Bokrecension: Det himmelska gästabudet | Lars Gyllensten

Det himmelska gästabudet är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1991.

* * *

Det är inte lätt att få grepp om Lars Gyllenstens Det himmelska gästabudet. Det är en yvig roman, som inte ger många svar, men levererar många frågor  – djupt existentiella frågor. I centrum står frågan om huruvida Gud hade rätt när han såg på sin skapelse och sade om den att allt var gott.

Denna grundfråga kan på rent teologisk grund ruckas för en skeptiker. Vi vet ju vad som hände: människan föll i synd och slängdes ut från Eden, och jorden förbannades för hennes skull.

Men Gyllensten låter sitt rika persongalleri i Det himmelska gästabudet förhålla sig till frågan ändå: är livet gott? Och vidare: varför leva? Vad gör döden med oss? Vad gör detta att vara dödlig med oss?

* * *

En vandringsman hittar en bok i en död människas hem. Det hör till historiens mysterier att mannen varit död i hundra år, men hans hus är hållet i ordning och den döde själv ligger kvar där som om han nyss gått ur tiden.

Jag förstår det som att den vidare handlingen, såsom vi som läsare får ta del av den, är en läsning av denna tjocka, handskrivna bok.

Den berättar om hur en död man kommer till ett himmelskt gästabud. Han får slå sig ned vid ett bord, och allteftersom dyker människor upp bredvid honom. Alla har de historier att berätta. Historier om hur det är att vara människa.

Berättelserna flyter över tid och plats. Somliga av dem rymmer historier inom sig. I extremfallet är det på åtskilliga nivåer: vi läser den dödes bok, som berättar om människorna kring bordet i himlen, där en byggmästare berättar om en lärarinna som i sin tur berättar om en främling som berättar om en munk. Det är inte alldeles lätt att hålla kursen i en litterär framställning med så många subnivåer.

Berättelserna illustrerar i vilket fall olika sätt att förhålla sig till livet.

Och jag tänker att läsaren här får träda in som medskapare till meningen, till poängen, med att leva. Gyllensten predikar inte lösningar. Men ändå, det antyds att livet är värt att leva, trots allt, trots alla vidrigheter, värt att leva i absurt trots mot destruktiviteten av livet, värt att leva med förtröstan – trots allt.

För att nå dithän att ändå komma en lösning på spåren blir språket ibland snarast kvasireligiöst, men jag tror inte att vi bör läsa Det himmelska gästabudet som en religiös bok för det, fästen det är gott om religiösa figurer med i de olika historierna.

Tvärtom är frågorna brännande att ställa sig inte minst för den person som inte har en gudstro eller ett hopp om liv efter döden. Vi gudlösa människor kan behöva reflektera kring varför livet är värt att leva, fastän ingenting egentligen, i det långa perspektivet, innebär något.

Förhoppningsvis kan livet åtminstone betyda något för oss som enskilda människor, hur små och obetydliga vi än är ur ett kosmiskt perspektiv och ur den långa tidens synvinkel. Kanske kan vi nöja oss med det, och trotsa de vedervärdigheter som livet ändå rymmer, om inte för mig så ändå för andra.

I romanen förekommer en ryttmästare. Hans hållning är värd att citera i sin helhet:

”Det är inte hjältemod som håller oss uppe. Det är inte trots. Det är inte heller därför att vi litar på att frälsas in i evigheten, när vi har dött. Vi har ingen saklig och ovedersäglig tanke som är stark nog att driva förtvivlan ur vårt bröst. Vi har inga skäl att inte förtvivla – men vi förtvivlar ej. 

Vi lever genom att bejaka det absurda. Så måste vi också leva om vi överhuvudtaget ska leva. Glädjen över att finnas till – fastän allt ska förgå. Driften att leva vidare – också när livet är svårt och går mot vad som ännu ondare är. Lusten att verka och skapa – fast allting som vi kan åstadkomma ska brytas sönder och försvunna.”

Den hållningen är i stor utsträckning också min hållning.

* * *

Rent tekniskt är Det himmelska gästabudet ett komplicerat verk. Vi har de många berättarna och historierna inom historierna. Dessutom händer det att de andra berättarna bryter in i en pågående berättelse med kommentarer – i regel med något om att det blir för långrandigt.

Och så har vi en kör som då och då bryter in, som om det vore fråga om ett antikt drama, fastän den sällan sjunger på vers. Kören erbjuder istället små predikningar om det som utspelar sig i den pågående berättelsen.

Det himmelska gästabudet är onekligen en gyllenstensk bok. Den skänker ett landskap utan given rutt, för oss som läsare att själva orientera oss i.
– – –
Det himmelska gästabudet, Lars Gyllensten. Bonniers 1991. ISBN: 91-0-055190-2. 312 sidor.