Bokrecension: En fängelsedirektörs minnen | Ulrik Leander

Ulrik Leander

En fängelsedirektörs minnen är skriven av Ulrik Leander (1858–1938). Boken utkom första gången 1936. Jag har läst en upplaga från 1937.

* * *

Av boktiteln att döma kunde man tro att detta är en bok främst om författarens tid inom fängelsevärlden. Nå, denna hans verksamhet får vi veta mycket om och där ligger tyngdpunkten, men boken rymmer mer än så. Den tydliga bild boken ger av det småländska landsbygdslivet under senare hälften av 1800-talet, författarens uppväxttid och -miljö, är till exempel mycket värdefull.

Leander föddes 1858. Jag får intrycket att hans föräldrar var ganska välbärgade bönder. Han berättar om sin uppväxttid genom många anekdoter och även om tidens folktro.

Inte minst verkar spöktron varit utbredd. Mådde någon dåligt, kunde han kommit för nära en gast: han hade blivit gastkramad. Bot för detta var att få någon att ”måla” en, vilket intet har med färg att göra, men innebar att en person går runt den gastkramade med en ullsax inlindad i ett tygstycke, ett handkläde, som använts vid tvättningen av ett lik. Samtidigt som denna vandring runt den drabbade pågår ett visst antal gånger skall den vandrande spotta en gång varje varv.

Själv är Leander sunt skeptisk till spökerier, och förmäler att det inte var ovanligt att ynglingar klädde ut sig till spöken för att skrämma folk. I andra fall var historierna nog helt enkelt uppdiktade, menar han.

* * *

Emellertid kom Leander att erhålla utbildning. Han verkar ibland haft det ganska knapert som student, men han tog sig igenom och avlade en kandidatexamen.

Ursprungligen var väl tanken med studierna att han skulle bli präst, men med tiden blev han lärare på Långholmens centralfängelse i Stockholm, och senare, från våren 1899, fängelsedirektör vid länsfängelset i Landskrona, vanligen kallad Vita briggen. 

Efter det blev han, mot sin vilja, direktör för tvångsvårdsanstalten i Landskrona, en plats dit man skickade personer dömda för lösdriveri, och inte under strafflagen. Utanför memoarernas tidsram återvänder han senare som direktör för länsfängelset i Landskrona.

* * *

Det första uppdraget inom den då så benämnda fångvården fick han efter att en lärarposition hastigt blivit ledig på Långholmen, och Leander rekommenderats till platsen. Han hade dock bara kort tid på sig att återkomma med besked. Och han funderade intensivt.

"Fängelserna voro då i ännu högre grad än nu för tiden omgivna av en viss hemlighetsfullhet. Ett fängelse var en värld för sig, tillsluten för allmänhetens blickar, och ingen visste på grund därav vad som försiggick inom denna värld."

Det hemliga lockade också, och Leander ville inte mista möjligheten till anställning. Han tackade ja.

* * *

Leander som person får läsaren lära känna ganska väl. Visst finns där ett tidstypiskt något förnumstigt-magistralt moraliserande, men han är ändå påtagligt mild visavi fångarna som personer. Uppenbart kan han känna med dem och han visar en förståelse för att de miljöer de kommer ifrån starkt inverkat på deras senare samhällsfrånvända agerande. Inte minst spritens inverkan är han, som nykterhetsvän, införstådd med. Någon stark vilja att straffa synes Leander inte haft.

På samma sätt är han också motståndare till dödsstraffet; hans egen närvaro vid avrättningen av den unge mördaren Teodor Sallrot i Karlskrona har nog inte ändrat på den saken. 

Avrättningen och omständigheterna däromkring avhandlar för övrigt Leander i ett separat, mycket intressant, kapitel. Han berättar där bland annat hur Sallrot lagt sig på schavotten något för långt ner. När han ändrat läge hamnade skjortan över nacken, och omedelbart efter att Leander själv lagt denna tillrätta och hjälpt Sallrot tillrätta såg han, när han såg upp,

"... den blankslipade bilan med den långa eggen blänka i solskenet och i detsamma föll hugget, som med ens skilda huvudet från bålen. Ingen hade väntat,att det skulle försiggå med sådan hast, och säkerligen blev proceduren för Sallrot själv betydligt kortare och man skulle kanske kunna säga enklare, än vad han föreställt sig. Några sekunder efter hugget såg man läpparna ännu röra sig, liksom fortsatte de med den bön, som säkerligen gick över dem i det ögonblick, då Sallrot passerade gränsen emellan timlighetens och evighetens värld."

* * *

Leander är en djupt religiös man. Han ingick i det som senare utvecklades till Missionskyrkan som egen frikyrka, men som ursprungligen kom ur en brytning med Svenska kyrkan, på grund av vissa skiljaktigheter rörande försoningslära och församlingsbegrepp. Det förefaller som att den religiösa övertygelsen genomsyrade hans liv.

I Landskrona kom Leander dessutom att engageras politiken och blev riksdagsman i andra kammaren, och efter tiden som boken behandlar blev han riksdagsman i första kammaren. Leander ger några fina inblickar i dåtidens riksdagsarbete som har sitt historiska intresse, inte minst genom de många personporträtt som skissas fram.

* * *

Av de ganska vidlyftiga citaten ovan får man något av en känsla av Leanders formidabla språk. Det är gammaldags, ytterligt välformulerat, en aning snirkligt och omständligt. Och mycket, mycket vackert. Det är det slutande 1800-talets skriftspråk som klingar klart mellan bokens pärmar. Därigenom blir läsningen av En fängelsedirektörsminnen inte bara en intressant historisk resa, utan också en språklig upplevelse.

Men det historiska värdet av Leanders memoarer är mycket stort, inte minst om man intresserar sig för svensk kriminalhistoria, särskilt kriminalvårdshistoria. Somt i den tidens fångvård är sedan länge avlagt i dagens kriminalvård, annat som Leander beskriver finns kvar.

Genom att boken skänker ett visst historiskt djupseende, ökar den läsarens förståelse för villkoren för den tidens dömda kriminella, och för synen på dem som begått brott mot rikets lagar. Leanders framsynthet är i detta avseende ofta både glädjande och förvånande.
– – –
Ulrik Leander, En fängelsedirektörs minnen. Stockholm: Svenska Missionsförbundets förlag, 1937.