Bokrecension: Åsnebrygga | Sven Delblanc

Åsnebrygga: Dagboksroman är skriven av Sven Delblanc (1931-1992). Boken utkom första gången år 1969. Jag har läst en upplaga från 1970.

* * *

Åsnebrygga kallas dagboksroman. Det får vi anta betyder, att det dels är fråga om Delblancs hågkomster och dels att han åberopar sig på romanförfattarens frihet i gestaltandet av det han beskriver. Han tillåter sig åtminstone något att skapa fiktion för att skildra en sanning.

Åsnebrygga handlar om läsåret 1968-1969, då Delblanc var gästprofessor vid Berkeley i San Francisco och undervisar i svenska och nordisk litteratur. Han bor där och han håller till på universitetet. Men dagboken fylls ut av mer än hans vardagsliv.

Det är en dynamisk tid. Och Delblanc reagerar med pennan på allt som projiceras för honom. Det är studentrevolternas tid, valtider, det är en tid av rasism, månlandningen står för dörren, Vietnamkriget pågår... Och Delblanc biter till höger och till vänster och kryddar med bitterhet och desillusionering.

"Hur ett politiskt horhus som kongressen skulle kunna kallas folkrepresentation, är mer än jag begriper."

Så observerar han kristallklart rasismen i det amerikanska samhället och polisens övervåld och brutalitet. I dagboksromanen skildrar han hur han själv mer eller mindre av en tillfällighet själv hamnar mitt i en demonstration som beskjuts och övergjuts med tårgas, som får hans ögon att svullna samman. Hände det? Vet inte. Det kunde ha hänt.

* * *

I Åsnebrygga blandas det personliga med det politiska. Han berättar om hur han föräter sig på frukt, hur en reklamjingle upprepas i hans huvud, hur han kämpar med romanen han skriver. Han reagerar på guvernör Reagans universitetspolitik. Han observerar hippies. Då och då skriver han ner tillbakablickar från sin barndom, inte minst sina intryck av fadern, med vilken han hade en problematisk relation. Han skriver elakt om grannar. Berättar hur han skäller ut en kollega för att sedan ha all möda i världen med att släta över det.

Han verkar vantrivas, kanske egentligen inte så mycket med USA som med livet som sådant.

* * *

Delblanc är ju en lysande stilist. Det gör att man inte bara tar del av hans intryck från USA och omvärlden och sitt eget inre — man känner det också. Det är en dyster, frusen känsla.

Delblanc lär ha kallat sig "radikalpessimist", och om så var, så gör han skäl för det i Åsnebrygga. Det är inte en bok som lyfter, å andra sidan ljuger och förskönar den inte heller. Den vadar genom en samtid som Delblanc uppenbarligen tycker luktar illa. För att lära känna Delblanc och hans perspektiv på världen är den förmodligen ovärderlig.
– – –
Åsnebrygga: Dagboksroman, Sven Delblanc. Bokförlaget Aldus/Bonniers 1970. 135 sidor.