Bokrecension: Europa och tjuren | Karl Ragnar Gierow

Europa och tjuren. Femton essayer är skrivna av Karl Ragnar Gierow (1904–1982). Boken utkom 1972.

* * *

Karl Ragnar Gierow är nog mest känd som Svenska Akademiens ständige sekreterare. Utöver detta var han författare, regissör och översättare. Han var även under många år chef för Dramaten.

Essayformatet passar Gierow utmärkt. Han hanterar genren utomordentligt. Texterna i Europa och tjuren är välformulerade; allt är lärt och medryckande. Formatet tillåter honom också att vara personlig på ett väl balanserat sätt.

Genom essayerna tas vi med på olika resor – vi färdas i geografiska- likväl som i lärdomslandskap. Vi är med Gierow på ett stekhett Sicilien, och vi får dela hans fascination inför minoerna på Kreta. Vi får hälsa på Arthur Koestler. Och genom Gierows hågkomst tas vi med till en kyrka där den legendariske ärkebiskop Nathan Söderblom läser välsignelsen vid en återinvigning.

* * *

Bland det mest intressanta hittar vi en essay om bibelöversättning. Jag ska uppehålla mig lite vid densamma, helt enkelt för att ämnet intresserar mig mycket.

Bibelöversättningsproblematiken är intrikat. De antika texterna skall ju överföras inte bara från andra språk till ett språk som är begripligt för oss, de ska helst också överleva en kulturell översättning. Gierow resonerar om det då pågående bibelöversättningsarbetet på ett insiktsfullt sätt, och lyfter fram dess omöjlighet. Klart är att 1917 års översättning upplevts som otillfredsställande.

Men om man nu ska ge sig på att ge bibeltexterna en ny språkdräkt – vad ska man då försöka åstadkomma? Vad är det viktigaste? Ska språket vara lättillgängligt? Skall det ligga nära talspråket? Skall man försöka bevara en viss högtidlighet? Hur ska man kunna förena bibeltexternas olika läsares olika behov, så att texterna passar bra både för liturgiskt bruk och personligt tröstebruk? Både för den som söker det stilistiskt och poetiskt träffande, och läraren i skolan?

Gierow lyfter fram tröstebruket som det centrala: texterna skall förmå tala till den som där söker existentiell ledning.

Men även om själva översättningen i sig – förmågan att lyfta över texterna till svenska – är möjlig, blir valet av svensk språkdräkt i sig svårt. Det finns ju inom svenska språket olika typer av språk och stilnivåer. Den konservativa ryggmärgsreaktionen är inte Gierows: alla bibelöversättningar, även de gamla, var moderna när det begav sig. Det är heller inte ett språkbruks ålderdomlighet som avgör dess stilistiska nivå.

Samtidigt har vissa ord blivit så förknippade med bibelsvenskan att det inte omedelbart är rimligt att byta ut dem. Lärjungarna bör kanske inte kallas elever, även om det vore en möjlig översättning, och ordet elever rent etymologiskt faktiskt är äldre än ordet lärjungar.

Därtill kommer problematiken att en exakt, ordagrann översättning av rent kulturella skäl kan bli obegriplig. Somliga ting i bibeltexternas samtid är oss helt enkelt mer eller mindre obekanta idag.  Andra ord har konnotationer som inte är möjliga att översätta i all sin nyansrikedom: Gierow anför de grekiska orden sarx och logos som exempel.

Hursomhelst menar också Gierow att en nyöversättning inte nödvändigtvis behöver bli en översättning som går i riktning mot talspråklighet. Han ser istället en växelverkan mellan tal- och skriftspråklighet där det inte är en självklarhet att en verkan i riktning mot talspråklighet är en utveckling. Istället påverkar alltså tal- och skriftspråklighet varandra till bådas gagn.

Till detta kommer vådan av att använda ett dagsaktuellt språk, då vissa ord har en tendens att bli mer tidsbundna än andra: Gierow använder orden mauetisk och mauetik som exempel på ord som var inne en period på fyrtiotalet och sedan försvann.

Rimligen kan det Gierow skriver om bibelöversättning åtminstone i någon mån också äga sin relevans i relation till översättning av all litteratur från äldre tider.

* * *

Essayen om bibelöversättning tillhör de mer tekniska texterna i Europa och tjuren.

En text som helt betonar det personliga är den som berättar om Gierows farfar, den vördnadsvärde prosten, hos vilken han tillbringade somrar som liten. En annan text, hållen som anförande inför Birger Sjöberg-sällskapet, uppehåller sig vid skalden och vissångaren, men detta genom Gierows egna minnen av honom och den stad med dess innevånare där de båda bodde: Helsingborg.

Till de mer besynnerliga inslagen i samlingen hör den gliring mot evolutionsteorin vi hittar i en text som först varit ett anförande i Akademiska Föreningen i Lund. Om jag jag förstått det rätt var Gierow tämligen skeptisk inför utvecklingen som allmänt fenomen rent generellt, och kanske har därmed utvecklingslärans rörelse från enkelt till komplext inom den biologiska världen instinktivt stört honom.

För honom slår emellertid utvecklingsläran bort mänskligt värde och ansvarighet och resulterar i en nihilistisk hållning – och det är onekligen en slutsats man kan dra, men jag får intrycket av textens ton att det är något Gierow inte vill göra. Ergo måste utvecklingsläran ifrågasättas istället.

* * *

Karl Ragnar Gierow är en mycket god stilist. Språket är ett rent nöje att läsa. Det är klart, vackert och nyansrikt. Hans resonerande stil är tilltalande, det inbjuder till samtal och egna reflexioner. Texterna har kanske emellanåt en viss svartsyn, men den är långt ifrån en slö pessimism. Man kanske inte alltid kan hålla med Gierow i det han skriver, men lyssnar gör man gärna. - sdg  sdg
– – –
Karl Ragnar Gierow, Europa och tjuren. Femton essayer. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners Förlag, 1972.

Bokrecension: Makter | Bo Bergman

Makter är en diktsamling av Bo Bergman (1869-1967). Boken utkom 1962.

* * *

Det är något mycket sympatiskt med Bo Bergmans poesi. Den är okonstlad, men inte menlös. Dess lite dystra vemod, ibland försett med uttryck för svindel, upplevs som äkta erfaret. Den står mycket långt från modernistiska experiment med språket, och förmedlar istället transparent mening i korta, stundom rimmade, verser. Dikterna lämpar sig utmärkt väl för högläsning.

Ämnena i Makter kan både vara enkelt betraktande: en aftonkänsla, och djupt existentiella: om livet och dess mening. Av det senare slaget hör sista strofen i "Under molnen", den avslutande dikten i samlingen:

"Finns det något utanför dig?
Dör ej med din död en värld,
självbeprisad, självföraktad,
självförtärd?"

Dikten lyfter fram det osäkert upplevda, aningen om något annat utanför livet såsom vi känner det, en makt – makter! – bortom det vi erfar. Och slutar med ackordet ovan: något som lutar åt att allt det som varit ditt är ditt inom dig, och försvinner med dig; livet som något du själv formar, snarare än något bortom dig själv.

I dikten "En skugga" berättas om hur diktjaget frammanar bilden av en död vän. Dikten avslutas:

"I skuggorna försvinner hopplöst
den skugga som jag sökt få fatt.
Vem ropar efter oss? Vi virvlas
förgätna bort i ändlös natt."

Även i dikten "Banalt" finns en lite uppgiven trötthet med. Dikten börjar med att skildra en sommaridyll, men även där får vi veta, "att allt som händer / har hänt förut". Och i "Starr" heter det:

"Sträck famnen mot en värld, du famnar
dock skuggor, skuggor, skuggor blott."

Det tillfälliga i allt mänskligt hittar vi uttryckt i tre verser i dikten "Vers för vinden":

"Vad de döde
menat menar
sällan dagens ord."

Jag förstår formuleringen som en påminnelse om att det som en gång varit givet i andra tider, i vår egen tid alls inte längre är givet: åsikter och uppfattningar skiftar om med generationer som kommer och går. Det en gång självklara är en annan gång det avvikande.

En stillsam skepticism går genom många av dikterna, flanörens lätt avmätta blick på allt som passerar och finns. Hellre möter diktjaget himlens "vredes / torndönsslag" än att aldrig få andas "ett enda [/] ärligt andetag". Kan det kanske läsas som en bekännelse till icke-dogmat: att hellre säga sin mening ut, än att böja sig för det hävdade. Dikterna är inte antireligiösa, men knappast heller bekännelsefromma.

Och nog kan man läsa in en längtan efter det intellektuellt redliga, snarare än det dunkla, hos Bergman. I "Lyktorna" skriver Bergman:

"Ni gamla skymningslyktor,
en sak har ni mig lärt:
att mitt i alla väder
behålla ljuset kärt.
Det ges ej något högre,
ej något mera värt."

Dikterna i sig avslutas inte nödvändigt med en käck poäng: oftare tonar de ut, efterlämnande ett eko snarare än en smäll.

* * *

Bo Bergman hade nått en hög ålder när Makter kom ut, en bit över nittio år. Hans formuleringskonst  var dock, som märks, så klar som någonsin, både i dikterna och de prosapoem som samlingen rymmer.

Men det ligger något av ett långt, levt liv över texternas vishet. Den som talar, talar utifrån sin erfarenhet av det mänskliga, och nickar mot dess fåfänglighet, dess skugglikhet. Det kan hända att Bo Bergmans dikter upplevs som dystra, men de kan samtidigt kännas tröstande. Bo Bergman levde ett långt liv, och hade ännu flera år kvar att leva när Makter publicerades; han hade klarat av livet, och blivit vis av det, och visheten får vi ta del av.
– – –
Bo Bergman, Makter. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1962.

Bokrecension: Legenden om Bengtsson | Ivar Harrie

Frans G. Bengtsson

Legenden om Bengtsson är skriven av antikvetaren och tidningsmannen Ivar Harrie (1899-1973). Boken utkom år 1971.

* * *

Begreppet är utslitet, men det är fascinerande att läsa om gångna tiders kulturella gestalter: hur de verkade i sin samtid, hur de förhåll sig till varandra, vilka band och animositeter som en gång fanns. Det är världar som vi ställs inför, som vi i någon mån mist kontakten med, även om deras innevånare fortfarande nog inverkar på våra tycken och tankar.

En kulturell, litterär gigant var Frans G. Bengtsson (1894-1954). I dag är han väl mest känd för romanen i två delar om Röde Orm. Men han var mer. Och kring honom bildades en legend, en mytversion om vem han var och vad han stod för.

Det är om denna bild av Bengtsson och om Bengtsson som personlig vän som Ivar Harrie har skrivit sin biografi. Harrie ingick själv tidigt i den krets som Bengtsson tillhörde i Lund och de verkar behållit kontakten genom åren intill Bengtssons död. Harries perspektiv är personligt och intimt som vän, men också sakligt som medveten läsare.

Harrie tecknar en bild av Bengtsson i huvudsak genom hans litterära verk.

Stort utrymme lämnas åt Bengtssons poesi, en poesi som väl numera tillhör de mer undanskymda delarna av vad han skrev. Sedan kommer de mycket välgenomförda essayerna. Så de två stora böckerna om Karl XII. Och så till sist den på samma vis tvådelade romanen om Röde Orm. All hans prosa – och även poesin – utmärks av en särdeles säker stilkänsla.

Men Harrie förhåller sig alltså även till bilden av Bengtsson. Bilden som fanns innehöll det hjältedyrkande, reaktionära, militaristiska. Harrie visar övertygande hur Bengtsson var betydligt mer komplex än föreställningen om en ärkekonservativ skriftställare med vurm för karoliner och kanoner.

Politiskt verkar Bengtsson, i Harries framställning, föga involverad, även om hans avsmak för det tyska tyranniet under andra världskriget är tydlig. Och rörande första världskriget skriver Harrie om Bengtsson: "Medan kriget pågick, hade han varit närmast antimilitarist, i varje fall rabiat motståndare till heroismen modell 1914." För Bengtsson låg de konstnärligt fruktbara fältslagen och dåden i det sedan länge förflutna. Inte i det nära, det pågående.

Fram växer bilden av det som Harrie kallar vintermänniskan, med en term lånad av Bengtsson själv. Den enslige, distanserade, strävande. Med en underbar formulering karaktäriserar Harrie sin vän som "ofta tankspridd, men sällan tanklös." Hans litterära konst av central i hans liv, och hans utarbetade litterära smak och hans litterära ideal fjärmande honom från det spekulativa och riktade honom mot det drivna, handlingsbetonade.

* * *

Legenden om Bengtsson är en väns bok om en avhållen vän. Harrie kan förvisso lyfta fram kritiska aspekter, men till största delen är det fråga om ett varmt porträtt av en ultraintellektuell litterär kulturpersonlighet.

Jag tror att Harries bok hjälper oss att komma närmare Bengtsson och kanske rentav att den hjälper oss se att Bengtsson fortfarande är en aktuell författare med tankar och stilideal som fortfarande drar till sig och bör kunna dra till sig ytterligare läsare. Inte minst just med tanke just på stilen: en så medveten, stark och till ytan självklar stil är något mycket svårt att åstadkomma.
– – –
Ivar Harrie, Legenden om Bengtsson. Stockholm: P. A. Norstedt & Söners förlag, 1971.

Bokrecension: En egocentrikers minnen | Stendhal

Stendhal

En egocentrikers minnen (fr. Souvenirs d'égotisme) är en självbiografisk bok av den franske författaren Stendhal, alias för Henri Beyle (1783-1842). Boken utkom postumt på franska första gången 1892.

Jag har läst en svensk översättning av Ann Bouleau, i en upplaga från 1953, som också rymmer ett förord av Knut Jaensson.

* * *

En egocentrikers minnen är inte en färdigställd skrift: den innehåller luckor och avbrott som Stendhal förmodligen en gång tänkt fylla i eller runda av. Det förekommer också rena anvisningar, som följande:

"(Här fyra sidors beskrivningar från Altdorf till Gersau, Luzern, Basel, Belfort, Langres, Paris; — när jag sysslara med själsliga ting, tråkar det ut mig att göra fysiska beskrivningar. På två år har jag inte skrivit tolv sådana här sidor.)"

På ett annat ställe skriver han:

"Var var jag nu . . . Gud, vad detta är illa skrivet!"

Knut Jaensson kallar i förordet texten såsom den nu finns helt enkelt för "en kladd", den är alltså en skiss som aldrig färdigställdes. Stendhal skrev den 1832, men det dröjde till 1892 innan den gavs ut på franska.

I sina självbiografiska anteckningar beskriver Stendhal i första hand sitt liv i Paris och London ett antal år före nedskrivandet. Berättelsen blir en panoramabild över den societet han umgås i bland grevar och baroner, grevinnor och baronessor, och alla dessa kvinnor.

Vurmandet för vackra kvinnor och kampen för deras vinnande är ett centralt tema i boken.

Det innebär också ibland mer prostitutionsartad kurtis, som dock Stendhal själv menar att han har mer begränsad erfarenhet av. Vid ett besök hos en särskilt vacker dam inom denna profession lyckas han inte gå till fullbordan. Stendhals hjärta synes länge fäst och fixerat vid en viss milanesisk kvinna. Men senare förefaller han haft älskarinnor. Olika personers relationer av kärlekskaraktär – ofta med högt uppsatta kvinnor – är ett centralt tema boken igenom.

* * *

Stendhal  är öppen i sina omdömen och sablar ner förnäma människor till höger och vänster. Han använder ordet ”skvallerbok” om sitt verk, och det är väl inte en missvisande beskrivning.

Skildringen förefaller att vara öppenhjärtig, och han skonar förvisso inte heller sig själv. Han säger således om sig själv t.ex. att han "har alltid pratat alldeles för mycket i vädret och alldeles för oförsiktigt."

* * *

Stendhal själv var före detta officer, när han skriver har han blivit diplomat. Hans dagliga sysslor under tiden som skildras i En egocentrikers minnen är diffust framställda. Han verkar mest gå i salonger eller på promenader, när han inte sitter på något café med vänner eller bevistar någon föreställning.

Men den politiska sidan av livet finns också med; i hans kretsar förhåller man sig uppenbarligen politiskt till omvärlden: man är för bourbonerna eller emot dem. Stendhal förefaller vara emot dem.

* * *

De flesta av de namn som fladdrar förbi i En egocentrikers minnen är för mig fullkomligt okända: jag är inte inläst på societeten i Frankrike under tidsperioden. Därmed tappar jag säkerligen mycket av den fascination inför Stendhals omdömen som en närmare bekantskap med personerna kunde innebära.

Det är emellertid klart att Stendhal använder ett rappt språk, åtminstone så som det kommer till uttryck i den svenska översättningen, och med några väl valda ord kan skildra sina vänners eller ovänners karaktärsdrag.

En kvinna kallas "mycket ful och mycket storsint", en greve sägs vara "en liten, anmärkningsvärt välskapt gubbe som förde sig märkvärdigt elegant." En general, skriver han, "var en av det kejserliga gardets enfaldigaste sabelfäktare — det vill inte säga litet." Och så vidare.

* * *

En egocentrikers minnen är friskt skriven med mycket humor, och ger Stendhals perspektiv på den societet han vistades i under 1800-talets första decennier. Syrligheten blandas med en viss avslappnad godmodighet i tilltalet.

Och kanske gör det faktum att texten i någon mån är ohyvlad att den också framstår som särskilt tilltalande; det stundom fragmentariska i framställningen såsom den nu ser ut gör onekligen ett äkthetsintryck på mig som läsare.
– – –
Stendhal, En egocentrikers minnen. Övers. Ann Bouleau. Förord Knut Jaensson. Stockholm: Tidens förlag, 1953.

Bokrecension: Varjehanda | Knut Jaensson

Varjehanda är en samling texter av kritikern Knut Jaensson (1893-1958). Boken utkom 1950. Texterna hade då tidigare publicerats – i någon version – i olika tidskrifter eller i Dagens Nyheter.

* * *

De artiklar som fyller Varjehanda fungerar utmärkt som guider för läsare. Det är ju ofta så att texter leder till texter: här är det utomordentligt klart. Det Jaensson skriver får mig att vilja läsa det han berättar så inkännande om.

Det är ett antal författarskap eller verk som vi möter i Varjehandas essayer, som oftast uppdelats i ett antal underkapitel.

Några av dessa är Jean Jacques Rousseaus Bekännelser, Proust och På spaning efter den tid som flytt, Lewis Carroll och Alice i underlandet, Carl Jonas Almqvist, med flera. Det ryms även en i sammanhanget något apart text om Charlie Chaplins film Monsieur Verdoux. Bland de mer intagande texterna är en om Paul Valéry och hans aforismer. Den fick mig att införskaffa en svensk samling med just aforismer av den franske författaren.

Knut Jaensson var en beundrare av Vilhelm Ekelund. Det är därför inget dåligt betyg när han från svenskt perspektiv lyfter fram Valéry som en av de tre främsta aforistikerna, bredvid Nietzsche och Ekelund.

Jaensson menar att det är aforismerna som ger den bästa bilden av Valéry, fastän – eller kanske ska man förstå det just därför att – dessa inte genomarbetades på samma sätt som hans dikter. Han skänker, som Jaensson skriver, ”färdkost på vägen”; han är belönande att läsa.

Också jag, som en försvuren Ekelund-läsare, är mycket svag för den effektivt formulerade och sylvassa aforismen: dess fragmentariska form där den avskalad allt onödigt och ovidkommande landar i läsaren förmår öppna upp ögonen för nya vyer på ett spännande sätt.

Porträttet av Lewis Carroll är särskilt inkännande. Jaensson uppehåller sig vid dennes dubbelnatur: hans torra, verkliga jag i form av läraren och prästen Charles Lutwidge Dogson och hans författaralterego Lewis Carroll, som på ett så halsbrytande sätt förmår formulera de drömska, absurda äventyr som flickan Alice erfar. Kontrasten mellan den behärskade, tillknäppte mannen och den begåvade sagoberättaren accentueras tydligt.

* * *

Knut Jaensson har förmågan av att känna av de ämnen han skriver om. Åtminstone får man intrycket av att han verkligen lärt känna det och dem han skriver om på djupet, och insikter han vunnit genom bekantskapen vidarebefordrar han till oss, läsare av en läsares utläggningar. Han väcker intresse. Och så skriver en mycket skicklig litteraturkritiker.
– – –
Knut Jaensson, Varjehanda. Stockholm: Albert Bonniers förlag, 1950.