Bokrecension: Rannsakan | Fredrik Böök

Rannsakan är skriven av Fredrik Böök (1883-1961). Boken utkom 1953. Jag har läst en upplaga från samma år.

* * *

Det måste ha varit en medfaren professor som skrev Rannsakan. Fredrik Böök hade varit en av 1900-talets viktigaste röster i litterära frågor. Men hans ställningstagande för sitt älskade Tyskland hade efter andra världskriget gjort honom till en utstött.

Den så bildade mannen hade inte i tid genomskådat omfattningen av hitlerismens ondska. Nu har det gått några år. Han skriver delvis självbiografiska uppsatser och ger ut dem som Rannsakan.

* * *

Så mycket till Rannsakan blir det emellertid inte. Snarare redovisning. Och ytterst lite om det som gjort honom utstött. Nej, Böök går särskilt i den första uppsatsen tillbaka till sin ungdom och till sina studieår i Lund. Den tiden framstår i ett förklarat ljus.

Han skriver mycket ingående om sina filosofiska och litterära influenser. Det är väl snarast dessa gestalters påverkan på honom som rannsakas av författaren. Det blir för det mesta ytterligt torr läsning för alla som inte är mycket intresserade av Hegel och romantiken.

Men han skriver också om hur han han för sina första egna intjänade pengar köper fyra band med Goethes verk. Han skriver om de halvt legendariska lärare han mött och deras egenskaper och egenheter.

Och i tre separata uppsatser behandlar han sin relation till tre bekanta. Det är:

• Bengt Lidforss
• Vilhelm Ekelund
• Albert Nilsson

Två tjog år efter att Lidforss dött beskriver Böök hur han själv ett tag ingått i dennes clique i Lund. Han sätter visserligen inte Lidforss finare sidor under skäppan, men drar sig inte heller för att använda svärta i porträttet. Bacchanalerna, hetsigheten, könssjukdomen berättar han också om. Och så detta:

"Att Bengt Lidforss var homosexuell är jag övertygad om; visserligen har jag inte själv erfarit eller direkt iakttagit något som enligt gällande strafflag var brottsligt, men att han underhöll förbindelser av det antydda slaget kunde inte undgå mig."

Vi kan notera att Bööks porträtt modifierats av Nils Beyer i hans omfattande biografi Bengt Lidforss, där bland annat en av Böök anförd stöldhistoria helt avskrivs.

Så här på ytterligare ett drygt halvsekels avstånd kan vi väl cyniskt notera att det nog är möjligt att Bööks faktiska och konkreta minnen ingått äktenskap med vad han någon gång hört rykten om och som omformats till hågkomster.

Lidforss dog i alla fall tidigt, och den vänskap som en gång funnits mellan den unge litteraturvetaren och botanisten hade spätts ut med rejäla tryckta polemiker.

* * *

Relationen till Vilhelm Ekelund verkar ha varit mindre dynamisk. Böök framställer Ekelund som en lovande poet, ja, en överhövan genialisk poet, men ogillar den utveckling som hans diktning tog. Som person utmålas Ekelund som mycket allvarsam. Han skriver:

"Vilhelm Ekelunds yttre varelse kom en genast att förmoda att han inte var någon lycklig människa."

Litteraturvetaren Albert Nilsson verkar ha varit en person som Böök höll av som en vän. Böök beskriver honom med tydlig värme. De verkar av skildringen att döma ha haft något av en vänskaplig konkurrensrelation, där Böök framhåller Nilssons företräden och samtidigt gläds i de fall han kan ha gett honom något fruktbärande teoretisk impuls.

* * *

Helt utan reflexioner om andra världskriget är inte Rannsakan. Ett stycke som det följande är intressant:

"Alla åskådningar, alla folk och stater, alla samhällsgrupper och individer är underkastade ondskans makt och kan under givna förhållanden falla för frestelser, kan göra sig skyldiga till kallblodiga grymheter, till hat och hämnd, till hårdhjärtad egenrättfärdighet. Dessa egenskaper är inte häpnadsväckande abnormiteter, som man inbillar sig då man skyndar sig att konstatera dem hos sina fiender och motståndare; de är i stället utslag av de bristfulla och syndiga i själva den mänskliga naturen."

På ett sätt har Böök så klart rätt. Under vissa givna omständigheter kan en grupp föras att utföra vissa givna handlingar. Men argumenteringen är också en något som vrider blicken från koncentrationsläger och folkmord och säger "ni då", eller "det kunde varit ni" till dem som inte gjorde det.

Och som Böök fortsätter lite längre fram:

"Vill man inte ge sig in på sofistiken och advokatyren, så återstår det faktiskt ingenting annat än att ödmjukt böja huvudet och bekänna att alla människor är syndare, alla utan undantag, och först och främst vi själva …"

Så har vi gått varvet runt; den som pekar på koncentrationslägret och tadlar Tyskland borde kristligt ödmjuka sig och betänka sina egna synder.

* * *

Böök graviterar i boken mot kristendomen, men kan inte omfatta den som troende.

Det mest centrala för honom i kristendomen, det som han värdesätter och kommit till insikt om som särskilt värdefullt, är syndabekännelsen. Böök är inte materialist och inte heller religiös i någon djupare mening. Eller kanske just ändå i en djupare mening: en mening djupare än i den dogmatiska religionsformen.

Han skriver att han som konfirmand inte var troende, men att hans "behov av andakt och världsförklaring fann tillfredsställelse och näring i poesien, hos Tegnér och Goethe och Schiller."

Något av det finns nog kvar hos den äldre Böök, ett drygt halvsekel senare. Han blev aldrig, som Lidforss, en motståndare till kristendomen. Han aktade den och drogs väl i någon mening till den, även om han inte blev kristen.

* * *

Bööks språk. Naturligtvis skriver Böök en alldeles utmärkt svenska, han är en mycket god stilist. Men stilen kommer från gångna tider, är svårt överladdad. Ja, det är nu en gång den Böökska stilen, och hade den varit annorlunda hade den inte burit hans signum.

Men för att efterapa lite elakt – istället för att skriva något i stil med: Vilhelm Ekelund var en god vän, så skulle han skriva något i stil med Vilhelm Ekelund, denna likt klipporna karga diktarpersonlighet, där klipporna stundom i hans ungdom ännu bar skira blomster, stod mig nära, om än inte som en broder eller en nära vän, dock som en person i min närhet som jag trivdes med.

Förlåt. Men det är ett påfallande drag, som jag kanske hellre bort illustrera med faktiska exempel. Och det är ett något i detta som jag bara alltför väl anar i det jag själv skriver. Det överlastade.

* * *

Böök framstår som en man som erfarit mycket, som lärt mycket, som bidragit mycket. Men det är ändå någon tvådimensionellt över honom. Jag saknar bastoner i melodin. (Nu blev jag bööksk igen.) Jag saknar rejäla skuggor på konstnärens duk.

När jag läser Lidforss, för att välja en person i Bööks bekantskapskrets, är det något annat: där finns någon form av gnista som jag inte hittar hos Böök. Jag kan inte sätta fingret på det mycket närmare än så. Bööks person når inte fram till mig, åtminstone inte på samma sätt som jag upplever att Lidforss’ och Ekelunds respektive personligheter berör mig. Böök blir i sin vanlighet likväl främmande.

Likväl bjuder Rannsakan på intressanta inblickar inte minst i student- och akademikerlivet i Lund under det tidiga 1900-talet.
– – –
Rannsakan, Fredrik Böök. Albert Bonniers förlag 1953. 264 sidor.