* * *
Innan Vilhelm Ekelund i sin litterära produktion mer eller mindre uteslutande började ägna sig åt aforismen som uttrycksform skrev han bland annat artiklar och essäer. En del av dessa essäer och artiklar är återgivna i Böcker och vandringar, som också rymmer en del tidiga aforismer.
Den extrema knapphet uttrycksfullhet som utmärker Ekelunds senare verk har ännu inte utvecklats: han skriver i en populärare form, enklare att tillägna sig, när varje mening är rak, och inte är maximalt laddad med nyansrikedom och mening, såsom senare.
Ekelund skriver om sina intryck av Tyskland, där åtskilliga av texterna förefaller vara tillkomna. Det blir allmänna kulturella betraktelser. Det blir anteckningar från en resa till Venedig.
Det blir miljöbeskrivningar på det fenomenala sätt som är Ekelund eget: han förmår, som i sina dikter, verkligen måla med ord, att skapa åskådliga tavlor. Alldeles särskild är hans känsla för naturen: han behöver den, vare sig det rör sig om erinringar av de skånska barndomsmiljöerna eller berlinska Thiergarten.
Därtill kommer hans återvändande till havet, både som faktiskt inslag i miljön och som poetisk-filosofisk bild. Som här:
"Stort och ödsligt – så är hafvet, och så är det bästa i lifvet."Icke få av texterna ägnas åt olika böcker och författarskap. Dessa säger oss mycket också om Ekelund själv, när han tar dessa böcker och författarskap som utgångspunkt för sitt eget tänkande, när han utvecklar sin egen livsåskådning.
För att ge en bild av vilka författarskap som Ekelund sysslar med kan anföras några i boken förekommande gestalter: Ola Hansson, Ernst Ahlgren (Victoria Benedictsson), Goethe, Tegnér, Nietzsche, Lassalle, von Brinkman, Stagnelius, Heraklitos, Emerson, Poe, Baudelaire, Leopardi, Spinoza.
* * *
Fastän boken mestadels endast indirekt behandlar Ekelunds egen syn på livet, hans levnadskonst, kan den dock anas och brytas ut ur texterna.
Vid detta skede är solitären Ekelunds recept för att orka med livet ett accepterande av kampen. Han bejakar den heraklitiska världsbilden om kriget som alltings fader.
Men, med detta avses inte ett våldsförhärligande, utan en överlevnadstrategi: poängen synes vara, att människan – den människa som Ekelund väl talar till, snarare än filistern och den ytliga människan – bör omfamna hårdheten och striden som riktas mot henne, för att på så vis förta dess kraft att förstöra.
"För den sensitive finns endast detta val: antingen gå under, ju förr dess bättre, eller – älska det hårda."Människan bör bejaka det hårda som en obetvinglig del av den mänskliga existensen, som antingen kan tillåtas att skapa en nedbrytande frustration, eller accepteras. Man får inte låta sig förgiftas. Ekelund skriver:
"Pladdra ej ut din bitterhet, icke ens för dig själf –: däraf ökas din styrka. Hvar gång du förtiger en orätt mot dig, växer du."Det ligger alltså en möjlighet till kraftökning i att bejaka det svåra.
"I kampen med olyckan, smärtan, förtviflan utvecklar den mänskliga anden sina ädlaste krafter, sin högsta prakt."Ekelund tar spjärn mot antiken. Den stora människan, menar han, är den överseende människan. Hon som inte låter sig förgöras av angrepp. Det kan låta stoiskt, men Ekelund förnekar det; man ska inte förneka det hårdas betydelse, utan låta det verka befruktande, låta det skapa växt.
Jag förstår det som att Ekelund menar att själva accepterandet av det svåra är ett uttryck för det äktgrekiskt heraklitiska. Där hittar han ett sätt att överleva.
"Någon annan möjlighet till verklig själslig hälsa och styrka existerar icke än denna: att vara glad åt alla hinder, allt motstånd, alla vidrigheter. Utan detta är man evigt prisgifven åt osäkerhet, enervation, nedstämning."Se där det ekelundskt-antika receptet för att stå ut med livet och dessutom bringa det till blomstring.
* * *
Det är uppfriskande att läsa Ekelund. Oaktat huruvida man instämmer i hans uppfattningar eller inte, så torde de kunna framlocka reflexioner.
Hans synpunkter uttrycks alltid utomordentligt väl och stundom är språket rent förbluffande träffsäkert. Hans livshållning vittnar om ett tänkande som strävar efter att röja sig väg genom en avogt inställd värld. För honom var uppenbarligen livet inte bara något skulle genomlevas, utan något mer än så: en utmaning att ta sig an – med levnadskonst. Jag tror att vi kan ha ett och annat att lära av honom.
– – –
Böcker och vandringar: Från studie-år i Tyskland, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1923. 285 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar