torsdag 23 augusti 2018

Bokrecension: Cigaretten efteråt | Horace Engdahl

Cigaretten efteråt är skriven av Horace Engdahl (f. 1948). Boken utkom första gången 2011. Jag har läst en upplaga från 2012.

* * *

Hur recenserar man en bok som består av aforismer, betraktelser och fragment? Små, mycket koncentrerade, reflexioner, utan egentlig övergripande tematik, utöver att många av dem rör litterära frågor?

Jag väljer att helt enkelt försöka skriva något om läsupplevelsen likväl som om boken som helhet, även om det är lockande att rada citat efter citat, som de följande:
"Det kräver ingen särskild begåvning att vara lycklig, men för att leva ett anständigt liv som olycklig måste man ge sitt yttersta." 
"Det finns i grund och botten inget annat sätt att ställa sig i centrum än att vara en riktig plåga." 
"Världens undergång skulle vara en fullt uthärdlig tanke om det bara vore möjligt att ta en cigarett efteråt."
Naturligtvis är texterna stilistiskt fulländade. Det är ändå Horace Engdahl som är författare till dem.

Det är lätt att föreställa sig honom sittande på ett café i Gamla stan med sin Moleskine framför sig, nedtecknade text efter text, inspirerad av sin beläsenhet, omgiven av det kulturella nimbus som måste vara hans livsluft.

Så flyter formulering efter formulering ner på papperet och letar sig till sist in i Cigaretten efteråt. Stilen är förförande: så förförande att man ibland får stanna upp och fundera kring huruvida det han skriver verkligen stämmer, egentligen, eller om man förhäxats av elegansen i uttrycket.

Enligt baksidetexten kallar Engdahl texterna "mikrobetraktelser", och det är en träffande benämning. Överlag ger dessa mikrobetraktelser i min läsning uttryck för en viss svartsynthet, en antydd allmän pessimism, en Gyllenstensk skepticism till omvärlden. Humorn som finns där ibland är också lätt avmätt. Referenserna tas från många håll, men sällan från ett populärkulturellt konto. Epikuros är lika hemmastadd i Engdahls litterära betraktelser som Montaigne. Pessoa finns med där, och det gör Cioran också.

* * *

I ett längre avsnitt med texter skriver Engdahl om litteraturkritikern.

Han utvecklar i dessa kritikerns roll och funktion. Och han skriver band annat om vikten av att kritikern för sig själv har klart för sig varför han skriver om texten, vad som ger den egna kritiska texten ett värde. Men han skriver också om att se sig själv som den förste läsaren av texten framför sig, ja, jag tänker – så att man möter texten som om den vore helt ny, aldrig läst av annan läsare, på det att ett självständigt omdöme, en självständig kommentar till den, kan formuleras.

Och även om en kritisk text fördöms som felaktig eller stötande, så fyller den ändå sitt syfte, är meningsfull, för den får andra att tänka till. Hursomhelst, en giftig formulering må citeras i sammanhanget:
"En riktigt kritiker skall vara ett permanent hygieniskt problem för vanetänkande människor."
Detta menas nog inte så elakt som det förstone kan uppfattas. Jag läser uppmaningen som besläktad med tanken att kritiken skall utmana, få människor att reagera, att tänka på egen hand, reflektera. Kritiken får gärna bli något som skaver mot det invanda, det förväntade.

Så blir också Engdahls aforismer, fragment och betraktelser ofta något överraskande, något som bryter av mot invanda tankegångar. Man skrockar ibland överraskat till inombords vid läsningen, ibland av igenkänning.

* * *

Att läsa Cigaretten efteråt är lite som att finna sig sitta i närheten av två gamla lärda vänner som för en kvick och spirituell konversation. Man kan inte låta bli att tjusas av lakonismer och iakttagelser som man får tjuvlyssnande får höra. Fast i Cigaretten efteråt är det samtalet inte fört mellan två vittra vänner i närheten, utan koncentrerat till boksidorna, med mig som läsare som mottagare av kvickheterna och Engdahl som konversatören.

Och det känns som väl spenderad tid att sitta och lyssna på honom den stund som boken tog att läsa: kanhända läser jag den igen, i förhoppningen om att en och annan formulering ska fastna för att bli citatmaterial i egna samtal och vid eget skrivande.
– – –
Cigaretten efteråt, Horace Engdahl. Albert Bonniers förlag 2012. ISBN: 978-91-0-012694-0. 155 sidor.

3 kommentarer:

  1. kritik är ett märkligt ord, lite gammaldags, gillas inte

    SvaraRadera
  2. Ja, han är en mycket duktig stilist. Angående ordet 'kritik' har det onekligen fått en klang av 'negativ kritik', fastän det ju egentligen lika gärna kan röra sig om 'positiv kritik' eller rentav 'neutral kritik'.

    SvaraRadera