 |
| Stendhal |
Jag har läst en svensk översättning av Ann Bouleau, i en upplaga från 1953, som också rymmer ett förord av Knut Jaensson.
* * *
En egocentrikers minnen är inte en färdigställd skrift: den innehåller luckor och avbrott som Stendhal förmodligen en gång tänkt fylla i eller runda av. Det förekommer också rena anvisningar, som följande:
"(Här fyra sidors beskrivningar från Altdorf till Gersau, Luzern, Basel, Belfort, Langres, Paris; — när jag sysslara med själsliga ting, tråkar det ut mig att göra fysiska beskrivningar. På två år har jag inte skrivit tolv sådana här sidor.)"På ett annat ställe skriver han:
"Var var jag nu . . . Gud, vad detta är illa skrivet!"Knut Jaensson kallar i förordet texten såsom den nu finns helt enkelt för "en kladd", den är alltså en skiss som aldrig färdigställdes. Stendhal skrev den 1832, men det dröjde till 1892 innan den gavs ut på franska.
I sina självbiografiska anteckningar beskriver Stendhal i första hand sitt liv i Paris och London ett antal år före nedskrivandet. Berättelsen blir en panoramabild över den societet han umgås i bland grevar och baroner, grevinnor och baronessor, och alla dessa kvinnor.
Vurmandet för vackra kvinnor och kampen för deras vinnande är ett centralt tema i boken.
Det innebär också ibland mer prostitutionsartad kurtis, som dock Stendhal själv menar att han har mer begränsad erfarenhet av. Vid ett besök hos en särskilt vacker dam inom denna profession lyckas han inte gå till fullbordan. Stendhals hjärta synes länge fäst och fixerat vid en viss milanesisk kvinna. Men senare förefaller han haft älskarinnor. Olika personers relationer av kärlekskaraktär – ofta med högt uppsatta kvinnor – är ett centralt tema boken igenom.
* * *
Stendhal är öppen i sina omdömen och sablar ner förnäma människor till höger och vänster. Han använder ordet ”skvallerbok” om sitt verk, och det är väl inte en missvisande beskrivning.
Skildringen förefaller att vara öppenhjärtig, och han skonar förvisso inte heller sig själv. Han säger således om sig själv t.ex. att han "har alltid pratat alldeles för mycket i vädret och alldeles för oförsiktigt."
* * *
Stendhal själv var före detta officer, när han skriver har han blivit diplomat. Hans dagliga sysslor under tiden som skildras i En egocentrikers minnen är diffust framställda. Han verkar mest gå i salonger eller på promenader, när han inte sitter på något café med vänner eller bevistar någon föreställning.
Men den politiska sidan av livet finns också med; i hans kretsar förhåller man sig uppenbarligen politiskt till omvärlden: man är för bourbonerna eller emot dem. Stendhal förefaller vara emot dem.
* * *
De flesta av de namn som fladdrar förbi i En egocentrikers minnen är för mig fullkomligt okända: jag är inte inläst på societeten i Frankrike under tidsperioden. Därmed tappar jag säkerligen mycket av den fascination inför Stendhals omdömen som en närmare bekantskap med personerna kunde innebära.
Det är emellertid klart att Stendhal använder ett rappt språk, åtminstone så som det kommer till uttryck i den svenska översättningen, och med några väl valda ord kan skildra sina vänners eller ovänners karaktärsdrag.
En kvinna kallas "mycket ful och mycket storsint", en greve sägs vara "en liten, anmärkningsvärt välskapt gubbe som förde sig märkvärdigt elegant." En general, skriver han, "var en av det kejserliga gardets enfaldigaste sabelfäktare — det vill inte säga litet." Och så vidare.
* * *
En egocentrikers minnen är friskt skriven med mycket humor, och ger Stendhals perspektiv på den societet han vistades i under 1800-talets första decennier. Syrligheten blandas med en viss avslappnad godmodighet i tilltalet.
Och kanske gör det faktum att texten i någon mån är ohyvlad att den också framstår som särskilt tilltalande; det stundom fragmentariska i framställningen såsom den nu ser ut gör onekligen ett äkthetsintryck på mig som läsare.
– – –
Stendhal, En egocentrikers minnen. Övers. Ann Bouleau. Förord Knut Jaensson. Stockholm: Tidens förlag, 1953.
han reste ju mycket, fick se mycket, han hade bilderna i huvudet... han gillade inte köpa gravyrer som reseminne:
SvaraRadera"Det är faran av att köpa gravyrer av vackra tavlor, som man ser på sina resor. Snart är gravyren hela minnet och förstör det verkliga."