* * *
Rid i natt! skrevs under andra världskriget. Och den situation som då var omkring författaren återspeglas i verket. Men även utan kunskap om verkets tillkomsttid står historien för sig själv.
Året är 1650 och platsen Småland, främst den lilla byn Brändebol, där ett knappt dussin hemman finns. Brändebols fria skattebönder har nyss lagts under den näraliggande herrgården och blivit frälsejord. Det innebär att frälsemannen, tysken Klewen, har att uppbära skatt och inkräva dagsverken. Så slits de svältande bönderna från sina egna jordar för att kröka ryggen på annans jord.
Det tar de illa upp. Den stolte och sturske Ragnar Svedje reagerar först. Bönderna har svurit sig samman för att stå herremannens drängar emot, men han är den ende som står fast vid beslutet. Efter handgemäng med herremannens folk som leder till blodsutgjutelse tvingas han lämna gården och gå till skogs. På gården sätter sig sen herremannens fogde.
* * *
Rid i natt! lånar sig alltså lätt till allegori över nordiska öden under tillkomsttiden. Vi har den tyske överherren som ställer sina krav på den liksom ockuperade jordens innevånare. Vi har i byn medlöparen och vi har motståndsmannen, och vi har åldermannen som försöker hålla sig väl med både adelsman och bönder. Och missnöjet pyr bland dannemännen.
Kanske kan valde byåldermannen Jon Stånge få representera svensk politik: eftergifter åt de tyska, men samtidigt ett månande om det svenska oberoendet. Medlöparen respektive motståndsmannen hör snarare hemma i Norge och Danmark och representerar så olika attityder där till den tyska ockupationsmakten.
* * *
Rid i natt! är relativt sävligt berättad. Moberg tillåter sig många målande beskrivningar av djurliv och grönskan. Det kan bli lite segt ibland, som om själva nerven letar sig bort i mossan och jorden och skogen. Vidare är väl den kyska kärleken mellan fästefolket Ragnar Svedje och åldermannens dotter Botilla Jonsdotter föga dramatisk, utan tam, och engagerar föga.
Ragnar själv framstår mest som en symbol eller en arketyp, en manifestation av motståndsvilja. Mer mångfacetterade är gestalter som änkan Annika Persdotter, byns lättfotade skvallerkärring, mästerman Hans i Lenhovda, med sin bitterhet, tjuven Ygge från Bläsmåla, som gömmer sig undan i skogen och blir Ragnars kamrat. Även Botilla får med tiden i sin nöd ett större djup.
Tyske herremannen Klewen äger en stark frånvarande närvaro. Han agerar i byn uteslutande genom sina ombud, så vitt vi får veta: fogden och drängarna blir hans lemmar. Ragnar Svedje själv träffar honom aldrig. Klewen blir känd genom sina befallningar, sin vilja. Men genom att aldrig komma till tals lär vi inte känna honom eller hans bevekelsegrunder: endast genom sina beslut når han läsaren. Han förblir onåbar.
Stämningen i romanen är gott uppmålad, i betydelsen att det är vadmalsgrått och slitigt, och det är varmt på sommaren och blött på hösten. Moberg låter därtill känslan av att vi är i det förflutna förstärkas av ett kraftigt och mustigt gammaldags språk, blandande utgångna språkvändningar med dialektala ord. Huruvida det verkligen kan sägas vara fråga om 1600-talsspråk eller snarare allmogens 1800-talsspråk undandrar sig mig bedömning, men illusionen språkbruket skapar är trovärdig.
* * *
Ragnar Svedje symboliserar den stolta upprorsanden som inte kan lida orätt och som är beredd att försvara rätten även till priset av att äventyra sitt eget väl, ja, sitt eget liv. Hans öde är inte avundsvärt och när boken är slut är resultatet nedslående. Men han har frid i sitt bröst: han har följt sin vilja och så vunnit harmoni.
Det är svårare för åldermannen Jon Stånge. Han försöker rationalisera och försvara sig, även när byborna med tiden vänder sig från honom som en herrevän. Det är svårt att säga om han djupast agerar pragmatiskt med byns och sitt eget väl för ögonen, eller av feghet: att inte fåfängt vilja stöta sig med övermakten och utsätta sig för dess missnöje. Jag kan inte tycka illa om honom, fastän han inte blir särskilt sympatiskt framställd.
Jon Stånge, liksom de andra gestalterna i romanen, agerar utifrån sin egen läggning, sitt eget mod, sin egen styrka. Jon Stånge är inte heroisk, men kanske realistisk i förhållande till herredrängarnas vapen och möjligheter att ta till våld och straff.
* * *
Rid i natt! är en motståndsroman, en bok om mod mot alla odds och de förtrycktas resning, manifesterat i en bondes stolthet och rättspatos och frihetskärlek som hindrar honom från att böja sig för orätten. Men det är också en historisk roman, som doftar av jord, och visar oss och hårda, arbetsamma liv, såsom de säkert kunde se ut för människorna som bodde i landet här för runt trehundrafemtio år sedan.
– – –
Rid i natt!, Vilhelm Moberg. Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag 1943. 357 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar