Bokrecension: På Guds vägar | Björnstjerne Björnson

Bjørnstjerne Bjørnson

På Guds vägar (no. Paa Guds Veje) är en roman av Björnstjerne Björnson (1832-1910). Boken utkom år 1889 på norska.

Jag har läst boken i en svensk översättning, utgiven år 1934.

* * *

Norske prästsonen Björnstjerne Björnson var en av sin samtids mest uppburna nordiska författare. Själv förärades han 1903 med ett av de första nobelprisen i litteratur. Han skrev romaner, dikter och teaterstycken, och är dessutom författare till den norska nationalsångens text.

Utöver det var han också en engagerad samhällsdebattör. Mot senare delen av sitt liv fick han en skarpare udd mot kristendomen.

* * *

Ett bärande tema i På Guds vägar är relationen kärlek-kristendom. Detta tema gestaltas i form av ett invecklat relationsdrama, eller kanske man snarare borde kalla alltsammans en relationstragedi.

I en liten stad blir fritänkaren Edvard Kallem läkare. I staden tjänstgör sedan tidigare hans ungdomsvän och svåger Ole Tuft som präst. Tuft är gift med Edvard Kallems självständiga syster Josefine.

Kallem i sin tur är gift med Ragni, en person av sådant oskyldigt och naivt slag att man undrar om hon skulle lämna fotspår efter sig ens i daggblött gräs.

Problemet är, att Kallem för längesen räddat Ragni ur ett kärlekslöst äktenskap som hon ingått med sin systers änkeman. Kallem ordnar så att Ragni skickas utomlands och kan upplösa äktenskapet. De två gifter sig istället med varandra och återkommer efter några år till Norge.

Det sticker i ögonen på vännen och prästen Ole Tuft. Han är nämligen en präst som med åren stelnat i obetänksam dogmatism, omtänksamt dömande. Även systern Josefine har svårt att bära den ställföreträdande nesan, fastän hon inte är dogmatiker likt sin make

Ingen av dem kan i förstone se att det varit kärlek som dikterat vad Edvard Kallem och Ragni gjort; eller att det är en kärlek som binder dem samman.

* * *

På Guds vägar blir en vidräkning med stelbent religion, som sätter dömandet framför kärleken. Budskapet verkar vara, att kärleken måste vara eller bli den klave som bestämmer kristendomen. När inte kärleken får regera religionen blir den skadlig, ja, orsakar död.

Prästen Tuft och hans hustru tas genom svåra prövningar för att landa i en förståelse för detta, medan fritänkaren Kallem ständigt gör kärlekens gärningar som läkare, utan att vara troende.

I tidigare år har Kallem attackerat det teologie studerande Tuft med fritänkarargument: gått till anfall med fakta som Tuft haft svårt att försvara sig mot, som tvingat honom till reträtt, bort från sakskäl, till tro.

Men när de möts i vuxen ålder, prästen och läkaren, har de inte sådana bataljer. Nu är det deras olika livshållningar som kolliderar och liksom på avstånd utövar spänning mot varandra. Båda männen upplever stora, personliga svårigheter, drabbas av tragedier. Men till sist förändras prästen, och kan från predikstolen säga:

"Aldrig mera skall jag frysa fast i en lära, men låta livsvärmen lösa min vilja. Aldrig skall jag döma människor efter dogmer från forna tiders rättfärdighet, när den inte håller kärlekens mått i vår tid."

Så har till sist kärleken blivit religionens nyckel även för Ole, inte minst sedan han konfronterats med sin hustru, Kallems syster, henne vars själsstyrka och starka vilja han haft svårt att tygla, henne vars brist på trosdjup han klandrat: hon förändrar honom.

* * *

På Guds vägar illustrerar en kulturkrock som måste varit påtaglig i åtminstone bildade kretsar under andra hälften av 1800-talet, när fritänkeriet med religionskritiken blev allt svårare för dogmatiska religionsförespråkare att väja för. I På Guds vägar står den bildade, hjälpsamme läkaren mot den halvbildade, dogmbundne prästen. Ingen av dem vill ont: båda vill gott.

Men i sin religiösa iver blir prästen blind för att hans förhållningssätt och handlingar, som verkar stämma med religionens bud, blir till lidande för människor.

Det ligger väl en visdom i denna illustration som håller än i dag.

Fortfarande finns väl de religiösa som in absurdum försvarar dogmen framför kärleken, försvarar dogmen framför bättre vetande. Men samma kritik kan väl drabba var och en som sätter någon ideologisk hänsyn framför den rent praktiska hänsynen till medmänniskan.

* * *

Björnson var en av sin tids stora författare. Och fortfarande känns hans sätt att skriva relativt modernt.

Det är äkta stämning som manas fram, åtminstone släkt med den realism vi kan möta hos Strindberg, om det än i På Guds vägar ligger något av teatralisk hållning över det hela: det är stort och yvigt och känslotolkningen sitter ändå liksom utanpå personerna. Men På Guds vägar håller – nästan hundratrettio år efter att den först gavs ut.
– – –
På Guds vägar (no. Paa Guds Veje), Björnstjerne Björnson. Saxon & Lindströms förlag 1934. 296 sidor.