 |
| Vilhelm Ekelund |
* * *
Ibland när man umgås mycket med en död författare eller personlighet uppstår det fenomenet att man nästan känner sig som bekant med personen i fråga. Efter att nu ha läst K. A. Svenssons bok om sin vän Vilhelm Ekelund uppstår något liknande: jag får en skenbekantskap med människan bakom de så skarpa iakttagelserna och gåtfulla formuleringarna.
Det möjliggörs genom Svenssons utmärkta arbete. Han lärde känna Ekelund i början av 20-talet, och från och med 1932 började han skriva ner vad Ekelund yttrat under deras samspråk. I boken har han därtill tillfogat hela eller delar av brev från Ekelund och andra, mer allmänna, hågkomster från möten med författaren.
Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949 ger oss inte främst nycklar till förståelsen av Ekelunds verk, men desto fler beträffande hans väsen och person, ja, hans personlighet, som var mycket komplicerad. Åtminstone så som den beskrivs av vännen K. A. Svensson.
Till det första som slår mig hör hur mycket Ekelund läste. Svensson, som var bibliotekarie i Hälsingborgs arbetarekommuns bibliotek, försåg Ekelund med de böcker som han hämtade eller beställde. Inte inte alldeles ringa del av Svenssons bok består således av korrespondens eller texter om vilka böcker Ekelund vill låna.
Genom bokrekvisitionerna och samtalen går det att utläsa vad som för tillfället särskilt intresserade Ekelund. Det kunde vara sådant som kinesiska författare, polarexpeditioner eller finländsk litteratur. Påfallande ofta beställer han biografiska böcker. Vissa författarskap talar han särskilt ofta om: Walter Scott, Goethe, Nietzsche, Emerson. Moderna svenska författare omnämns mer sällan.
De två samtalar också om Ekelunds egen produktion – mindre om dess innehåll än om dess praktiska inslag: hur många böcker som skall tryckas, till vilka gratisexemplar skall distribueras, och så vidare. Vännerna samtalar också om det som de själva läser; Ekelund är frikostig med bedömningar av författare och deras böcker.
* * *
Ekelund var alldeles uppenbart en excentrisk man. Men istället för att bara uppfatta honom som den arktiskt-profetiske diktarfilosofen, kan man genom Svenssons redogörelser rentav röras till en viss medkänsla med den synnerligen känslige författaren Ekelund: hans ständigt återkommande ekonomiska trångmål, hans tendens till isolering, hans lynne. Svensson talar om hans ”ytterliga ömtålighet, ytterliga sårbarhet”.
Och så andra rörande inslag, såsom kärleken till katter. Och hans bohemiska rum i villan i Danmark när han bodde där tillsammans med hustrun och dottern. Svensson skriver om ett besök där 1934, när Ekelund inte var vid full hälsa:
"Han låg däruppe i sitt rum, i sin naturomgivning: på golv och stolar små berg av papper och böcker, små djunglar av krukväxter. Den gamla bokhyllan med sina massor av gamla härjade böcker, överst tornande sig uppåt i toppar, var egentligen inte en möbel: den var natur, ett berg, ett Zauberberg, fullt av omätliga skatter för den invigde."
* * *
Svensson underlåter inte att ge oss en karaktäristisk av Ekelunds fysiska utseende. Han beskriver honom som lång, med påfallande små fötter och händer och en liten mun. Han hade helst ståkrage och på sommaren en panamahatt med nedfällt brätte och annars ett plommonstop. Och så överrock.
Han var noga med maten och även om han senare i livet drack föga, var alkoholintagandet ett betydande inslag i samvaron innan dess. Och så rökte han cigarrer. Ekelund verkar vidare haft en ganska torr humor och benägen för fin, knappt märkbar, ironi.
* * *
Mer beklämmande är de uppfattningar som Ekelund ger uttryck för rörande judarna. Visserligen har det anförts att Ekelund använder motsatsparet greker-judar som en metafor för till exempel det västerländska visavi det österländska men det finns tydlig antisemitism redovisad i Svenssons bok, även om Svensson också kontextualiserar den.
Den radikalt ickepolitiske Ekelund var inte nazist, även om vissa uttalanden är påfallande välvilliga visavi Hitler och nazismen, åtminstone tidigt under dessas förekomst i samtalen, och åtminstone sett i historiens backspegel. Men det är också uppenbart hur svårt Ekelund har att fördraga vännen Hejll som blivit svensk nationalsocialist. Ekelund menar att "det är hans hat som förlett honom."
Det finns en betydande ambivalens. Å ena sidan kan Ekelund säga: "Av alla vidrigheter är väl den där rashögfärden något av det vidrigaste”, eller tidigare: ”Judafolket är […] i allra högsta grad representativt för det geniala." Å andra sidan kan han komma med antijudiska gliringar.
* * *
Vilhelm Ekelund och K. A. Svensson umgås under många år, periodvis verkar de ses flera gånger i månaden. Oftast verkar de samtala om kulturella spörsmål, författare och böcker. Inte sällan anmäler Ekelund avvikande åsikter: Svensson säger något, och Ekelund genmäler något som går i en annan riktning.
Svensson nalkas Ekelund med respekt, men inte med böjd nacke: Svensson står inte inför den vitskäggige diktarfilosofen som inför en profet, utan som inför en aktad nära vän, vars egenheter han lärt sig att förhålla sig till. Porträttet i boken blir sammantaget en mycket mänsklig bild av Vilhelm Ekelund.
‒ ‒ ‒
Vilhelm Ekelund i samtal och brev 1922-1949, K. A. Svensson. Gleerups 1950. 372 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar