vi kan ta det från början. 

Johan Brelin är drygt tjugo år gammal när han i januari 1755 ger sig i väg med ostindiefararen ”Prinsessan Sophia Albertina” från Göteborg till Kanton i Kina.

En sådan handelsresa kan synas vara äventyr nog, och det var nog ett sådant, eller åtminstone livserfarenhet, som den unge mannen var ute efter. Men Brelin skulle möta äventyr även i en grad som torde varit ovanlig för dem som seglade på ostindiefararna. Vi får ta del av dem i hans resebok, som gavs ut 1758.

Det går för det mesta raskt undan och snart befinner vi oss i Asien. 

På morgonen den 3 september 1755 lägger fartyget till en bit utanför Kanton. Brelin kommer att få möjlighet att beskriva området och dess folk relativt ingående, trots en synbarligen relativt allmän misstänksamhet från kinesernas sida visavi de från avlägsna länder ankomna handelsmännen. Ja, Brelin skänker till och med läsaren en kompakt liten språkkurs.

Vad gäller växtlivet stannar han bland annat till inför en växt vid namn ”Bambou”, av vilket kineserna gör allehanda ting: "hus, och tak öfver sina fartyg", och dessutom 

"kläder, segel, skor, hattar, bord, stolar, mat- och drickes-käril, parasoller, solfiädrar, snusdosor, kiäppar, och af rötterna tillaga de en smakelig sallat."

Han noterar också att där finns många vilda djur, som är farliga för invånarna till och med när de är inomhus. Särskilt farliga är tigrarna, "som göra otrolig skada", men där finns också "leoparder, vildsvin, babianer, stenmårdar, räfvar och vildkattor". 

Det finns en varelse till som inte är att leka med. Vi låter Brelin berätta om denna, och avnjuter 1700-talssvenskan:

"Et slags mygg, som kallas Mousquiter, är den största plåga hvarmed man här är besvärad, besynnerligen om nätterna: De finnas til otrolig myckenhet, och deras stygn förorsaka en olidelig sveda. Kackolackar äro ej af mindre antal, dock äro de ej så näsvise som mousquiterne."

Kineserna själva synes Brelin vara välvilligt inställd gentemot. De har "ständigt et gladt och angenämt väsende, och större deleln är af et godt och bevekeligt sinnelag." Det ansågs fint, menar han, bland kinesiska män att äga ett stort omfång, så att man "kan fylla up sin stol, och vara heder för en bordsända". 

Men som kristen kan han naturligtvis inte uppskatta deras religiositet, men han beskriver den tämligen ingående. 

De kinesiska matvanorna synes honom till viss del föga tilltalande: De äter råttor, skriver han, och 

"[d]e äta ock grodor, ormar, flädermöss och mera sådant, så at af dem ingen ting som tienar til kropsens uppehälle, vare så ohyggeligt det nånsin vil, föraktas."

Men efter åtskilliga beskrivningar går resan vidare den 12 januari 1756. 

Också nu går det raskt, och snart är vi förbi Godahoppsudden vid södra Afrika och den 3 maj är vi framme vid den lilla ön S:ta Helena, som sextio år senare skulle bli berömd för att hysa en viss fånge vid namn Napoleon. 

Vid denna tid fungerar ön dock som mellanlandningsplats för ostindiefarare av olika nationer. Eller med Brelins formulering, så var ön ett "förfrisknings ställe".

Nu vänder emellertid snart Johan Brelins lycka, och vad som var en vanlig resa på en ostindiefarare byts i ett helt annat slags äventyr, efter att man den 17 maj når den avlägsna lilla ön Ascension, över hundra mil nordväst om S:ta Helena. 

På Ascension var Johan Brelin med i land och man jagade sköldpaddor. Nu ville det sig inte bättre, än att under en vandring på ön kommer Brelin ifrån sällskapet, går vilse, och ramlar dessutom och drar foten så illa ur led att han inte kan gå. 

När Brelin till sist lyckats kravla sig ner till en strand, visar det sig att han är på fel sida ön, men han kan se att hans fartyg nu är långt ute till havs: han är övergiven på en öde ö utan egentliga resurser och utan friskvattenkällor långt, långt ute till havs. 

Till all lycka visar det sig att han inte helt övergivits av sina kolleger. Dessa har träffat på en fransk skuta som de redan tidigare sett, och dennas manskap har förbundit sig att söka efter den försvunne besättningsmedlemmen, som en ond tunga tydligen baktalat på så vis, att man trott honom medvetet hållit sig undan och övergett expeditionen. Fransmännen räddar Johan Brelins liv när de anländer till Ascension.

* * *

Äventyren är inte slut med det som sagts om vad Brelin råkar ut för, men detta skall inte bli ett referat av hela boken. Nog att säga är, att för Brelin återstår många och stora svårigheter innan han till sist den 28 april år 1757 åter når Stockholm, efter att på vägen från Ascension ha besökt Brasilien, Portugal och Holland samt andra platser, och dessutom råkat ut både för att jagas av kapare och att lida skeppsbrott.

Inte minst värdefull ur historisk synpunkt är hans skildring av Lissabon, som inte långt tidigare drabbats av den svårt förstörande jordbävningen 1755, och vid Brelins besök där står i ruiner. De flesta invånarna där bor numera "antingen uti små af bräder upslagne barraquer, eller i tält af segelduk."

Men Johan Brelin kommer alltså till sist hem, kanske inte minst driven av en vilja av att rentvå sitt namn: han övergav aldrig sina kamrater på Ascension; han baktalades och de övergav honom.

* * *

Något utmärkande för Brelins berättarkonst är att i första hand berätta om det han själv sett. Han kan anmärka att andra hävdat att de sett det ena eller det andra, och kanske berätta vad de sett, men han vägrar oftast att gå i god för något som han inte själv bevittnat, även om han inte är helt konsekvent i metoden. Listan över djur i trakten av Kanton som anförs ovan kan han nog rapportera om för att det inte alls syntes vanskligt ur sannolikhetssynpunkt, fastän han väl rimligen inte personligen sett alla varelserna.

Överlag bär allt det Brelin berättar om sannolikhetens prägel: där finns inget av övernaturligheter. Men hans svåra öden kommer till sista att kompenseras av lyckligare öden, som för honom ända hem till hemlandet, nästan två år efter att han frånåktes på den sydatlantiska ön.

Förutom att Brelin lyckas i sin explicita föresats att förnöja med sin berättelse i kraft av de äventyr han genomlever, så förnöjer det också en sentida läsare att ta del av hans underbara språk, som är rappt och förvånansvärt lättläst, särskilt för att vara författat för över tvåhundrafemtio år sedan. 

Därtill får man anledning att reflektera över den tidens typografi; så är i denna bok de två prickarna över ä och ö ännu utskrivna som ett litet ”e”, vilket uttydes som ae, dvs. ä, och oe, dvs. ö.

Brelins resebeskrivning är en rafflande äventyrshistoria, som inte blir mindre intagande av att, så vitt jag förstår, vara historisk. Det är obegripligt att inte Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57 är mer känd än vad den är. 
– – –
Beskrifning öfver en äfventyrlig resa til och ifrån Ost-Indien, Södra America, och en del af Europa, åren 1755, 56, och 57, Johan Brelin. Uppsala: 1758. Tillgänglig som faksimil från Internet Archive.

Bokrecension: Resa genom Sverige år 1804 (I-II) | Ernst Moritz Arndt

Ernst Moritz Arndt på äldre dagar

Resa genom Sverige år 1804 (I-II) (ty. Reise durch Schweden im Jahr 1804) är skriven av den pommerske historikern Ernst Moritz Arndt (1769–1860). 

Verket utkom första gången på tyska år 1806, och i svensk översättning av J. M. Stjernstolpe år 1807. Verket föreligger i fyra delar. Jag har läst del I-II i faksimil från Internet Archive.

* * *

Djupa skogar, vida dalar, höga berg, forsande åar, vackra sjöar kännetecknar väl fortfarande i stor utsträckning Sverige. För en långt större del av befolkningen än i dag måste landskapet varit grundförutsättningen och fonden i det dagliga livet i början av 1800-talet, då den svensk-tyske historikern Ernst Moritz Arndt från Pommern företog sig en resa runtomkring landet, och både besökte städer, smärre orter och landsbygd.

Resan påbörjades i Stockholm den 26 mars 1804, och gick vidare genom Västergötland till Göteborg, och därifrån uppåt Värmland och Dalarna för att omsider utsträckas till Gävle. Dessa strapatser skildras i de två första delarna av Resa genom Sverige år 1804. 

Och detaljskärpan är häpnadsväckande! — Ställe för ställe kan vi rekonstruera hans rutt, och så med ganska stor säkerhet säga var han befinner sig när han utlåter sig om än det ena och än det andra, företrädesvis kvaliteten på och effektiviteten av jordbruket, som särskilt intresserar honom, eller vackra naturscenerier.

Det kan bli en aning långrandigt att läsa de ingående redogörelserna för hur  jorden brukas i olika trakter. Men det finns dock gott också om annat material att fascineras av i reseberättelsen: här och var skriver Arndt några rader om människor ur allmogen som han träffar, stundom får de rentav namn. Seder och föreställningar skymtar fram. En annan världs konturer når oss genom Arndts beskrivningar.

* * *

Arndt disponerar sin text genom att låta resan i sig vara den röda tråden, men vad han möter ger honom anledning till diverse utvikningar och förklaringar, gärna ganska omfattande. 

Systemet med hållskjutsar mellan olika gästgivargårdar är förutsättningen för hela expeditionen, och därmed har Arndt sin inledande exkurs klar: det blir en utläggning av hur hållskjutssystemet fungerar och hur det vuxit fram. På samma sätt får vi på sina särskilda ställen i texten utläggningar om skolsystemet, kyrkans organisation, indelningsverket och annat, alltefter ämnena aktualiseras av resan.

Det tog tid att resa i början av 1800-talet. Likväl berömmer Arndt det svenska hållskjutssystemet, som var mycket väl utbyggt. Ville det sig väl, får vi veta att man kunde ta sig en mil på en timme. Men vädret kunde av naturliga skäl dra ner tempot ordentligt: översvämmade vägar forceras inte så lätt, som Arndt själv också erfar. Dessutom, får vi senare veta, plågas man, särskilt i mer bebodda områden, ofta "af en oändlig mängd grindar och gärdesgårdar."

* * *

För att bara i korthet nämna några arndtska omdömen av svenska orter, kan vi läsa att Stockholm som "[s]tad är icke allenast skön, utan der finnas äfven många goda och vänliga menniskor, och kanske är denna Stad den mest nöjsamma och artiga i verlden för fremlingar."

Köping däremot, "är en usel, illa byggd stad". Västgötska Hova "är ett muntert ställe". Angående Skara, så tror han att ej "någon af Biskopsstäderna i riket kan vara sämre […] den liknar alldeles en liten bondby."

Trollhättan å andra sidan "presenterar sig som en liten hygglig köping". Göteborg "är verkligen en vacker och liflig stad." Och staden har dessutom en "otvungen omgängeston". Munkfors är "ett Paradis".

* * *

Detaljskärpan nämnde jag ovan. Några exempel på sådana detaljer som skänker ögonblicksbilder av Sverige år 1804 vill jag gärna förmedla. 

Så får vi veta hur snöröjningen fungerar på landsbygden. Det åligger närliggande byar att hålla vägen fri, får vi veta. Man kan skotta, eller använda ett slags triangelformade plogar av bräder, som man ofta kan se uppställda vid milstolparna. När snön packas samman vid töväder leder, skriver Arndt, "snö-fogdar", som är "ett slags Vinter-police", bylagen ut för att med "skoflar och spadar" röja bort snön.

I trakten av Rotebro, utanför Stockholm, springer en varg över vägen framför Arndts ekipage, och detta skall ha uppfattats som ett dåligt omen. Utanför Mellerud springer ett lodjur på samma sätt förbi, vilket föranleder skjutsbonden att ta av sig hatten och spotta i den, efter vilket han förklarar vilken ondska detta djur för med sig, ett djur som tydligen "anses för en af Hin ondes äldsta bundsförvandter."

I Lidköping noterar han den besynnerligheten att folk "af ringare Classen" ständigt går barfota, både i och utom staden, men alla har handskar.

En särskilt levande beskrivning får vi av Storgruvan i värmländska Persberg. Arndt bestämmer sig för att stiga ned i den. Han skriver:

"Hvilken förfärande syn! Öppningen visar sig i dagen såsom en ingång till afgrunden, och ofantliga ispelare sträckte sig ännu ifrån densamma ned i djupet."

De tar sig ner på isiga stegar. Förutom iskalla händer 

"kom det det dofva ljud, som hvarje ton väckte, röken af kolelden inunder oss, den rysliga halfdag som utspridde sig omkring oss, och de branta bergväggarna."

Han fortsätter:

"Just under det jag var ned på botten, lossande man flera grufskott. Jag kan icke beskrifva detta underjordiska dunder, och den verkan det hade på mig."

Gruvor av tidig 1800-talstyp har kanske de flesta av oss ringa erfarenhet av i dag, men något annat som Arndt erfar en natt utanför Mora, medan han väntar på att man skall hitta en färjkarl, kan nog de flesta relatera till: mygghelvetet. Han skriver: 

"myggorne vid floden voro också obeskrifligt plågsamma; de kommo flygande i täta svärmar, och här lärde de mig verkeligen för första gången att respectera deras näsvishet."

Nå, det var några få snabba inblickar i ett Sverige såsom det såg ut för drygt tvåhundra år sedan.

* * *

Arndt uppskattar Sverige och högaktar svenskarna. Nog kan han komma med beklaganden kring att man inte nog vinnlagt sig om att utöka den odlingsbara marken eller inte odlar på ett tillräckligt effektivt vis här och var, men han är också snar att berömma jordbruket där det funkar väl. Han tycker uppenbarligen om den svenska naturen, och särskilt hänförande vyer vinner hans gillande.

Det är en aning hypnotiserande att läsa Resa genom Sverige år 1804. Det är som att se landet av i dag avskalat de senaste tvåhundra årens förändringar. Samtidigt som många orter är desamma som vi kan besöka eller se på vägskyltar när vi reser i dag, har en del platser som för Arndt fungerade som nav numera sjunkit ner i lugnare omständigheter, och andra orter svingat sig upp och nämns dagligen och stundligen. 

Visst kan omständligheten med vilken Arndt beskriver svenska förhållanden ibland bli tröttande, men däremellan kommer dessa guldkorn som jag särskilt värdesätter: en replik av en skjutsbonde år 1804, en dråplig iakttagelse eller skymten av folktro eller folksed.
– – –
Ernst Moritz Arndt, Resa genom Sverige år 1804 (ty. Reise durch Schweden im Jahr 1804). Övers. J. M. Stjernstolpe. Carlstad, 1807. Tillgänglig som faksimil från Internet Archive.

Bokrecension: En resa genom Sverige år 1586 | Samuel Kiechel

En resa genom Sverige år 1586 är skriven av Samuel Kiechel (1563–1619), köpman och reseskildrare från riksstaden Ulm i nuvarande Tyskland. 

Kiechels reseskildringar utgavs första gången i Tyskland år 1866, och den del som behandlar vistelsen i Sverige utkom i svensk översättning av B. Schlegel 1892, publicerad i Historisk tidskrift detta år. Verket trycktes åter år 1897 i Föreningen Heimdals Folkskrifter nr 44, under egen titel, och det är si denna version jag tagit del av texten via Projekt Runebergs faksimil.

* * *

Den del av Samuel Kiechels resor som täcker Sverige är inte omfattande i sidantal, men innehållsmässigt är den mycket rik. Texten fungerar som en hel kartong med ögonblicksbilder av Sverige såsom det såg ut mot slutet av 1500-talet, sett med en besökares blick. Att det just är en besökare som skriver om Sverige gör dessutom att saker uppmärksammas som en inhemsk betraktare kanske inte skulle funnit det lönt att skriva om: för den senare hade det framstått som självklart — men inte nödvändigtvis så för Kiechel, och alls inte nödvändigtvis så för oss.

Så är till exempel något som gång på gång ställer till det för Kiechel de dåliga framkomstmöjligheterna: vägarna på land förefaller vara allt annat än lättforcerade. Man reser, som man gärna gjorde, på vintern, då slädar kan nyttjas och framförallt vattendrag frusit till så att isarna blir plana ytor att röra sig över. Kiechel skriver: 

"här i landet reser man mycket litet annat än om vintern, då det ej finnes ordentliga vägar."

I regel tar man sig några mil om dagen. Inte sällan far man vilse innan man åter hittar vägen som för dit man ska. 

Sedan uppstår samma bekymmer varje kväll eller natt: att erhålla husrum för hästar och sig själva och gärna något att äta. Pengar har Kiechel uppenbarligen, men det är långt ifrån någon garanti för att man blir insläppt och bjuden på något. Ofta verkar man anlända till byar eller ensligare ställen sent om nätterna, och dem man knackar på hos är inte överdrivet glada över att ha blivit väckta. 

* * *

Kiechel påbörjar resan den 9 februari 1586 genom att ta sig över Öresund från Helsingör till Helsingborg. Så går färden med släde snett upp över landet till Jönköping och vidare mot Stockholm, varefter man tar sig till Uppsala. Återresan går via Kalmar och sedan in i danska Blekinge och Skåne. 

Kiechel antecknar dag för dag var han – och de han för tillfället reser med – befinner sig och hur lång dagsresan blivit. Många orter känner vi igen, andra skulle man nog med hjälp av fantasi och en detaljerad karta kunde identifiera med viss säkerhet. 

Resedetaljerna vad gäller färdväg, reslängd och tidsåtgång i all ära! — Men riktigt liv får berättelsen genom de många anekdoter som Kiechel fyller sin skildring med. 

Här möter vi 1500-talets svenskar, allmoge, präster, fogdar, hertig Karl på en marknad och till och med konungafamiljen, som Kiechel får se i Kalmar vid ett tillfälle, tack vare att han har ett rekommendationsbrev till en adelsman som har möjlighet att släppa in honom i slottet.

Kiechels reseskildring är alltså mycket värdefull, och dessutom underhållande! — Låt oss titta lite närmare på något av det han berättar för oss om sin äventyrliga resa.

* * *

Om landets geografi får vi del av många intryck. Landet är, förutom "mycket kallt, rått", dessutom ”ringa bebyggdt, bergigt och klippigt samt mycket skogbeväxt". På ett annat ställe beskrivs landet som "uppfylldt med berg, sjöar och branta klippor så att det är både svårt och besvärligt att resa därstädes."

Vid nattkvarter är förhållandena sådana, att alla sover i ett och samma rum i stugorna, och inte nog med det, där håller också en försvarlig del av djuren hus. Däribland de unga grisarna, som tydligen tycker om att hålla till mitt i stugan. Kiechel ogillar detta, eftersom de luktar och "om natten" kommer de "och slicka en i ansiktet, så att för elak smak och stank man förr blir mätt för en ringa penning än af den bästa måltid." 

Vill man vidare bli ordentligt välkomnad bör man komma med gåvor, kryddor till husmödrarna och gärna "mässingsringar, speglar, knifvar eller andra leksaker" till barnen.  

Det svenska folket verkar Kiechel tycka om. Karlarna är "starka, arbetsamma och groft byggda". De når hög ålder och klär sig enkelt och gammalmodigt. Åtminstone landsbygdskvinnorna beskrivs som "sköna, finbildade och hvithylta", rena i klädedräkt, "eljest i medfödda seder, dygder och skönhet icke olika sigenerskorna." — Men även städernas kvinnor kan vara vackra.

Särskilt förtjusta verkar man i hemmen vara i silverskedar, så att man även i annars fattiga stugor helst ser till att ha sådana åtminstone åt husfar och husmor. Riktigt förmöget folk kan annars ha en halv tunna med silverskedar.

* * *

I Strängnäs pågår en marknad, och där får Kiechel syn på hertig Karl, den blivande Karl IX. 

Hertigen skall ha gått omkring och uppmanat folk att vara ärliga mot varandra. Och av en bonde ska Karl fått till skänks två mårdskinn, men Kiechel noterar att bonden fortsätter att följa efter hertigen, tills en i dennes sällskap frågar vad han vill; jo, han undrar om han för gåvan kunde få en häst! — Hertigen skall ha skrattat och sagt åt bonden att besöka honom. 

Kiechel, som får hertigens ord översatta för sig, får höra att Karl inte alls är en högfärdig person, utan "att han ofta tillbringar en half dag hos någon gammal bonde, som har god reda på landets bruk, för att med honom samtala om dagens händelser."

Väl i Stockholm beskrivs denna stad. Kiechel noterar bland annat att staden är av ringa storlek, men att hamnen är djup nog att stora skepp kan lägga till precis vid stranden. 

Ett litet problem fick han där också. Det visar sig att husen inte har dass inomhus, utan man måste gå ut för att göra det man gemenligen gör på sådana ställen. Hemlighusen är då uppställda mot varandra, och på ena sidan står de för män, och på andra sidan de för kvinnor. Den ordningen vet inte Kiechel av, och går på ett dass avsett för kvinnor och får ovett av en gumma för detta tilltag.

En annan detalj som Kiechel tar upp är att svenskarna, åtminstone vid gästabud, synes ta i hand mest hela tiden. Således tar man i hand i samband med att man skålar med varandra, och likaledes tar man i hand efter att man varit ute och kastat vatten. 

* * *

Mot slutet av sin resa kommer alltså Kiechel till Kalmar. Där befinner sig också kung Johan III med sin familj. Kiechel får tillfälle att se konungen och hans familj när de sitter och äter. Han lämnar följande beskrivning av kungens utseende: han 

"har ett vackert, gult, ända ned på bröstet räckande skägg, sådant som jag nästan aldrig sett på någon vare sig hög eller låg person, och som klädde honom mycket väl."

Om de småländska husen delges vi också ett och annat. Husen är ofta fyrkantiga och i en våning. Innerväggarna är inte brädade, och gliporna mellan stockarna tätas med lera eller kogödsel. Det är ont om ljuskällor, i regel endast en fönsterliknande anordning i taket, som i övrigt är täckt med grästorv som djur får beta av under sommaren. 

Dörrarna är mycket låga, och trösklarna höga, det senare för att inte de unga djuren ska komma ut hur som helst. Vintertid är storstugan det rum vari man själv och många av djuren vistas, och där finns husbondefolkets sängar. 

Barnen ligger framför ugnen, drängar och pigor på bänkar. Besökande hänvisas till golvet, om man inte hedrar dem med att få ligga på bordet. Mindre barn ligger i en rund vagga, upphängd från taket. Kiechel noterar att det är husbondens, husfruns och barnens vana att under måltiderna rapa ordentligt, möjligen för att roa besökare.

Omsider når Kiechel danska Malmö. Vid det laget har han köpt sig ytterligare en häst, som emellertid är av det vilda slaget. Då han är ute och prövar sin nya springare tar sig denna för att sticka iväg över en gödselhög, med den konsekvensen att Kiechel faller av. Han är glad att falla i något så mjukt. Annars hade det månne gått illa. Men han beslutar sig för att inte mer rida den hästen.

* * *

Det var några glimtar från ett Sverige år 1586. En resa genom Sverige år 1586 ger ovärderliga inblickar i ett svunnet landskap, beläget här, men sedan länge förändrat. 

Fram träder ett tämligen ödsligt land, fyllt av skogar, svåra att genomkorsa. Men här och var finns stugor och gårdar där den vägfarande med lite tur och vigt munläder kan få lov att övernatta och kanske rentav få något i magen. 

Folket är rustikt, lever med sina djur och försöker överleva i en värld som stora delar av året är frusen. Här och var får vi syn på en fogde, en präst, eller en herreman: som hertig Karl som går omkring på marknaden, eller kung Johan som äter med sina närstående. 

En icke obetydlig del av Kiechels berättelse skildrar svårigheterna att ta sig fram. Det börjar bli vår, och vatten står på isarna, ibland trampar hästarna igenom. Mot slutet kan han inte längre använda släden, utan byter den mot en träsadel. Ofta rider man långt in på nätterna, ofta rider man vilse. 

En resa genom Sverige år 1586 är värdefull som kulturhistoriskt dokument. Genom skriften ser vi inte bara dem som brukar omnämnas i historieböckerna, utan också enskilda, ehuru ofta namnlösa, svenskar ur allmogen, och vi anar något av deras vanor, såsom de såg ut för omkring fyrahundratrettio år sedan. 

De är oss inte helt främmande, men ligger liksom bakom en tidens barriär som Kiechel genom sin berättelse hjälper oss att se igenom. Det är alltsammans en enastående läsupplevelse.
– – –
Samuel Kiechel, En resa genom Sverige år 1586. Uppsala: Föreningen Heimdals Folkskrifter N:r 44, 1897. Tillgänglig som faksimil via Projekt Runeberg.

Bokrecension: Också jag har varit Alfred Vestlund | Daniel Möller (red.)

Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf är sammanställd av litteraturvetaren Daniel Möller och försedd med en inledning av Magnus Halldin. Boken utgavs 2016.

* * *

Jag vill hävda att Gunnar Ekelöf är en av de absolut främsta diktarna på svenskt tungomål. Hans texter rymmer så mycket känsla, med rötter ner i sagor, i myter, i livsproblem av olika slag. De är vida nog att försänka sig i, att vistas i. Och så språket! — Lekfullt, allvarligt, precist.

Redan i sin samtid blev Ekelöf berömd för sin konst. Det gjorde också att han ofta intervjuades eller ombads svara på olika frågor. Nästan samtliga dessa intervjuer och enkätsvar har samlats i Gunnar Ekelöf-sällskapets utmärkta bok Också jag har varit Alfred Vestlund, som med fördel kan fungera både som en ekelöfsk kommentar till de egna verken och den egna verksamheten som diktare, och som ett sätt att komma lite närmare den komplexa, stillsamma, skygga person som Gunnar Ekelöf förefaller ha varit.

För det ligger något skyggt över Ekelöfs framträdande. Skyggt, men resonerande, djupt. Har man hört Ekelöfs röst i de olika klipp som finns tillgängliga är det inte svårt att höra honom långsamt lägga ut texten utifrån de intervjuandes frågor; stundom vändande på frågorna, inte skyggande för paradoxer.

Ett av de drag som framkommer i flera intervjuer är Ekelöfs kärlek till musiken. Vid ett tillfälle beskrivs hur Ekelöf rentav dansar, en bild som naglar sig fast hos läsaren. Matts Rying skriver: 

"jag minns honom fågellik bölja över golvet, de ånga armarna flaxade värdigt i manuettrytm, en säregen och uppspelt balett med måndöd vinternatt utanför fönstret."

Ett annat drag är det inslag av rastlöshet som vilar över skalden. Han kände sig nog aldrig riktigt hemma i Sverige. Han är liksom ständigt på väg: gärna till det honom så närstående Frankrike, eller till Grekland, det senare i ett sammanhang kallat ”modern”. 

I dessa länder erfar han en annan stämning. Hans avoga inställning till Sverige synes åtminstone i någon utsträckning bero på en obehagskänsla inför ett teknokratiskt, byråkratiskt, genomreglerat samhälle, ja, han har ju myntat ordet ”folkhemskt” som är talande nog. Han värnar ett slags utanförskap och säger i samband med att han i Sverige talar om att vistas i Frankrike: ”Jag vill vara utlänning, och det är jag inte tillräckligt här. Jag vill vara turist.”

* * *

Särskilt intressant är det givetvis att läsa Ekelöfs egna kommentarer till sina diktverk: vad han själv uttolkar som deras grund, och vad han önskar säga med dem. Därtill: varur de kommer, vad deras bakgrund är. Så blir till exempel ett kapell som beskrivs i en dikt förklarat som ett faktiskt kapell, som Ekelöf besökt, utanför Mykene.

Vi får också veta något om hur Ekelöf rent praktiskt arbetar med sina dikter. Oftast förefaller det vara ett slags hantverksarbete, där Ekelöf arbetar och arbetar om sina manuskript. Stoff kan han ta ifrån miljön han vistas i, hemma eller utomlands. Drömmar är en annan källa till poesin. 

Ibland kan dock en omedelbarhet komma över honom, där endast ytterst lite ändras i de färdiga dikterna efter att de skrivits ner. Det ständiga arbetet kan också konkretiseras i hur dikter som en gång publicerats i tidskriftsform i en senare bokform har omarbetats.

* * *

Gunnar Ekelöf framstår i intervjusvaren som en människa som i sig själv är enkel, men aldrig grund. Åter och återigen återkommer han till hur han uppskattar sydländsk medmänsklighet, hövlighet, vänlighet. Det vilar en självklar ödmjukhet över honom, som inte skyggar för att gå in på högkulturella spörsmål, där han likväl är hemma som i sitt eget vardagsrum. Författarreferenserna passerar, och vi kan vara säkra på att Ekelöf vet vad han talar om när han utlåter sig.

Nog kräver Också jag har varit Alfred Vestlund ett visst Ekelöf-intresse. Men för den som har ett sådant bidrar samlingen till utökad bekantskap med skalden vars dikter, drygt femtio år efter hans död, ännu i allra högsta grad förmår skaka och beröra – och ofta får läsaren att bekräftande tänka: "ja, just så!" inför någon förlösande formulering.*
– – –
Daniel Möller (red.), Också jag har varit Alfred Vestlund. Intervjuer och enkätsvar med och av Gunnar Ekelöf. Inledning av Magnus Halldin. Stockholm: Gunnar Ekelöf-sällskapet, 2016.

Bokrecension: Unsheltered | Barbara Kingsolver

Unsheltered är en roman av Barbara Kingsolver (f. 1955). Boken utkom första gången 2018. Jag har läst en upplaga från 2019.

* * *

Unsheltered utspelar sig på ungefär samma plats men i två olika tidsperioder. Det rör sig om den från början utopiskt syftande samhällsgemenskapen Vineland. Där bor i ett fallfärdigt hus någon gång under senare delen av 2010-talet en familj med sina särskilda problem och utmaningar. På samma tomt låg ett annat fallfärdigt hus på 1870-talet där en annan familj med just sina särskilda problem och utmaningar bodde. 

Kingsolver väver skickligt samman berättelserna från de två epokerna och genom båda går som ett tema ett ifrågasättande av en stor berättelse, ett narrativ eller om man så vill – ett paradigm. 

På 2010-talet skakas berättelsen om den amerikanska drömmen och möjligheten till ekonomisk utveckling, särskilt genom de vuxna barnens perspektiv, där dottern Tig står för det antikapitalistiska perspektivet, och sonen Zeke för det framåtsträvande, framgångsjagande.

På 1870-talet skakas en fundamentalistiskt kristen världsåskådning av darwinismens begynnande genombrott, manifesterat i läraren Thatchers kamp mot sin inskränkta rektor och indirekt mot samhällets ledare Landis. 

Den senare blir för övrigt något av en parallell till den Trump som på 2010-talet träder fram som representant för den gamla framgångs-berättelsens ohöljda inkarnation.

* * *

Naturligtvis har Unsheltered en tendens. Den antikapitalistiska, kollektivistiskt inriktade dottern Tig, som dessutom bott på Kuba en tid, skildras särskilt välvilligt. Det är hennes idéer som vinner ingång hos modern Willa, som är den som i första hand fungerar som romanens huvudperson. 

Willa och maken Iano är ett slags akademiska proletärer, hon en frilansande journalist, han en underbetald universitetslärare. Båda framstår som något av klassiska företrädare för en amerikansk vänster, så kallade liberals. 

Men fortfarande har de investerat i Den Stora Berättelsen: de har sökt framgång genom att försöka göra rätt karriärdrag, flytta hit och dit – men likväl står de nu och har inte råd att renovera sitt hus, som alltmer faller sönder omkring dem. 

Dottern visar på andra värden: vikten av att återanvända, att göra saker gemensamt, att nöja sig med vad man har, snarare än att sträva efter fjärran mål som kanske aldrig förverkligas. 

Den högutbildade sonen Zekes flickvän har tagit sitt liv och lämnat honom med en nyfödd son, som han inte kan knyta an till och som föräldrarna och systern får ta hand om. Zeke har fått sitt liv krossat genom flickvännens död, men är likväl kvar i racet: han försöker komma på fötterna inom ekonomisektorn, samtidigt som han dras med enorma studieskulder. 

Zeke är sin systers motbild. Båda är de något av karikatyrer på typer, men broderns drag är tecknade med tjockare linjer än systerns.

* * *

Misstron mot det västerländska, kapitalistiska samhället är vad som går som en ström genom de delar av Unsheltered som utspelar sig nästan i nutid. Misstron mot det gamla, religiösa systemets ovilja att belägga sina påståenden när de möts av ifrågasättande information är strömmen genom delarna som utspelar sig på 1800-talet. 

Thatcher, läraren på 1870-talet, blir en tragisk hjälte i kampen mot den nästan satiriskt ritade rektorn. Tig, dottern på 2010-talet, får väl tänkas vara en motsvarighet: hon pekar på ett alternativ till den då härskande ideologin.

Men det finns många fler personer i romanen. 

Särskilt utmärker sig den grekiske farfadern Nick på 2010-talet: överviktig, fördomsfull och elak, givetvis en anhängare av Trump. Och så har vi den historiska personen Mary Treat på 1870-talet, som står i brevförbindelse med Charles Darwin själv och fungerar som moraliskt stöd åt läraren Thatcher.

Mary Treat tillsammans med Willa är väl de två personer som för mig framträder som de mest realistiskt formade personerna, medan särskilt Willas barn mer blir mer av klichéer, ända ner till det plagg med Che Guevara-tryck som Tig klär sin brorson i.

* * *

Unsheltered är mycket välskriven och väl sammanhållen, om än något lång. 

Någon framåtdrivande story ser man dock inte mycket av. Tyngdpunkten ligger i stället på skildringen av brytningen mellan idéer, mellan De Stora Berättelserna och De Nya Berättelserna. Och väl så. 

— De politiska undertonerna finns där, särskilt mot slutet, men bärs upp av en uppenbar författarbegåvning. Boken sjunker alltså inte ner i det didaktiska träsket, blir absolut inte plakat eller pamflett. Vad romanen framförallt verkar är att skapa utrymme för ett ifrågasättande av de samhällsberättelser vi kanske ofta tar för givna, försjunkna i dem som vi nog ofta är. 

Huruvida det är en framkomlig väg att på Tigs sätt överge tanken på individuella framsteg, skrota det kapitalistiska systemet och börja agera mycket, mycket mer miljömedvetet — det kan måhända diskuteras. Men det är likväl alltid nyttigt att sätta självklarheter i fråga, om inte annat för att få perspektiv på vad man själv tar för givet, men som kanske kunde vara helt annorlunda.
– – –
Barbarba Kinsolver, Unsheltered. London: Faber & Faber Limited, 2019.