Bokrecension: Negerland | Artur Lundkvist

Victoriafallen

Negerland är skriven av författaren Artur Lundkvist (1906-1991). Boken utkom 1949.

* * *

Om Negerland getts ut i dag hade den givetvis hetat något annat. Resa i Afrika kanske? Och åtskilliga formuleringar i boken hade också utformats på annat vis. Användningen av ordet "neger" är vanlig i boken. Men vi får vara medvetna om att ordet ursprungligen och intill inte alltför längesedan inte markerade nedlåtenhet och än mindre rasism.

Vad jag försöker säga är alltså att Negerland är en produkt av sin tid, men inte en påfallande rasistisk produkt. Och nu när det är ur vägen kan vi gå vidare.

* * *

Mellan december 1947 och maj 1948 reste den svenske författaren Artur Lundkvist, sedermera akademiledamot, för tredje gången till Afrika. Han reste denna gång på uppdrag av tidningen Folket i Bild och skrev resebrev hem. Det är dessa resebrev som ligger till grund för Negerland.

Expeditionen påbörjas i Alger. Han far vidare söderut, genom Sahara, med uppehåll i oaser. Han kommer till Nigeria. Han reser genom Kongo. Når omsider Sydafrika. Fortsätter sedan uppåt östkusten, innan han flyger mot Europa igen.

Han reser med buss, lastbil, båt, tåg, flyg. Han besöker städer, träffar hövdingar, utforskar fabriker, insuper överallt fullastade intryck som han med utomordentlig stilistisk skärpa skriver ner.

För oaktat alla upplevelser han beskriver och allt han ser och berättar om är det som jag mest kommer att minnas av Negerland Lundkvists förmåga att kraftfullt måla upp Afrika, både vad beträffar detaljer och panoraman.

Han beskriver Victoriafallen, men också de karlar som bär kol ombord på en båt han reser med. Han ser enskilda människor likväl som öknens väldiga ödslighet och låter läsaren ta del av det utan att göra skillnad.

* * *

Det Afrika Lundkvist kommer till är ett Afrika i förändring. Industrialismen och modernismen rycker fram och blandas med uråldriga traditioner. Kolonialismen släpper greppet alltmer, och det återspeglas i boken. Det gamla Afrika håller där oåterkalleligen på att ömsa skinn. Det förblir Afrika. Men samtidigt något nytt. Lundkvist skriver:

"Utvecklingens hjul har börjat rulla också inne i de täta skogarnas Afrika. Och trots allt är det nog mera på gott än på ont."

Man får intryck av att den vita befolkningen mest håller till i sina undanskymda villor och i sina klubbar, när de inte framträder som missionärer eller ledare för något projekt eller företag.

Ofta är det istället de färgade människorna som tas fram av Lundkvist: hur de sliter i industrierna, hur de roar sig på kvällarna, hur deras kulturella uttryck tar sig ut. Och mot senare delen av boken får också till Afrika komna indier alltmer utrymme: de är många.

Tiderna har förändrats sedan slutet av fyrtiotalet. Lundkvist hade nog i dag varit försiktigare med någon generalisering och något omdöme. Och en och annan formulering skaver mer än andra.

Men på det stora hela ger Negerland intryck av att vara en bok som på ett realistiskt sätt återspeglar Afrika såsom han mötte och uppfattade det under de månader han reste omkring där.

Och som sagt: som stilstudie äger Negerland ett värde utöver dess värde som kultur- och reseskildring. Inte minst Lundkvists i början beskrivna färd genom Sahara kryper in under skinnet och blir nästan till ett eget minne för mig som läsare.

Det jag möjligen kan sakna är en eller flera enkla kartor som hade underlättat för mig att förstå lite mer precis var han befann sig.
– – –
Negerland, Artur Lundkvist. Albert Bonniers förlag 1949. 269 sidor.

Bokrecension: Adolf Hitler | Bengt Liljegren (ljudbok)

Adolf Hitler är skriven av historikern Bengt Liljegren (f. 1961). Boken utkom 2008. Jag har lyssnat till ljudboksversionen som utkom samma år, med Thomas Bolme (f. 1945) som uppläsare.

* * *

Jag lyssnar sällan på ljudböcker. Jag har haft svårt att behålla koncentrationen vid något tidigare försök. Det kan vara så att Liljegrens bok är den andra som jag lyssnat på från början till slut. För nu gick det bra. Som att lyssna på en bra dokumentär från SR.

Därför tror jag att Liljegrens bok fått mig att ta upp detta med boklyssning bredvid bokläsningen.

* * *

Jag förmodar att Liljegren funderat en del kring sitt ämnesval innan han satte sig ner och satte igång med skrivandet. En biografi om Hitler — finns det något mer att säga? Finns det en plats för ytterligare en bok om den tyske diktatorn?

Hade jag fått de frågorna innan jag lyssnat till boken, så hade jag kanske varit tveksam. Men nu efteråt blir min inställning en annan: boken fyller en viktig funktion. Den är lättillgänglig utan att någonsin bli banal. Ingående utan att förlora sig i detaljer.

Hitler riskerar lätt att framstå som en karikatyr eller blott en figur: Liljegren fokuserar strängt på Hitler som person. Detta är inte i första hand en bok om andra världskriget, inte heller om nazismen som sådan. Detta är en bok om människan Adolf Hitler.

Själv har jag inte haft några problem med att få en känsla för vilka Göring, Hess, Speer och de andra var som människor. Men Hitler har alltid känts kartongartad, som om han inte haft en personlighet.

Liljegren visar att detta är fel.

Genom att följa människan Adolf Hitler från födelsen, via skolgången och de tuffa åren i Wien, vidare över första världskriget och det senare engagemanget i politiken och till positionen som Tysklands härskare, krigsivrare, krigsherre under andra världskriget och till det slutliga totala nederlaget, så får den så lätt endimensionella demonlika och skrikande agitatorn ett djup. Han framstår som en fysisk person.

Liljegren åstadkommer bland annat detta genom att ta fasta på smärre men mycket mänskliga detaljer i diktatorns liv: vad han tyckte om att äta, vad han skrattade åt, hur han fungerade i sällskapslivet, hans sovvanor, hans garderob, ja, till och med hur han kammade sig.

Till det kommer stora mängder citat från personer som stod i Hitlers absoluta närhet under delar av hans liv. Lärare får vittna, liksom kamrater. Hans medarbetare, inte minst Speer och Hitlers sekreterare, får lämna sina intryck av mannen bakom monstermyten.

Och slutsatsen man måste dra kan förefalla skrämmande. Det är bekvämt att utmåla Hitler som ett mardrömsvidunder av ren ondska. Men det var han inte. Tvärtom var han naturligtvis mänsklig. Boken visar upp en lite udda människa som var intelligent och hade en ovanlig karisma.

Han var besatt av idéer som formade hans handlingssätt och hans målsättningar: främst kanske resandet av Tyskland ur förnedringen efter förlusten i första världskrigets, utvidgandet av tyskt område österut och den rabiata antisemitismen.

Uppenbarligen föll dessa idéer i fruktbar jord.

Ett stukat Tyskland höjde honom till makten, varifrån han själv med hjälp av sin organisation kunde tillvälla sig än mer makt. Och många hade det bra under hans styre. Så länge man inte tillhörde de många folkfienderna som förföljdes. Det förklarar också delvis hur tyskarna så kunde falla in i hyllandet av Hitler.

* * *

Jag tror att det är av avgörande betydelse för förståelsen av nazismen i synnerhet och antidemokratiska rörelser i nazistisk tradition i allmänhet, att man demonterar bilden av Hitler som ett nästan utomvärldsligt väsen. Det var en människa som var navet för nazismen, en människa med magkrämpor och hetsigt humör, men också med ett charmerande sätt när han ville, och en karisma som kunde övertyga både arbetare och aristokrater.

Har vi väl insett det, så inser vi också att Hitler inte nödvändigtvis är ett unikum, ett isolerat och nödvändigtvis aldrig återkommande fenomen i historien.

Hitler har övertydlig visat vad en människa med en uppsättning idéer och villiga följare kan åstadkomma på bara några år. Insikten vaccinerar oss inte mot återupprepning i andra former men med liknande metoder. Dock, i bästa fall kan den lära oss något om den mänskliga naturen: det står i dess möjligheter att vara beredvillig till nästan vad som helst.
– – –
Adolf Hitler, Bengt Liljegren. Historiska Media 2008. Ljudbok. 978-91-85873-05-0. 12 timmar, 7 minuter, 37 sekunder.

Bokrecension: Nattövning | Eyvind Johnson

Nattövning är en roman av Eyvind Johnson.

Boken utkom första gången 1938. Jag har läst en upplaga från 1989 i vilken det också finns med ett förord av Kaj Björk (1918-2014) och ett efterord av författaren själv från 1971.

* * *

Andra världskriget har ännu inte brutit ut när Johnson skrev Nattövning. Men oron för vad som är på väg att hända är påtaglig under det dygn romanen utspelar sig. Den börjar samma dag en folkkär skådespelare begravs - och en begravningsstämning finns kvar genom hela berättelsen.

Det finns ett myller av personer med i förloppet, personer som med spindeltrådstunna relationer är kopplade till varandra: det är nästan som om dessa personer är de enda som befolkar Stockholm.

Till de mest centrala gestalterna hör Mårten Torpare, en författare som Johnson tidigare skrivit om och skulle återvända till. Där finns även Tomas Gyllem, en ingenjör som sedan ett vapenexperiment gått fel något år tidigare och dödat kolleger till honom gått i självvald overksamhet. Där finns även Gyllems hustru Nora, som skänker sitt perspektiv på de händelser och de personer som hon kommer i kontakt med. Och åtskilliga fler.

Nattövning är en varning för nazistisk och fascistisk infiltration av den svenska demokratin.

Det mullrar djupt i romanen en stor oro från både hemmanazister och missnöjda medborgare: folk längtar efter en stark ledare, och somliga organiserar sig och hänger sig åt nattliga, hemliga aktiviteter som förberedelser för vad som komma skall, vad de hoppas komma skall. En möjlighet för aktivister är att fara till Spanien och gå med i kampen mot eller för republiken.

Mårten Torpare själv, tänkaren i boken och kanske i någon mån författarens eget alter ego, dras mot slutsatsen att våld är nödvändigt för att avstyra hotet mot demokratin och rättfärdigheten från barbariet. Att det kan bli nödvändigt att döda för att undgå frihetens undergång. Torpare skriver:

"Döda människor för att tankar ska leva! Detta kan också någon gång vara den rätta, den värdiga handlingen. Döda tjuren för att den inte ska stånga sönder konstverket. Döda galningen för att han inte skall strypa barnet. [...] Många av oss måste lära om."

Linjen i Nattövning är alltså inte pacifismens, utan en beredelse för kamp.

* * *

Nattövning lyckas inte entusiasmera mig. Romanen är för vittomfattande, fastän tidsperspektivet är så begränsat. Den blir svårgreppbar och något sävlig.

Johnson doppar penna i ett antal händelser som utspelar sig under dessa timmar, men någon egentlig början eller egentligt slut finns det inte, förutom att ett och annat avgörande beslut fattas av olika personer i handlingen.

Dess största tillgång är idén som bär den och den skarpsynthet på sakernas tillstånd som Johnson ägde redan innan kriget bröt ut. Han skriver om koncentrationslägren och om kampen för civilisationen och den fria tanken. Han tar avstånd från undfallenheten och låter i sin berättelse stål dras fram som skydd mot stål.

I romanen är nazismen den stora fienden. I ett efterord från 1971 kommenterar Johnson själv sin roman, men fäster nu även blicken på sovjetiskt förtryck och USA med sitt då pågående krig i Vietnam.

I dag är nazismen om inte besegrad så åtminstone i Sverige en marginalföreteelse. Advokaterna för den gamla sovjetiska järnnäven är fåtaliga. USA:s krig i Vietnam är sedan länge över, även om stormaktens vapen nu riktas mot andra mål - om i rättfärdigt syfte eller inte kan kanske ibland diskuteras. Och så utför ju en dogmatisk våldsideologi då och då sina fruktansvärda attentat.

Ska vi följa i Johnsons fotspår, såsom han lämnade dem efter sig i Nattövning må vi var och en vara beredda att, när det är nödvändigt, sätta stål mot stål, för att försvara friheten, och vara uppmärksamma på mullret i djupet när barbarismen får fäste hos folk, såsom den fick det hos hemmanazisterna i Nattövning.
– – –
Nattövning, Eyvind Johnson. Förord av Kaj Björk, efterord av Eyvind Johnson. Litteraturfrämjandet, En bok för alla 1989. ISBN: 91-7448-490-7. 242 sidor.

Bokrecension: Fyra författarporträtt | Oscar Levertin

Fyra författarporträtt innehåller texter av Oscar Levertin (1862-1906). Texterna har valts ut av litteraturvetaren Björn Julén (1927-2009), som även skrivit en inledning.

* * *

Oscar Levertin tillhör kanske en av våra mer bortglömda kulturgestalter från tiden kring sekelskiftet, åtminstone i jämförelse med de fyra författare som han skriver om i samlingen Fyra författarporträtt: Viktor Rydberg, August Strindberg, Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

I den mån man i dag kommer ihåg Levertin, är det kanske för dikten "På judiska kyrkogården i Prag", vars första strof lyder:

"Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!"

Eller så har man kanske hört talas om abrupta död: han fick en allergisk reaktion när han av misstag svalde ner ett glas gurgelvatten.

Det är, kan det tyckas, en aning orättvist av oss att begränsa Levertin till dessa två hågkomster. I sin egen tid var han en av landets mest betydande kulturpersonligheter. Han var litteraturhistoriker, författare, poet och skrev tungt vägande recensioner i Svenska Dagbladet. Hans öppna föreläsningar sägs ha dragit en stor publik.

* * *

När det gäller antologin Fyra författarporträtt så har Björn Julén samlat essäer och recensioner av Levertin från olika källor, för att belysa dennes syn på fyra svenska författarskap, de nämnda Rydberg, Strindberg, von Heidenstam och Lagerlöf.

Texterna kommer från Diktare och drömmare (1898), Svenska gestalter (1903), Stockholmsnaturen i svensk dikt (1905), samt texter i Svenska Dagbladet.

Det är inträngande analyser läsaren får till livs. Levertin lägger örat mot texten för att urskilja symfonier och dissonanser. Hans egen beläsenhet och kulturella medvetenhet blir uppenbar genom de jämförelser han kan göra.

Och allt uttrycks i långa meningar som bär hans snirkliga och målande språk. För ett modernt öra låter det vackert och gammaldags, men formen gör det också en aning trögläst.

* * *

I de fyra avdelningarna om de olika författarna är han inte sen att berömma det han anser böra berömmas, och det översvallande. Men han utvecklar också sina reservationer. Strängast blir han till synes mot Strindberg.

När Levertin skriver om Viktor Rydberg tillerkänner han honom en slags helgonlik helgjutenhet. Nåväl, verkar Levertin mena, Rydberg var kanske inte en särbegåvning på varje enskilt område han beträdde, men till sin karaktär var han enastående, ett unikum, trygg och utbildande. Han betonar vidare Rydbergs ledmotiv i en del av det han skrev: humanitet visavi dogmatism.

Strindberg har inför Levertin genomgått en ofördelaktig metamorfos efter Inferno och Legender. Rörelsen mot ockultism och religiositet tilltalar inte kritikern. Levertin erkänner oreserverat Strindberg som snille, men beklagar hans senare utveckling, bort från konstnärskapet och in i amatörvetenskap likväl som mystik.

von Heidenstam, en annan poet som numera hamnat oförtjänt i skuggan, var en nära vän till Levertin. Han hyllar von Heidenstams ungdoms livsbejakande och soliga lyrik, men också Folke Filbyter, inte minst den hedniska känslan i verket; Levertin menar att boken tappar något när författaren beskrivit kristendomens intåg. Levertin anser von Heidenstam vara en född hedning, och menar det vara något gott.

Selma Lagerlöf får både höga lovord och en rad reservationer, reservationer som dock Levertin själv verkar skjuta i bakgrunden till förmån för den sagoförtäljande författare som han menar uttrycker den värmländska och fosterländska känslan så väl. Det är som om Levertins invändningar knuffas åt sidan av den naturkraft som Lagerlöfs berättarkonst utgör.

* * *

De samlade texterna i Fyra författarporträtt vittnar om Levertins omfattande beläsenhet, hans utmärkta språkhantering, och den lärda associationsförmåga han besatt. Hans reagerar mot det konstlade eller klichéartade i litteraturen och han analyserar de böcker han studerar och ådagalägger vad i dem som han anser bör hyllas, och vad som förefaller honom mer platt, trött, utslitet.

Vad jag särskilt reagerar på är hur Levertin lyckas kombinera vad som i dag framstår som överdrivna hyllningar med sina skarpa invändningar. En författare som får sin bok recenserad på det viset torde ta sig igenom läsningen med en högst ambivalent känsla.

Mest intressant tycker jag ändå den upplevelsen är, att jag som läsare av Levertins texter får del av den litterära världen såsom den såg ut vid förra sekelskiftet: hur man skrev, vilka författare som man refererade till, ja, vilka värden som värderades i böckerna som lästes, värderades åtminstone av Oscar Levertin.
– – –
Fyra författarporträtt, Oscar Levertin. Urval och inledning: Björn Julén. Bokförlaget Prisma Stockholm 1962. 153 sidor.

Bokrecension: Ryska folksagor | Aleksandr Afanasiev

Ryska sagor utgör ett urval av de folksagor som Aleksandr Afanasiev (1826-1871) sammanställde på 1800-talet. Urval och översättning är gjorda av litteraturvetaren Carola Hansson (f. 1942), som även skrivit efterordet. Boken utkom 1977.

* * *

I Sverige är vi nog mest vana vid den tyska sagotraditionen, tillgängliggjord av bröderna Grimms samlingar. Det är från den traditionen vi har sådana sagor som "Hans och Greta", "Askungen" och "Rödluvan". Det finns emellertid också en slavisk sagotradition, som man med fördel kan bekanta sig med genom Ryska sagor.

Carola Hansson valde ut 29 sagor ur Aleksandr Afanasievs omfattande samlingar, som han publicerade under 1850-talet och framåt. Det kan med fog sägas, att Afansiev är en rysk motsvarighet till bröderna Grimm, även om han tydligen i högre grad vinnlade sig om att låta sagorna stå nedtecknade i mer ursprungligt skick och i olika versioner, där bröderna Grimm redigerade hårdare.

Sagorna är uppdelade i tre typer: djursagor, folklivssagor och undersagor. Den sistnämnda typen är den rikhaltigaste, så också i Ryska sagor.

Och i de ryska sagorna möter vi delvis nya världar, med nya hjältar, nya monster, nya grymheter. I synnerhet i undersagorna får rationalism och logik fara på dörren och drömska, ibland nästan psykedeliska, berättelser breder ut sig. Somliga sagor innehåller långa vindlingar, som ibland ser ut som sidospår, men som oftast knyts ihop till en helhet, där varje del haft någon form av syfte.

En enda av de 29 sagorna i samlingen har jag tidigare hört. Det gäller då "Den gyllene fisken". I starkt koncentrerad form kan den sagan återberättas som följer.

På en ö bor en fattig gubbe och gumma i en nedgången stuga. Gubben försöker livnära dem genom att fiska med nät från land. En dag fångar han en gyllene fisk, som lovar att uppfylla hans önskningar om gubben släpper honom fri. Gubben släpper fisken fri, men begär inget för tjänsten.

När gumman får höra detta blir hon rasande och kräver att han ska ropa fisken till sig igen och be den att skänka dem bröd. Så sker, bröd får de. Men då har bykkaret gått sönder, och gubben skickas återigen av sin gumma till fisken, och ett nytt bykkar får de.

Och så fortsätter det: gumman nöjer sig inte med något, utan kräver ständigt mer. Gubben ursäktar sig för fisken, som dock fortsätter att uppfylla gummans alltmer vittgående önskningar, intill hon blivit drottning i ett slott. Men när hon till sist begär att få bli havens härskarinna och regera över alla fiskar, så får den gyllene fisken nog. När gubben kommer hem står där inte längre ett slott, utan en gammal fallfärdig stuga, och allt är som det förut var.

— Rimligen är sensmoralen att man ska undvika girighet, nöja sig med det lilla och inte bli högmodig.

* * *

Det finns som sagt ett antal mystiska väsen i sagorna som är värda att nämnas. Inte minst Baba-Jaga, som är ett kvinnligt väsende som påminner om en häxa.

Baba-Jaga bor långt in i skogen, i en stuga som står på kycklingfötter. Runt stugan finns dödskallar uppsatta på stolpar. Hon reser omkring flygandes i en mortel, tar sig fram med mortelstöten och sopar igen spåren efter sig med en kvast.

Egentligen vill hon väl sina mänskliga besökare illa, men det verkar också som att det går att resonera med henne, köpslå rentav, även om det ofta krävs övernaturlig hjälp för att klara sig från henne.

Ett annat väsen är Kostjej den Odödlige, en trollkarl som har en tendens att röva bort folk, och vars död ibland sägs gömmas i ett ägg, vilket hjälten då måste hitta för att kunna övervinna honom.

Och så har vi bogatyrerna, någon slags rysk motsvarighet till de norröna bärsärkarna. Nämligen en enastående stark figur – människa eller häst. Ofta är hjälten en bogatyr och behöver som sådan en bogatyrhäst som förmår bära honom.

Ett återkommande tema är vad vi kan kalla "den okände hjälparen", en kvinna eller man som hjälten möter på vägen och som erbjuder honom hjälp i någon mening, ofta råd om var han kan hitta något han behöver. Det finns också gott om människor och djur som kan skifta hamn, alltså förvandla sig till ett annat slags varelse.

* * *

I sitt efterord reder Carola Hansson ut några teorier kring sagornas tillkomstmiljöer och de samhällen de olika typerna av sagor återspeglar.

Utan att vara folklorist kan jag tycka att en del slutsatser är väl långtgående. Betyder till exempel det faktum att fabelsagorna finns att de har rötter i en tid då jakten snarare än åkerbruket var särskilt viktig för människorna, och att sagor om djur ursprungligen kommer sig av "en magisk totemism"? Det kan ju vara så att ett direkt släktskap föreligger mellan de tänkta fabelhistorierna under forntiden och de långt senare upptecknade djursagorna, men att leda det i bevis känns inte alldeles lätt.

Men att andra sagor återspeglar andra tidsperioder, som Hansson skriver om, får anses rimligt - till exempel kan en feodaltida miljö anas i vissa sagor. Varje historia av ålder måste rimligen kunna tänkas bära med sig spår av den kultur de tillkom i.

* * *

De ryska folksagorna inspirerade och inspirerar författare och konstnärer. Det förstår jag, de har en särskild dragningskraft.

Liksom de sagor som bröderna Grimm samlade in var grymma – i de fall de inte censurerats och tillrättalagts av senare tiders publicister – var också de sagor Afanasiev gav ut grymma. Det är historier om monster och våld, men också om hjältar och mod. Och ofta – har de fått formen av en feberdröm: suggestivt, märkligt och irrationellt.
– – –
Ryska sagor, Aleksandr Afanasiev. Övers. Carola Hansson. Almqvist & Wiksell Förlag AB 1977. ISBN: 91-20-05872-1. 215 sidor.

Bokrecension: Gröna vintern | Sven Delblanc

Gröna vintern är skriven av Sven Delblanc (1931-1992), författare och litteraturvetare. Boken utkom 1978.

* * *

Att Delblanc älskade litteraturen bär Gröna vintern vittnesbörd om. Boken består delvis av artiklar i litterära ämnen som han tidigare publicerat, och delvis av skönlitterära kapitel, där författaren sitter i sitt rum och får besök av litterära gestalter, eller sitter och funderar och reflekterar. Vid ett tillfälle finns ett brev med: om fiktivt eller inte vet jag ej. Allt är mycket – litterärt.

Flera ämnen och personer tas upp i denna smäckra bok.

Rökstenens mystiska och svårtolkade budskap finns med där. Han skriver om detsamma:

"En röst ropar tusen år borta, liksom över en dimmig myr, och vi hör bara enstaka ord och fragment av satser. Det är frustrerande men också egendomligt suggestivt."

Och Stiernhielm skriver han om. Den bortglömde en gång mycket välkände svenske latinpoeten Gustaf Lithou också, liksom Bellman. Och så Esaias Tegnér, den nordiske Apollon, vars litterära möjligheter Delblanc anar hade blivit så mycket större, om han inte kvävts av svensk enhetskultur och istället fått vara verksam som skald i Frankrike. Därtill Strindberg, som han ser större mytiskt-symboliskt djup hos än vad hans realism först kan påskina.

Hos den svartsynte Delblanc märker vi ett missnöje med svensk litterär kultur, han skyggar för infantiliseringen, för det grunda.

"... ja, barnboken är verkligen vår tids litteratur, eftersom den inkarnerar harmlösheten och det okontroversiella som går över alla gränser: därav denna jolmiga kult av det infantila."

I det utsökt elaka avsnitt där ovanstående citat finns med samtalar författaren med Bunny Boy, alias Ulf Lundell, och då kommer nämnda missnöje till tydligt uttryck. Bunny Boys bok är en "hippieroman", och den hade recenserats av en "standardåsna tillhörande flumvänstern" i Dagens Nyheter, som tolkade boken som "en flammande protest mot det senkapitalistiska samhället".

Delblanc gisslar Bunny Boy för att skriva manschauvinistiskt och för att han fläker ut sitt inre, med större eller mindre överdrifter rörande kvinnohistorier.

Och Delblanc skriver hur litteraturen utarmas på bekostnad av tevemedia, film och annat. Han slår ett slag för den kvalitativa litteraturen och den särbegåvade författaren: författandet som en syssla inte för vem som helst, men för den med "en språklig särbegåvning". Han ogillar den "kult av amatörismen" som han ser.

Men antyder också att det litterärt dygdiga – det icke prostituerade, om jag så får säga – litterära idealet kan bli tråkigt.

Nog är Delblanc elitistisk. Men hans jämförelse med sportens värld känns träffande: ingen reagerar med ogillande över att idrottsmän och -kvinnor tillåts sträva mot excellens. Men att inte författandet, skrivandet, skulle tillåtas ha liknande ambitioner: det sitter trängre till.

Delblanc avskyr tydligen konformism, en konformism som föll samman med enhetskulturen runt tiden för Tegnérs död, men som Delblanc ser återkomma med sovjetinspirerad statskapitalism, marxistisk jargong och en låtsad underdog-revolutionär anda hos författare. Han ser, tycker jag mig ana, en stelnad litteratur, anpassad efter samhällsmönstret, kalkerad efter offentliga ideal.

Don Quijote besöker Delblanc, och klagar över att han trängts undan av Pippi Långstrump. Men något besök av Tegnér manar Delblanc inte fram. Till sist, under den regniga gröna vintern, sommaren 1978, möter han gestalter enbart i drömmarna, mardrömmarna, där en missnöjd Tingsten uppenbarar sig.

* * *

Delblanc reagerar också gång på gång mot ett anakronistiskt betraktelsesätt på de äldre litteraturen: att vi i historiska romaner till exempel tillskriver romanfigurerna ohistoriska uppfattningar. Han skriver:

"... vi lider av den stupida, kronologiska chauvinism som vill göra våra egna ideologier till de definitiva, medan äldre idéer förkastas som falsk medvetenhet och mystifikation."

Så får i historiska romaner händelser och personer lätt sken av modernitet. Våra idéer idag tillåts råda över fiktiva historiska personers idéer då.

* * *

Sven Delblanc är ingen muntergök. Han är en dysterkvist. Själv skulle han, om han levt, måhända avfärdat mina ord om hans bok som dilettanteri, stupiditet, som vantolkningar. Det gör detsamma: jag hade stort utbyte av den nätta Gröna vintern, som dock är så rik i lärdom och stilla missnöje, vassa stick och kärlek till litteraturen.
– – –
Gröna vintern, Sven Delblanc. Alba 1979, ISBN: 91-7458-184-8. 103 sidor.

Bokrecension: Vagabondliv i Frankrike | Ivar Lo-Johansson

Vagabondliv i Frankrike är en resebok av Ivar Lo-Johansson (1901-1990). Boken utkom första gången 1927. Jag har läst en upplaga från 1950.

* * *

Det verkar som att reseböcker var en populär genre under första hälften av 1900-talet. Fredrik Bööks och Sven Hedins skildringar av resor till frontavsnitt under första världskriget har jag tidigare skrivit om. Lo-Johansson skrev Vagabondliv i Frankrike ett tag efter kriget, men befinner sig i samma land som Böök och Hedin delvis gjorde i sina skildringar.

Perspektivet hos Lo-Johansson är dock helt annorlunda. Han kommer inte som uppburen kändis och sitter ned vid dukade bord bredvid höga befäl. Han kommer som vandrande arbetare, nyfiken på landet och nyfiken på arbetarklassens villkor. Han skriver om samhällets bas, ofta självupplevt.

Vagabondliv i Frankrike är inte en systematisk genomgång av arbetarnas liv i Frankrike. Man hittar inga tabeller och ingen statistik.

Vad man får läsa är inkännande berättelser och beskrivningar: Lo-Johansson gestaltar arbetar- och bondelivet, till inte ringa grad genom att själv leva sådant liv under perioder, när han inte är på vandring eller resa, med knappa papper och knappa ekonomiska medel.

* * *

Redan inledningsvis får Lo-Johansson stifta bekantskap med den franska byråkratin. Han märker att han för att få arbete skulle behöva ett franskt identitetspapper. För att skaffa ett sådant krävs en rejäl pappersexercis. Han köar och han väntar. Men något identitetspapper får han aldrig. För att få det krävs nämligen – ett arbete.

Men jobb får han här och var. I början av sin vistelse i Frankrike blir han en kort period diskare på en finare restaurang, tillsammans med andra utländska arbetare.

Han kommer också att arbeta som byggarbetare, och beskriver hur de franska kollegernas långa arbetsdagar framlevs under relativt lugn, med självklara vinförfriskningar. Han skriver att franska arbetare dricker vin

"... ungefär som vi i svensk sommarhetta dricker källvatten ..."

Och så har han jobb som dräng på en gård.

Lo-Johansson skriver ner sina observationer. Inte minst faller det i ögonen som något tydligt, att fransmännen vid denna tid verkligen avskyr tyskar. Kriget var ändå inte särskilt långt tillbaka, då fransmännen fick se sig invaderade av de östliga grannarna med sina soldater, vapen och den nöd detta innebar.

* * *

Lo-Johanssons kapitel om skandinaviska sjömän är levande.

Han beskriver hur båtarna lägger till, sjömännens liv i hamn, deras besök på krogar och hur glädjehusen gärna tar emot dem. Han skriver om en synnerligen språkbegåvad ("... han skulle kunna söka en professur i språk i vilket land som helst.") judes handelsbod, där allt verkar försäljas, där alla verkar finna något att köpa, om än till väl tilltagna priser. Och han skriver om några besök i norska sjömanskyrkan.

Lo-Johanssons och en kamrats besök i Lisieux bör också särskilt nämnas. Han verkar med utsökt gestaltningsförmåga fånga den sömniga nordfranska staden som nyligen fått en lokal nunna helgonförklarad, och som försöker göra mesta möjliga av denna sin största och enda attraktion – utan att nå några större resultat.

Den organiserade klasskampen i form av socialism verkar gå på sparlåga i Frankrike. På första maj uppmanas man att inte demonstrera av överheten – och föga i den vägen märker Lo-Johansson av, förutom en undanskymd samling, som han själv bevistar. Hellre, menar Lo-Johansson, än att ägna sig åt organisation verkar den franska arbetaren hålla på sin personliga frihet.

* * *

Vagabondliv i Frankrike blev Ivar Lo-Johanssons första publicerade bok. Den blandar framställningssätt, så att han ibland berättar i jag-form, och ibland inte tar med sig själv i historierna utan skriver i tredje person.

Stilen är lätt, ledig och elegant, aldrig styltig eller högtravande. Och när han skriver om sin och norske kamraten Thorsens långa resa med tåg och till fots ner till Nice är det lätt att tänka sig in i deras mödor, i regnet som plågar dem liksom vaknätter.

Vagabondliv i Frankrike är en trevlig bok, en resebok som har en tydlig social aspekt: arbetarklassens levnadsvillkor, som Lo-Johansson själv får djup insikt i genom att leva med och som de franska arbetarna: en arbetare bland arbetare.
– – –
Vagabondliv i Frankrike, Ivar Lo-Johansson. Folket i Bilds Förlag 1950. 233 sidor.

Bokrecension: Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen | Stig Linnell

Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen är skriven av journalisten och författaren Stig Linnell (f. 1945). Boken utkom första gången 1993. Jag har läst en upplaga från 2002. En uppdaterad version utkom 2006.

* * *

Jag uppskattar spökhistorier, särskilt sådana som berättats under lång tid. Och jag intresserar mig för platser där något extraordinärt en gång har hänt.

Här i Borås är det kanske lite ont om både spökhistorier och platser där något extraordinärt inträffat, men några av de senare har jag i alla fall besökt. Som den sannolika platsen där gårdfarihandlaren Boberg bodde och mördades 1724, och den säkrare platsen där de tre personer som dömdes för medverkan i mordet avrättades.

Och i Dannike någon mil utanför staden står i en skogsglänta en minnessten till åminnelse av att prosten Lidell sköts där året 1827, ett skott som åsamkade hans död inte lång tid därefter.

Och på en halvt bortglömd plats bakom Ericsson, nära motorvägen, finns fortfarande den gamla kolerakyrkogården kvar.

Vad gäller spökhistorier har vi skrönan om gengångaren på Bäckängsgymnasiet, och berättelsen om spöken på och vid Torpa stenhus, som inte ligger så långt bort härifrån.

Det finns ruskiga platser också här. Men så många som Stig Linnell berättar om i sin Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen, det har jag inte hittat.

* * *

Personligen är jag inte särskilt väl bekant med Stockholms stadsdelar, hus och torg. Likväl är det en resa genom huvudstaden som Linnell tar läsaren med på. De historier av sägenslag och historiskt slag som han berättar kan i samtliga fall knytas till en konkret plats, och platserna har han till fromma för oss som inte är stockholmsbor markerat ut på kartor.

Det är ju så, att alldeles under nuets tunna hinna ligger det historiska kvar, ibland som spår i landskapet, ibland endast som berättelser. Vad Linnell gör, är att han låt oss se många dunkla, kusliga inslag ur historien runtom i staden.

Vi får alltså stifta bekantskap med spökena som sägs hemsöka Stockholms slott. Vi möter platsen där Lasse Lucidor mötte sitt slut i en olycklig duell. Vi besöker flera avrättningsplatser. Påstådda häxor som blev offer för häxhysterin på 1600-talet får sina bostäder utpekade.

Gengångaren på gamla Södra Barnbördshuset finns med, liksom Klara nunna, som ibland sägs ses på Klara kyrkogård beskrivs. Och ett antal begravningsplatser, varav spåren ibland nästan eller helt är borta ovan jord, berättas det också om. Därtill om några kända brott och var de genomfördes, såsom mordet på Axel von Fersen på 1800-talet och "Kakelugnsmordet" som drabbade Robert Aspelin på 60-talet.

Författaren blandar sägenstoff och historiska händelser. Den röda tråden är att berättelsen eller händelsen kan knytas till en viss plats i Stockholm.

Inte minst gripande är den i boken återgivna texten av Ivar Lo-Johansson, där han beskriver hur han som ung med hjälp av en polisman tog sig in i Karolinska institutets bårhus, och där kunde ta den nyss avlidne Dan Andersson i betraktande, en diktare han mycket beundrade.

* * *

Titeln kan få en läsare att tänka sig att Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen i huvudsak är riktad till en yngre publik. Språket är också mycket tillgängligt. Men alltför ung bör läsaren kanske inte vara. Boken är bitvis riktigt kuslig och en och annan bild kan nog störa nattron, inte minst ett fotografi av när en mördad person tas upp ur vattnet vid Strandvägskajen. Boken består ju långt ifrån enbart består av spökhistorier, utan berättar också om betydligt mer påtagliga tragedier.

Om man fascineras av det historiskt lite aparta, det udda, det ruskiga, är Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen en utmärkt bok att ta del av. Boken kan fungera som en guidebok till sällan omtalade, men historiskt likväl mycket intressanta, platser i Stockholm. Jag hoppas själv få möjlighet att besöka både en och annan plats som Linnell skriver om, och som jag väl aldrig hade fått kännedom om, utifall att han inte skrivit sin bok.
– – –
Stockholms spökhus och andra ruskiga ställen, Stig Linnell. Bokförlaget Prisma 2002. ISBN: 91-518-4075-8. 252 sidor.

Bokrecension: Sverige & svenskarna | Lennart Tham

Sverige & svenskarna är skriven av Lennart Tham (f. 1949). Boken utkom i tryckt form 2008 och i digital utgåva 2014. Det är den senare versionen som jag har läst.

* * *

Svensk ordbok definierar ordet bildning på följande vis:

"goda allmänna kunskaper på många områden"

För mig är bildning och därmed vidhängande allmänbildning ett självändamål. Jag strävar efter att bli bildad. Jag är övertygad om att ju mer jag lär mig, desto mer får jag ut av tillvaron. En byggnad kan vara vacker i sig. Vet jag dess namn och något om vad som hänt i den erfar jag densamma på ett än rikare vis.

Sverige & svenskarna skänker allmänbildning. Visst är det så, att många av uppgifterna i boken är sådana jag kunnat googla fram. Men den stora vinsten med att läsa en lexikal bok av detta slag är inte bara att jag lär mig om det jag särskilt intresserar mig för, utan också om sånt jag inte visste var intressant eller som jag kanske inte alls är intresserad av.

Och informationen boken presenterar är av många olika slag. Eftersom boken utkom 2008 kunde en uppdaterad version komplettera en del tabeller, men sånt som hänför sig till äldre tider står sig utmärkt.

Informationen kan bestå av sådana uppgifter som att var tredje singelman i storstäderna har ett tomt kylskåp. Den första svenska kvinnliga stridpiloten kom 1995 och heter Anna Dellham. 1950 kostade ett paket cigaretter 1,70 kronor.

Vidare vägde den största gäddan som fiskats upp (åtminstone till och med 2008, alltså)  19,34 kilo och fångades 1999. Antalet personer som avrättades i Sverige mellan åren 1800 och 1865 är nära 650. Under 1970-talet var över 800 dansband verksamma på heltid.

Men man hittar också kalenderuppgifter av mer traditionellt slag. Såsom vilka de till ytan största och minsta kommunerna är. Och vilka statsministrar Sverige haft genom tiderna. Därtill finns en stor mängd minibiografier över svenskar verksamma både i det avlägset förflutet, det nyss timade och i nutid.

Alltsammans är ordnat under ett antal samlande kapitelrubriker.

* * *

Dessvärre måste en del invändningar göras mot den upplaga av Sverige & svenskarna som jag läst, det vill säga den digitala versionen. Den tryckta utgåvan har jag inte läst och kan därför inte göra någon jämförelse med den.

Boken hade vunnit mycket på en noggrannare korrekturläsning. Som den nu är, innehåller den plågsamt många korrekturfel men också en del sakfel. Det vore orimligt av mig att inte påpeka detta vid en recension. Således listar jag ett antal tveksamheter och felaktigheter här nedan.

Vi får lära oss att det i Sverige skall finnas 160 miljarder granar och tallar. Det låter mycket. Från 2009 hittar jag en uppgift om att det istället rör sig om 87 miljarder träd i skogsmark, totalt, träd i trädgårdar och liknande oräknade.

Skarprättare Anders Gustaf Dalman behövde inte tre hugg för att halshugga Yngsjömörderskan Anna Månsdotter. Det räckte med ett, även om det tog snett.

Torgny Segerstedts bevingade ord från 1933, "Herr Hitler är en förolämpning", inledde inte hans text i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. De var dess avslutning.

I serien Skärgårdsdoktorn heter läkaren Johans dotter Wilma, inte Eva. Det är istället hustrun till Johan som bär namnet Eva.

Statyn av Gustaf II Adolf i Göteborg kallas inte "Kopparmärra", däremot statyn av Karl IX.

Gabriellas sång bör kanske inte finnas med på en lista över de populäraste psalmerna, med tanke på att stycket inte är en psalm. Och samfundet Livets Ord är inte känt för "framgångsteorin" men väl för framgångsteologin.

* * *

Sverige & svenskarna är en variant av Faktakalendern, om än på steroider och med större prosabetoning än den berömda kalendern såsom jag minns den. Boken ger en bra bild av Sverige i det förflutna och nuvarande. Motsvarande volymer om andra länder hade varit behändiga att ha till hands innan en utlandsresa, om man vill sätta sig in i kultur, historia, sport, geografi och annat.

Jag har väl dock inte läst boken på det vis som man i allmänhet läser en lexikal bok: jag har inte bläddrat här och där och läst det som jag fastnat för eller sökt. Jag har läst från början till slutet. Det kunde tänkas att sådant skulle ge en viss mättnadskänsla, men icke. Jag uppskattar Thams koncisa sätt att skriva och urvalet av information känns relevant.

Jag tror att det finns utrymme för en uppdaterad upplaga av Sverige & svenskarna, där statistiken är förd till våra dagar, och där man justerat de felaktigheter som kommit med den här gången, åtminstone i den e-boksupplaga som jag läst.
– – –
Sverige & svenskarna, Lennart Tham. Wahstrlöm och Widstrand 2014. E-boksproduktion: Bonnierförlagen Digital AB. ISBN: 978-91-46-22800-4.