 |
| Bild: Walter Paget / British Library |
Jag har läst boken i upplagan som finns gavs ut i serien Världslitteraturen: De stora Mästerverken, där volymen rymmer både Robinson Crusoe (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe) och uppföljaren Robinson Crusoes vidare äventyr (eng. The Farther Adventures of Robinson Crusoe).
Verken är översatta av Carl Björkman. Båda böckerna utkom ursprungligen på engelska 1719.
* * *
Historien om Robinson Crusoe är välbekant. Berättare och huvudperson är Robinson Crusoe själv, och vi får följa honom från det att han som ung man bryter upp från sitt engelska medelklasshem och åtskilliga decennier framåt i tiden.
Crusoe är uppenbarligen en rastlös själ. Hans fader uppmanar honom att förkovra sig hemmavid och leva ett bekvämt liv. Själv vill han till sjöss, och ger sig på eget bevåg iväg. Efter vissa äventyr hamnar han i Brasilien, där han drar igång en plantage, innan han ger sig iväg för att skaffa slavar i Afrika. Han hinner emellertid inte så långt. Någonstans i närheten av Trinidad förliser skeppet, och som ensam överlevare hamnar han på en öde ö.
Där blir han kvar i nästan trettio år.
* * *
Robinson Crusoe är definitivt inte berättelsen om någon ädel vilde. Tvärtom kan boken läsas som en hyllning till civilisationen. Crusoe tar ön i besittning och tämjer den natur som han oförhappandes hamnat i, inte minst med hjälp av de redskap och det material han lyckas bärga från sitt förlista fartyg. Han bygger och skapar sig ytterligare redskap. Han befäster sina boningar och han odlar.
Han är en enmanskultur i ett öde landskap, och befolkar och kultiverar genom sina insatser miljön han hamnat i.
Med tiden märker emellertid Crusoe att ön inte är helt övergiven. Då och då kommer folk dit i kanoter. Det visar sig genom Crusoes observationer, att det är en kannibalstammar som kommer dit för att mer eller mindre rituellt förtära fiender.
Det får honom att överlägga med sig själv.
Han känner sig svårt hotad av dessa människor. Samtidigt begrundar han huruvida han har moralisk rätt att gripa in i deras kultur, som inte är hans kultur.
"De finna det icke mera brottsligt att döda en fånge tagen i strid än vi att döda en oxe, och de anse det lika naturligt att äta människokött som vi att äta fårstek."När en av kannibalstammens offer gör sig fri och flyr agerar han dock. Han räddar den flyende och nedgör dem som jagar honom. Den räddade mannen är den bekante Fredag, som därefter underkastar sig Robinson Crusoe och blir hans tjänare.
Det är aldrig tal om att Fredag skall bli något annat än en tjänare; Crusoe ser honom inte som en jämlike nu, och inte heller längre fram. Lika naturligt verkar Fredag själv se sig som underordnad Crusoe.
Steg för steg civiliserar Crusoe Fredag, liksom han tidigare låtit civilisera öns natur. Han får honom att avsäga sig sin egen kannibalism, lär honom engelska och gör honom givetvis till kristen. Ja, och inte frågar han efter vad Fredag egentligen heter: han utplånar rentav symboliskt hans tidigare identitet genom att ge honom ett nytt namn och namnet är den veckodag då han, Robinson Crusoe, räddar honom.
* * *
Religionen är ett annat starkt framträdande drag i Robinson Crusoe. Det är inte utan att man i Crusoes tilltagande religiositet anar den puritanske författaren Defoes egna uppfattningar. Crusoe vittnar om att han först var tämligen likgiltig för religionen, men på ön inser han sitt syndafördärv och sitt beroende av Gud, vars försyn han förlitar sig på.
Försynen återkommer gång på gång som fenomen: alltså Guds dolda omsorg om människorna, när han lägger saker och ting tillrätta för dem. Och det är en protestantisk religiositet det är fråga om: rakt inte hednisk, och inte katolsk.
Robinson Crusoe lever sitt liv där på ön, intill dess att några engelska myterister håller på att landsätta sin kapten och två ytterligare personer på ön. Genom diverse våghalsigheter befrias kaptenen med kumpaner och ett antal besättningsmän återupptar lojaliteten och av pur tacksamhet låter kaptenen Robinson Crusoe ta över befallningsrätten över skeppet. Crusoe kan komma hem igen.
* * *
Crusoe utvecklas under sin vistelse på ön; på så vis faller romanen inom kategorin bildningsroman. Den äventyrlige unge mannen, som redan innan vistelsen på ön fått vara med om det ena och det andra, får pröva sig fram och bli förfaren i allehanda färdigheter. Och så fördjupas hans religiositet högst påtagligt.
Samtidigt finns där drag som samtiden sannolikt var mer blind för än vad vi är i dag.
Det är, som jag brukar påpeka, anakronistiskt att anlägga våra värderingar på en annan tids förhållanden, men vi som läser boken i dag kan knappast undgå att reagera på hur Robinson Crusoe med självklarhet placerar sig själv över Fredag. Å andra sidan underkastar sig den räddade engelske kaptenen också i hög grad – som om det faktum att han räddats till livet av Crusoe och Fredag innebär att han blir skyldig Crusoe sitt liv, att göra med vad han vill.
Vidare kritiseras aldrig explicit slavhandeln. Det var slavhandeln som fick Crusoe att ge sig iväg från sin plantage, och möjligen kan man tolka det som att detta företag är en del i hans självbekända tidigare syndiga leverne, men det utsägs inte. Det kan tänkas att slavinstitutionen som sådan är oproblematisk och därför onämnd som något att invända mot.
Man bör inte glömma när Robinson Crusoe är skriven. Det är en radikalt annan tid som boken tillkommer i, än vår. Saker vi anser är självskrivna är inte självskrivna då. Men trots påtagliga tidsmarkörer är det ändå förvånande hur modern romanen ändå känns.
* * *
Vi känner historien om Robinson Crusoe främst genom den först utgivna boken. Men det finns alltså en fortsättning, utgiven samma år, som inte fick samma genomslag. Den kallades Robinson Crusoes vidare äventyr.
I denna bok får vi veta vad som händer sedan Crusoe kommit hem till England. Hastigt klaras ett äktenskap av: när hustrun dött lämnar han sina barn och reser ut igen; han kan uppenbarligen inte betvinga sin Wanderlust.
Crusoe tar sig tillbaka till ön, och vi får veta vad som hänt där sedan han några år tidigare lämnat platsen. Fast den här gången blir han bara kvar några veckor, innan han drar vidare som ostindisk handelsman. Omsider hamnar han i Kina, varifrån han landvägen tar sig till Archangelsk. Därifrån skeppar han sig till Hamburg, varifrån han till sist reser hem till London efter en tioårs resa.
Del två har en annan karaktär än del ett. Den första boken utspelar sig i stor utsträckning på ön och vad vi får beskrivet för oss är tillvaron där och de utmaningar det innebar för Crusoe att skapa sig ett liv och en civilisation.
Den andra boken är mer av en resebok, där den ena platsen efter den andra besöks, det ena äventyret efter det andra avklaras. Dessutom är den betydligt mer predikande. Om och om igen får läsaren ta del av hur förträfflig kristendomen är. Crusoe är inte särskilt förtjust i katolicismen, men än mer avskyr han allt som har med hedendom att göra. Ja, han genomför en ren terroristaktion när han med ett litet sällskap bränner upp en gudabild i en liten by i Asien.
Uppföljaren blev visst aldrig lika populär som ursprungsboken om Robinson Crusoe. Det förstår jag. Den första delen, trots sin detaljrikedom, är mer sammanhållen och har ett tydligt nav. Uppföljaren känns mer spretig; det ena efter det andra utspelar sig, utan att en sådan kärna finns som i den tidigare boken.
* * *
Robinson Crusoe tillhör de allra mest klassiska litterära verken i Västerlandet. Boken är skriven i verklighetsimiterande, realistisk stil. Tydligen tillräckligt realistisk för att man vid utgivningen – som först skedde i Robinson Crusoes eget namn – emellanåt uppfattade boken som biografisk snarare än skönlitterär.
Boken kan också med fog kallas för en av de första moderna romanerna. Den har en psykologisk trovärdighet, i och med att Robinson Crusoe själv skildras, åtminstone för våra sentida ögon, som en person med gråskalor: han är allt annat än schablon som symboliserar Dygd eller tvärtom Ondska. Ja, jag skulle rentav säga att han inte framstår som särskilt sympatisk i sin uppdrivna självmedvetenhet och imperialistiska grundsyn på omgivningen, inte minst vad beträffar den egna religionens supremati över allt annat.
Men detta som skaver hos Robinson Crusoe, det som får mig som läsare att inte oreserverat tycka om honom, är också något av det som bidrar till att göra gestaltningen realistisk och mångdimensionell.
I år är det trehundra år sedan Robinson Crusoe först kom ut. Den lär fortsätta att komma ut i nya upplagor i kommande tider, och fortsätta att diskuteras av dem som läser den.
– – –
Robinson Crusoe, (eng. The Life and Strange Surprising Adventures of Robinson Crusoe, The Farther Adventures of Robinson Crusoe). Daniel Defoe. Övers. Carl Björkman. Världslitteraturen: De stora Mästerverken. Albert Bonniers förlag 1928. 606 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar