Jag har läst verket i Kerstin Söderbloms språkliga bearbetning av den första översättningen till svenska, som gjordes av Erik Wilhelm Westee 1783. Upplagan rymmer också en inledning av Synnöve Clason
* * *
Natten som följde på tisdagen den 22 december 1771, någon gång kring midnatt, skjuter sig Werther i sin kammare. Han skjuter sig i pannan, över högra ögat. Skottet är inte omedelbart dödande. När den unge mannen hittas av sin betjänt vid sextiden på morgonen lever han ännu. Vid middagstid avlider han utan att dessförinnan ha återfått medvetandet. Han begravs under natten.
Det är finalen i historien om den så olyckligt förälskade Werther, som den tjugofyraårige Goethe tecknar i Den unge Werthers lidande. Boken rönte stor uppmärksamhet i sin egen tid, och är fortfarande en litterär klassiker.
Vi får lära känna den unge Werther genom de brev han skrev, och genom den fiktive utgivarens inledande ord och efterskrift. Goethe lyckas genom detta berättartekniska grepp skapa ett starkt verklighetsimiterande verk. Det ger på varje sätt sken av att handla om en verklig händelse: realismen är total.
* * *
Werther är en ung man, oklart hur ung. Han arbetar åtminstone en tid som något slags tjänsteman, med utsikt att komma högt upp i samhällshierarkin.
Men Werther är också en mycket sentimental man. Han har blivit besatt av Lotte, en landshövdings dotter. Hans svärmiska kärlek till henne svämmar över alla bräddar. I breven till vännen Wilhelm blir Werther alltmer egocentriskt låst vid ett och samma tema: kärleken till Lotte. Förut kunde han emellanåt tala om annat. Till sist är finns det inte plats för sådant.
Men Lotte är inte tillgänglig. Hon är förlovad, senare väl gift, med Albert.
Likväl kan Werther inte hålla sig undan. Hur Lotte egentligen ser på relationen med Werther är svårt att säga: vi har ju bara Werthers egna vittnesbörd om henne tillgängliga, och utgivarens kommentarer. Att hon är vänlig mot honom torde dock vara ställt bortom allt tvivel, att hon känner starkt för honom likaså – men om det är någon egentlig romantisk kärlek tillstädes hos henne till honom, nja, det är väl mer osäkert.
Werther mister alltmer sinnet för proportioner. Han gråter och ömkar sig. Ja, breven svämmar över av drypande sentimentalitet. Hans kärlekskänslor blir så stora att allt annat i hans liv synes trängas undan. Den olyckliga kärleken till den otillgängliga kvinnan i hans närhet blir grunden till hans existens. Man anar att vännen Wilhelm oroas av vad Werther skriver.
Inget hjälper. Werther tar sitt liv som ett offer åt Lotte. Han förstår att den triangelrelation som nu finns inte kan bestå: någon måste bort. Han väljer att ta bort sig själv så konsekvent som det bara går. Ett skott i huvudet från en pistol han lånat av Lottes make Albert är medlet.
* * *
Den unge Werthers lidanden blev en portalbok i den litterära rörelse som kom att kallas Sturm und Drang, och som kan beskrivas som en litterär riktning avknoppad från barocken, förebådande romantiken. I den hittar vi sentimentaliteten, gråten, den storslagna men ofta hotande naturen, avståndstagandet från klassicismens kalla ljus, förkärleken för åskådliggörandet av det obehagliga.
Alla dessa ingredienser hittar man i Den unge Werthers lidanden.
Werther älskar att gå omkring och se naturens scenerier, och själva väderleken har en framskjuten plats som litterär effekt i boken. Han läser inledningsvis mycket Homeros – som väl ansågs friare och mindre konstruerad än den romerske Vergilius – och senare Ossians sånger, med sina natur-, döds- och skräckmotiv. Och naturligtvis gråter Werther om och om igen.
* * *
Den unge Werthers lidanden är ingen lång bok. Men den kräver väl i dag ändå ett visst tålamod av sin läsare, som inte är van vid skildringen av ett sådant klibbigt svärmeri. Werther som person är egentligen ganska svåruthärdlig; måste väl varit det i sin monomani åtminstone för vännen Wilhelm.
Och det kan knappast varit så lätt för Lotte heller. Kanhända smickrades hon av att dagligen ha Werther på besök, likväl vetandes att det aldrig kunde bli något mellan dem, ja, förmodligen önskade hon väl det inte heller, även om hon hyste medkänsla för honom. Hon var ihop med Albert och de två verkar ha haft en lycklig relation.
Samtidigt är det kanske inte svårt att som människa känna igen sig i Werthers totala hängivenhet i förälskelsen. Hela hans väsen orienterar sig mot den han älskar, såsom det gör hos en förälskad människa.
Hade Werther kunnat räddas? Det hade krävts något radikalt. Det verkar mot senare delen av boken som att hans vän Wilhelm var beredd att helt enkelt åka och hämta Werther. Om det hade hunnit ske, hade kanske förtrollningen då taget efter ett tag – och Werther hade inte behövt ta sitt liv. Lämnad åt sig själv var han nog hjälplös, fjättrad vid de två möjligheterna att antingen nå sin kärleks mål eller att dö.
– – –
Den unge Werthers lidanden (ty. Die Leiden des jungen Werthers), Johann Wolfgang von Goethe. Övers. Erik Wilhelm Westee. Bearb. Kerstin Söderblom. Inledning av Synnöve Clason. Gidlunds klassiker för ungdom. Gidlunds 1983. ISBN: 91-7021-443-3. 154 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar