* * *
Det verkar som att reseböcker var en populär genre under första hälften av 1900-talet. Fredrik Bööks och Sven Hedins skildringar av resor till frontavsnitt under första världskriget har jag tidigare skrivit om. Lo-Johansson skrev Vagabondliv i Frankrike ett tag efter kriget, men befinner sig i samma land som Böök och Hedin delvis gjorde i sina skildringar.
Perspektivet hos Lo-Johansson är dock helt annorlunda. Han kommer inte som uppburen kändis och sitter ned vid dukade bord bredvid höga befäl. Han kommer som vandrande arbetare, nyfiken på landet och nyfiken på arbetarklassens villkor. Han skriver om samhällets bas, ofta självupplevt.
Vagabondliv i Frankrike är inte en systematisk genomgång av arbetarnas liv i Frankrike. Man hittar inga tabeller och ingen statistik.
Vad man får läsa är inkännande berättelser och beskrivningar: Lo-Johansson gestaltar arbetar- och bondelivet, till inte ringa grad genom att själv leva sådant liv under perioder, när han inte är på vandring eller resa, med knappa papper och knappa ekonomiska medel.
* * *
Redan inledningsvis får Lo-Johansson stifta bekantskap med den franska byråkratin. Han märker att han för att få arbete skulle behöva ett franskt identitetspapper. För att skaffa ett sådant krävs en rejäl pappersexercis. Han köar och han väntar. Men något identitetspapper får han aldrig. För att få det krävs nämligen – ett arbete.
Men jobb får han här och var. I början av sin vistelse i Frankrike blir han en kort period diskare på en finare restaurang, tillsammans med andra utländska arbetare.
Han kommer också att arbeta som byggarbetare, och beskriver hur de franska kollegernas långa arbetsdagar framlevs under relativt lugn, med självklara vinförfriskningar. Han skriver att franska arbetare dricker vin
"... ungefär som vi i svensk sommarhetta dricker källvatten ..."Och så har han jobb som dräng på en gård.
Lo-Johansson skriver ner sina observationer. Inte minst faller det i ögonen som något tydligt, att fransmännen vid denna tid verkligen avskyr tyskar. Kriget var ändå inte särskilt långt tillbaka, då fransmännen fick se sig invaderade av de östliga grannarna med sina soldater, vapen och den nöd detta innebar.
* * *
Lo-Johanssons kapitel om skandinaviska sjömän är levande.
Han beskriver hur båtarna lägger till, sjömännens liv i hamn, deras besök på krogar och hur glädjehusen gärna tar emot dem. Han skriver om en synnerligen språkbegåvad ("... han skulle kunna söka en professur i språk i vilket land som helst.") judes handelsbod, där allt verkar försäljas, där alla verkar finna något att köpa, om än till väl tilltagna priser. Och han skriver om några besök i norska sjömanskyrkan.
Lo-Johanssons och en kamrats besök i Lisieux bör också särskilt nämnas. Han verkar med utsökt gestaltningsförmåga fånga den sömniga nordfranska staden som nyligen fått en lokal nunna helgonförklarad, och som försöker göra mesta möjliga av denna sin största och enda attraktion – utan att nå några större resultat.
Den organiserade klasskampen i form av socialism verkar gå på sparlåga i Frankrike. På första maj uppmanas man att inte demonstrera av överheten – och föga i den vägen märker Lo-Johansson av, förutom en undanskymd samling, som han själv bevistar. Hellre, menar Lo-Johansson, än att ägna sig åt organisation verkar den franska arbetaren hålla på sin personliga frihet.
* * *
Vagabondliv i Frankrike blev Ivar Lo-Johanssons första publicerade bok. Den blandar framställningssätt, så att han ibland berättar i jag-form, och ibland inte tar med sig själv i historierna utan skriver i tredje person.
Stilen är lätt, ledig och elegant, aldrig styltig eller högtravande. Och när han skriver om sin och norske kamraten Thorsens långa resa med tåg och till fots ner till Nice är det lätt att tänka sig in i deras mödor, i regnet som plågar dem liksom vaknätter.
Vagabondliv i Frankrike är en trevlig bok, en resebok som har en tydlig social aspekt: arbetarklassens levnadsvillkor, som Lo-Johansson själv får djup insikt i genom att leva med och som de franska arbetarna: en arbetare bland arbetare.
– – –
Vagabondliv i Frankrike, Ivar Lo-Johansson. Folket i Bilds Förlag 1950. 233 sidor.
jag har nog boken... älskar läsa reseberättelser.
SvaraRaderaOrwell har skrivit om sitt diskarliv i Paris för hundra år sedan:
SvaraRaderahttp://hannelesbibliotek.blogspot.se/2014/12/nere-for-rakning-i-paris-och-london.html
Ja, reseböckerna bjuder på en intressant historisk ut- och inblick! Tack för tipset om Orwell!
SvaraRaderaJag hittade i går på loppis en samlingsvolym från 1949 med Ivar Los fem reseböcker - Vagabondliv, Kolet i våld, Nederstigen i dödsriket, Zigenare och Mina städers ansikten. I dessa pandemitider är det lite vanskligt att själv resa nånstans, men nog är såna här gamla reserapporter med sin omisskännliga tidsfärg ett skapligt surrogat. Oj oj, vilka hemska ord Ivar använder om vissa folkgrupper!
SvaraRaderaDet är också en smula omtumlande att inse att böckerna är skrivna av en snubbe på under 30 år. Man har som 70-talist vant sig vid att uppfatta IL-J som den vithårige herren på nära 90 år, den siste kvarlevande bland proletärdiktarna.
Oj, jag gratulerar till ett trevligt fynd!
SvaraRaderaJag tänker att konfrontationen med andra föreställningsvärldar än de som allmänt bejakas nu tillhör det intressanta med att läsa äldre litteratur; kanske säger det något om hur vi som människor fungerar, hur påverkade vi är av de narrativ som vi omges av. Och vem vet vilka föreställningar vi ser som självklara i dag som om några decennier kommer att få de som då lever här att reagera!