Bokrecension: Soldatnunnan och Om mordet som skön konst | Thomas De Quincey

Thomas De Quincey

Soldatnunnan och Om mordet som skön konst (eng. The Spanish Military Nun, Murder regarded as one of the Fine Arts) är skriven av Thomas De Quincey (1785-1858).

Jag har läst texterna i översättning av Majken Johansson i en upplaga med förord av Gunnar Harding.

* * *

Thomas De Quincey är väl i dag mest känd för sin självbiografiska bok En engelsk opieätares bekännelser. Men han skrev mer. Något litet av hans övriga produktion hittar man i Soldatnunnan och Om mordet som skön konst, nämligen just kortromanen Soldatnunnan och artikelserien Om mordet som skön konst.

I upplagan som jag läst finns dessutom en inledning av Gunnar Harding och ett förord av översättaren Majken Johansson med. Därtill kommer åtminstone ett urval av de många fotnoter som De Quincey och hans utgivare en gång själva fogade till texterna, och tillagda till dessa är Johanssons språkliga kommentarer.

* * *

Soldatnunnan bygger på verkliga händelser. Texten är De Quinceys återgivande om historien om Catalina de Erauso.

I De Quinceys version får vi följa den unga Kate från det att hon föds, tills hon rymmer från klostret där hennes aristokratiske far placerat henne, och så vidare över hennes många äventyr i Spanien men främst i Sydamerika. Hon förklär sig till man, blir soldat och hamnar i oräkneliga bryderier och har dessutom en fallenhet för att om och om igen ta livet av folk.

Slutligen kan hon återvända i triumf till Europa, där både spanske kungen och påven vill ha besök av henne.

Soldatnunnan är en pastisch på pikaresken. Boken berättas raskt i korta kapitel, där väldiga geografiska avstånd kan klaras av på en mening och åratals tidsförlopp på samma sätt. Det är mycket charmigt.

* * *

Boken rymmer alltså även artiklarna Om mordet som skön konst. Det rör sig egentligen om två artiklar och därutöver en efterskrift, där författaren försvarar sitt ämnesval. Första artikeln publicerades 1827, andra artikeln 1839 och efterskriften 1854.

Det vore lätt att avfärda hela ämnet som satir – en satir på lystnaden efter mordhistorier – men så enkelt tror jag inte att det är, med tanke på hur De Quincey formulerar sin efterskrift, där han försvarar sina tidigare två artiklar. Det är helt enkelt svårt att få grepp om hans grad av seriositet.

Formen för artiklarna – dels en fiktiv föreläsning i en fiktiv förening, dels som ett fiktivt referat av ett möte i samma förening – är mycket effektfull och skapar en glidning mellan vad som är fiktivt och vad som är verkligt, särskilt beträffande författarens egen inställning till de uppfattningar som presenteras i artiklarna.

Vad De Quincey gör, är att anlägga ett estetiskt perspektiv på mordet som konst. Precis som en förtärande eldsvåda kan vara en estetisk upplevelse, för att låna De Quinceys egen jämförelse, gör han i sina artiklar uttryck för att även mordet kan betraktas ur en estetisk synvinkel.

De Quincey skriver:

”Såvida en person inte är fullkomligt förslöad, kan han väl knappast undgå att inse att det ena mordet kan vara bättre eller sämre än det andra ur den goda smakens synpunkt.”

Detta kan givetvis läsas swiftskt, alltså som satir. Och visst finns det en satirisk ton i texterna. Men därunder uppfattar jag likväl att det finns en öppenhet för det estetiska betraktelsesättet, vilket inte är ett försvar för mordet som handling.

I efterskriften, som inte har samma satiriska ton som artiklarna, skriver De Quincey:

”Efter att man vederbörligen har betalat sin tribut av sorg över dem som omkommit, och inte minst sedan tiden har hunnit lugna all personlig oro, granskar och värderar man de sceniska dragen (de som ur estetisk synpunkt kan kallas jämförbara företräden) hos de olika morden. Det ena mordet jämförs med det andra, och de egenskaper som överglänser andra – som till exempel överraskande och överrumplande effekter, gåtfullhet o.s.v. – görs till föremål för jämförelse och beröm.”

Nog ger det intryck av möjligheten att faktiskt bedöma det enskilda mordet just ur estetisk synpunkt, när väl de emotionella reaktionerna klarats av.

* * *

Det är ett nöje att läsa Thomas De Quincey. Prosan är lätt och lekande, full av citat ur grekisk och latinsk litteratur. Notapparaten erbjuder om och om igen små förklaringar och utvikningar som förhöjer avnjutningen av texterna. Möjligen kunde de i denna utgåva fått lov att vara nederst på respektive sida snarare än samlats som slutnoter. Det hade åtminstone besparat läsaren en hel del bläddrande.

Det är också en aning utmanande att läsa De Quincey. Jag tänker då på artiklarna om mordet som estetiskt fenomen. De är chockerande – rimligen med avsikt – men samtidigt kallt rationella.

Jag känner mig långt ifrån färdig med Thomas De Quinceys författarskap.
– – –
Soldatnunnan och Om mordet som skön konst (eng. The Spanish Military Nun, Murder regarded as one of the Fine Arts), Thomas De Quincey. Övers. Majken Johansson. Inledning av Gunnar Harding. Lind & Co 2003. ISBN: 91-89538-63-3. 314 sidor.

Bokrecension: Döden i skogen | Göran Lager

Döden i skogen: Svenska avrättningar och avrättningsplatser är skriven av journalisten och författaren Göran Lager (f. 1952) med research av Peter Klingsell. Boken utkom år 2006.

* * *

Avrättningsplatserna finns fortfarande kvar där ute i hundratal. Inte sällan helt eller halvt bortglömda. Nån gång utmärkta i terrängen. Där vilar ofta det som återstår av dem som halshuggits, hängts, steglats, bränts under sekler.

Göran Lager för genom Döden i skogen fram dessa platser, dessa människor, dessa avrättningar fram i ljuset, ut ur förflutenhetens dunkel. Och inte bara det. Vi får stifta bekantskap med hur livet var i fängelserna, hur man såg på dödsstraffet som sådant, vi får ana de dömdas röster genom de källor som finns bevarade.

Avrättningar var vanliga i Sverige för bara några generationer sedan. Mellan åren 1800 och 1865 avrättades 644 personer, får vi lära oss. Och det offentligt, inte sällan inför stora människosamlingar. Det är inte märkligt att platserna avsatt avtryck i de lokala sägnerna, om de än numera blir allt färre och sämre ihågkomna.

* * *

Det finns några märkbara tendenser i Döden i skogen.

Dels är inställningen till dödsstraffet som sådant negativt. Dels är ogillandet av det kyrkliga godkännande av dödsstraffet påtagligt.

Ur dagens perspektiv kan förhållningssättet vara befogat; ur ett strikt historiskt perspektiv är det inte nödvändigtvis så. Varje tid måste bedömas utifrån sina egna förutsättningar och då förhärskande narrativ.

För oss verkar det bisarrt att en Gud skulle vilja att samhället exekverade dödsstraff för att inte samme Gud skall hemsöka ett land. Likadant förefaller det inte ha varit i dåtiden. För att förstå historien måste vi försöka se på historiska händelser och fenomen såsom samtidens människor såg på dem, inte hur vi ser på dem ur helt andra kulturella och ideologiska perspektiv. Vi kan inte, med bevarande av ett intakt historiskt perspektiv, sätta oss till doms över andra tiders moraliska föreställningar. Nietzsche skriver i Bortom gott och ont:

”Det finns överhuvudtaget inga moraliska fenomen, utan bara en moralisk uttydning av fenomen….”

Alltså: ett visst handlingsmönster är inte i sig moraliskt, utan det är hur vi betraktar det som avgör om vi uppfattar det som moraliskt eller omoraliskt.

För en troende svensk människa år 1810 kunde det vara helt rationellt, inom hennes narrativ, att betrakta dödsstraff som en moraliskt önskvärd konsekvens för den som mördat en annan människa. På samma sätt kan en sekulariserad, humanistisk människa år 2019 helt rationellt hävda motsatsen.

Poängen är alltså, att var tid har sina föreställningar, och att det är anakronistiskt att förvänta sig av en annan tids människor att bryta mot dessa föreställningar, vare sig man nu är av allmoge eller kyrka eller något annat.

* * *

Döden i skogen fungerar som en guidebok till hur det svenska samhället fungerade i relation till dödsstraffet samt brott och straff under förgångna tider, särskilt beträffande 1800-talet. De flesta människor som vi möter i boken får sitt straff på grund av att de mördat en eller flera personer.

En del av dem döms helt enkelt till döden. Andra döms till döden med tillagda skamstraff: kanske får de ena handen avhuggen före halshuggningen. Kanske styckas de efter döden och läggs på stegel. Kanske bränns deras kroppar upp.

Det kan nog vara omskakande att tänka sig att våra släktingar för fyra, fem generationer sedan kan ha sett – om inte en avrättning – så kanske resultatet av dem: kroppsdelar uppsatta på stora hjul på de offentliga avrättningsplatserna.

Döden i skogen fungerar också som guidebok i en mer bokstavlig mening. Till boken har nämligen fogats en lista av omkring sexhundra svenska avrättningsplatser, många av dem med hänvisningar till hur man hittar dem, inte få av dem med korta notiser om någon avrättning som skett där.

Att låta en sådan lista – enligt författarna inte komplett men nog den mest omfattande som finns på svenska – finnas med är en välgärning, hur makabert det än kan tyckas. På detta vis räddas platserna från glömskan, allteftersom sägnerna som bevarats försvinner och de få synliga tecknen på vad som förekommit där inte längre finns kvar åtminstone ovan jord.

* * *

Döden i skogen är skriven med ett personligt tilltal och ledig men elegant stil. Det förekommer att författaren tillåter sig att spekulera fram en föreställning om hur människor var eller agerade utifrån källmaterialet som tidvis närmar framställningen till det skönlitterära. Det för liv till berättelserna, men fjärmar det från det strikt historiskt påvisbara.

Jag noterar också, att i fallet med Yngsjömörderskan framställs det som att det finns tveksamhet kring hur själva avrättningen genomfördes. Författaren skriver att olika källor hävdar olika: att en tidning rapporterar att det gick med ett hugg, men att ett ”ögonvittne” menar att skarprättaren ”behövde tre hugg” för att Anna Månsdotter skulle dö.

Vilket det ögonvittnet var får vi inte veta, och uppfattningen att Dalman skulle behövt hugga tre gånger är vad jag förstår en spridd myt om just denna avrättning, som lär härstamma från en sammanblandning med en annan avrättning på en annan plats med en annan skarprättare några år tidigare.

Detta oaktat är Döden i skogen en utmärkt bok, som erbjuder både en översikt och många detaljer rörande dödsstraffets historia, utförande och rent geografiska omständigheter i Sverige, särskilt under 1800-talet och fram till den sista avrättningen 1910.
– – –
Döden i skogen: Svenska avrättningar och avrättningsplatser, Göran Lager. Research: Peter Klingsell. Ersatz 2006. ISBN 10: 91-88858-27-8. 350 sidor.

Bokrecension: Det himmelska gästabudet | Lars Gyllensten

Det himmelska gästabudet är en roman av Lars Gyllensten (1921-2006). Boken utkom första gången 1991.

* * *

Det är inte lätt att få grepp om Lars Gyllenstens Det himmelska gästabudet. Det är en yvig roman, som inte ger många svar, men levererar många frågor  – djupt existentiella frågor. I centrum står frågan om huruvida Gud hade rätt när han såg på sin skapelse och sade om den att allt var gott.

Denna grundfråga kan på rent teologisk grund ruckas för en skeptiker. Vi vet ju vad som hände: människan föll i synd och slängdes ut från Eden, och jorden förbannades för hennes skull.

Men Gyllensten låter sitt rika persongalleri i Det himmelska gästabudet förhålla sig till frågan ändå: är livet gott? Och vidare: varför leva? Vad gör döden med oss? Vad gör detta att vara dödlig med oss?

* * *

En vandringsman hittar en bok i en död människas hem. Det hör till historiens mysterier att mannen varit död i hundra år, men hans hus är hållet i ordning och den döde själv ligger kvar där som om han nyss gått ur tiden.

Jag förstår det som att den vidare handlingen, såsom vi som läsare får ta del av den, är en läsning av denna tjocka, handskrivna bok.

Den berättar om hur en död man kommer till ett himmelskt gästabud. Han får slå sig ned vid ett bord, och allteftersom dyker människor upp bredvid honom. Alla har de historier att berätta. Historier om hur det är att vara människa.

Berättelserna flyter över tid och plats. Somliga av dem rymmer historier inom sig. I extremfallet är det på åtskilliga nivåer: vi läser den dödes bok, som berättar om människorna kring bordet i himlen, där en byggmästare berättar om en lärarinna som i sin tur berättar om en främling som berättar om en munk. Det är inte alldeles lätt att hålla kursen i en litterär framställning med så många subnivåer.

Berättelserna illustrerar i vilket fall olika sätt att förhålla sig till livet.

Och jag tänker att läsaren här får träda in som medskapare till meningen, till poängen, med att leva. Gyllensten predikar inte lösningar. Men ändå, det antyds att livet är värt att leva, trots allt, trots alla vidrigheter, värt att leva i absurt trots mot destruktiviteten av livet, värt att leva med förtröstan – trots allt.

För att nå dithän att ändå komma en lösning på spåren blir språket ibland snarast kvasireligiöst, men jag tror inte att vi bör läsa Det himmelska gästabudet som en religiös bok för det, fästen det är gott om religiösa figurer med i de olika historierna.

Tvärtom är frågorna brännande att ställa sig inte minst för den person som inte har en gudstro eller ett hopp om liv efter döden. Vi gudlösa människor kan behöva reflektera kring varför livet är värt att leva, fastän ingenting egentligen, i det långa perspektivet, innebär något.

Förhoppningsvis kan livet åtminstone betyda något för oss som enskilda människor, hur små och obetydliga vi än är ur ett kosmiskt perspektiv och ur den långa tidens synvinkel. Kanske kan vi nöja oss med det, och trotsa de vedervärdigheter som livet ändå rymmer, om inte för mig så ändå för andra.

I romanen förekommer en ryttmästare. Hans hållning är värd att citera i sin helhet:

”Det är inte hjältemod som håller oss uppe. Det är inte trots. Det är inte heller därför att vi litar på att frälsas in i evigheten, när vi har dött. Vi har ingen saklig och ovedersäglig tanke som är stark nog att driva förtvivlan ur vårt bröst. Vi har inga skäl att inte förtvivla – men vi förtvivlar ej. 

Vi lever genom att bejaka det absurda. Så måste vi också leva om vi överhuvudtaget ska leva. Glädjen över att finnas till – fastän allt ska förgå. Driften att leva vidare – också när livet är svårt och går mot vad som ännu ondare är. Lusten att verka och skapa – fast allting som vi kan åstadkomma ska brytas sönder och försvunna.”

Den hållningen är i stor utsträckning också min hållning.

* * *

Rent tekniskt är Det himmelska gästabudet ett komplicerat verk. Vi har de många berättarna och historierna inom historierna. Dessutom händer det att de andra berättarna bryter in i en pågående berättelse med kommentarer – i regel med något om att det blir för långrandigt.

Och så har vi en kör som då och då bryter in, som om det vore fråga om ett antikt drama, fastän den sällan sjunger på vers. Kören erbjuder istället små predikningar om det som utspelar sig i den pågående berättelsen.

Det himmelska gästabudet är onekligen en gyllenstensk bok. Den skänker ett landskap utan given rutt, för oss som läsare att själva orientera oss i.
– – –
Det himmelska gästabudet, Lars Gyllensten. Bonniers 1991. ISBN: 91-0-055190-2. 312 sidor.

Bokrecension: Den ensamme vandrarens drömmerier | Jean-Jacques Rousseau

Jean-Jacques Rousseau

Den ensamme vandrarens drömmerier (fr. Les rêveries du promeneur solitaire) är skriven av Jean-Jacques Rousseau (1712-1778). Boken utkom postumt på franska 1782.

Jag har läst en svensk upplaga från 1951, i översättning av Gustaf Åman-Nilsson.

* * *

Den ensamme vandrarens drömmerier består av tio betraktelser, kallade promenader, där Rousseau skärskådar sitt eget liv med samma öppenhet vi känner igen från Bekännelser. Han skriver vindlande, till synes utan större system mellan betraktelserna sinsemellan. Det är allt annat än koncist.

Sökandet efter ro är Rousseaus prioriterade angelägenhet. Han vill inte strida eller disputera, inte skaffa sig fler ovänner. Han är känslig för andras negativa omdömen om honom, som han tycker sig avläsa i sarkasmer och blickar. Rousseau upplever sig förföljd.

”… när jag minst tänker därpå är en gest, en elak blick som jag uppfattar, ett giftigt ord som jag hör, en illvillig person som jag möter tillräckligt för att bringa mig alldeles ur jämvikt.”

Men Rousseau noterar att han förmår nå själsro, så länge som han inte har sina fiender och vad han menar att de gör honom i synfältet. Och när olyckorna ändå drabbar honom, låtar han dem skölja över sig och sedan försvinna. Han kombinerar det med en determinism, som han vackert uttrycker på följande vis:

”Den vise mannen, vilken i de olyckor som drabba honom inte ser annat än skickelser av den blinda nödvändigheten, är inte utsatt för dessa galna känsloutbrott; i sin smärta jämrar han sig men utan att brusa upp, utan vrede; av det lidande för vilket han är ett rov känner han endast den materiella stöten; och de slag han mottager skada förgäves hans person, inte ett enda når hans hjärta.”

Det ligger något resignerat över hela boken. Författaren vare sig vill eller orkar hata någon, för det kräver hans engagemang i fienden. Han framstår som en bruten man, som nu bara vill dra sig undan och leva för sig själv, bortom människor, gärna i naturen. Rousseau skriver:

”… när jag kommer till en plats, där jag inte ser några spår av människor, andas jag lättare liksom i en fristad där deras hat inte mer oroar mig.”

Samtidigt kan han inte se sig själv som det direkta upphovet till den fiendskap han mött. Visst, han säger sig vara lättpåverkad, men om han bara fått vara såsom han till naturen är, så hade han varit god.

”Om jag varit osynlig och allsmäktig som Gud, skulle jag ha varit välgörande och god som han.”

Detta är alltså om han haft makten att göra gott. Han menar sig emellertid inte ha gjort mycket gott. Däremot hävdar han lika bestämt att han inte heller aktivt gjort mycket ont.

* * *

Rousseau uppfattar sig som gammal när han skriver på Den ensamme vandrarens drömmerier. Det blir också hans sista bok, utgiven först postumt. Men det är inte en uppgörelsebok. Han nämner inte dem han ser som sina fiender vid namn.

Snarare handlar betraktelserna om vad som får honom att må bra och hur han drabbas av och hanterar ångesten och oron som slår mot honom. Han gläds över naturen, över att vistas där människor inte känner honom, att se barnen leka, att samla växer till sitt herbarium. Han gläds över att kunna försjunka i drömmerier, att gå in i sig själv.

Och han är nöjd med att ha lärt sig att hantera fiendskap som han tycker sig möta, genom att helt enkelt passivt låta den drabba och passera honom, utan att nå hans inre.

Den ensamme vandrarens drömmerier är inte en lång bok, men den tog tid att läsa. Rousseau skriver långa, vindlande stycken, som inte alltid är lätta att hänga med i. Det hör kanske till drömmeriernas genre.

Men boken ger också en intim inblick i vad som framstår som en mycket känslig mans inre, kanske ansatt av paranoia. Det är nästan som om man läste en dagbok: däri går författaren både tillrätta med sig själv och ger sig själv respekt i de avseenden som han tycker det är befogat. Och då kanske främst enligt ett mönster som kan parafraseras så: ja, jag har kanske inte spridit så mycket godhet omkring mig, men jag har i alla fall inte spridit ondska heller.
– – –
Den ensamme vandrarens drömmerier (fr. Les rêveries du promeneur solitaire), Jean-Jacques Rousseau. Övers. Gustaf Åman-Nilsson. Tidens förlag 1951. 146 sidor.