 |
| Jean-Jacques Rousseau |
Jag har läst en svensk upplaga från 1951, i översättning av Gustaf Åman-Nilsson.
* * *
Den ensamme vandrarens drömmerier består av tio betraktelser, kallade promenader, där Rousseau skärskådar sitt eget liv med samma öppenhet vi känner igen från Bekännelser. Han skriver vindlande, till synes utan större system mellan betraktelserna sinsemellan. Det är allt annat än koncist.
Sökandet efter ro är Rousseaus prioriterade angelägenhet. Han vill inte strida eller disputera, inte skaffa sig fler ovänner. Han är känslig för andras negativa omdömen om honom, som han tycker sig avläsa i sarkasmer och blickar. Rousseau upplever sig förföljd.
”… när jag minst tänker därpå är en gest, en elak blick som jag uppfattar, ett giftigt ord som jag hör, en illvillig person som jag möter tillräckligt för att bringa mig alldeles ur jämvikt.”Men Rousseau noterar att han förmår nå själsro, så länge som han inte har sina fiender och vad han menar att de gör honom i synfältet. Och när olyckorna ändå drabbar honom, låtar han dem skölja över sig och sedan försvinna. Han kombinerar det med en determinism, som han vackert uttrycker på följande vis:
”Den vise mannen, vilken i de olyckor som drabba honom inte ser annat än skickelser av den blinda nödvändigheten, är inte utsatt för dessa galna känsloutbrott; i sin smärta jämrar han sig men utan att brusa upp, utan vrede; av det lidande för vilket han är ett rov känner han endast den materiella stöten; och de slag han mottager skada förgäves hans person, inte ett enda når hans hjärta.”Det ligger något resignerat över hela boken. Författaren vare sig vill eller orkar hata någon, för det kräver hans engagemang i fienden. Han framstår som en bruten man, som nu bara vill dra sig undan och leva för sig själv, bortom människor, gärna i naturen. Rousseau skriver:
”… när jag kommer till en plats, där jag inte ser några spår av människor, andas jag lättare liksom i en fristad där deras hat inte mer oroar mig.”Samtidigt kan han inte se sig själv som det direkta upphovet till den fiendskap han mött. Visst, han säger sig vara lättpåverkad, men om han bara fått vara såsom han till naturen är, så hade han varit god.
”Om jag varit osynlig och allsmäktig som Gud, skulle jag ha varit välgörande och god som han.”Detta är alltså om han haft makten att göra gott. Han menar sig emellertid inte ha gjort mycket gott. Däremot hävdar han lika bestämt att han inte heller aktivt gjort mycket ont.
* * *
Rousseau uppfattar sig som gammal när han skriver på Den ensamme vandrarens drömmerier. Det blir också hans sista bok, utgiven först postumt. Men det är inte en uppgörelsebok. Han nämner inte dem han ser som sina fiender vid namn.
Snarare handlar betraktelserna om vad som får honom att må bra och hur han drabbas av och hanterar ångesten och oron som slår mot honom. Han gläds över naturen, över att vistas där människor inte känner honom, att se barnen leka, att samla växer till sitt herbarium. Han gläds över att kunna försjunka i drömmerier, att gå in i sig själv.
Och han är nöjd med att ha lärt sig att hantera fiendskap som han tycker sig möta, genom att helt enkelt passivt låta den drabba och passera honom, utan att nå hans inre.
Den ensamme vandrarens drömmerier är inte en lång bok, men den tog tid att läsa. Rousseau skriver långa, vindlande stycken, som inte alltid är lätta att hänga med i. Det hör kanske till drömmeriernas genre.
Men boken ger också en intim inblick i vad som framstår som en mycket känslig mans inre, kanske ansatt av paranoia. Det är nästan som om man läste en dagbok: däri går författaren både tillrätta med sig själv och ger sig själv respekt i de avseenden som han tycker det är befogat. Och då kanske främst enligt ett mönster som kan parafraseras så: ja, jag har kanske inte spridit så mycket godhet omkring mig, men jag har i alla fall inte spridit ondska heller.
– – –
Den ensamme vandrarens drömmerier (fr. Les rêveries du promeneur solitaire), Jean-Jacques Rousseau. Övers. Gustaf Åman-Nilsson. Tidens förlag 1951. 146 sidor.
Tack för fin recension av en bok jag läste 1964 på uppmaning av min svensklärare lektor Öden. En romantisk bok om ensamheten som ideal. Eremiten. Eremitage byggdes ju som pendanger till slott och herresäten under 1700-talet. Har sett två extreme. Det i St Petersburg naturligtvis men också ett nära Rosersbergs slott. En resa mellan slott och koja kan man säga.
SvaraRadera