Bokrecension: Fyra författarporträtt | Oscar Levertin

Fyra författarporträtt innehåller texter av Oscar Levertin (1862-1906). Texterna har valts ut av litteraturvetaren Björn Julén (1927-2009), som även skrivit en inledning.

* * *

Oscar Levertin tillhör kanske en av våra mer bortglömda kulturgestalter från tiden kring sekelskiftet, åtminstone i jämförelse med de fyra författare som han skriver om i samlingen Fyra författarporträtt: Viktor Rydberg, August Strindberg, Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf.

I den mån man i dag kommer ihåg Levertin, är det kanske för dikten "På judiska kyrkogården i Prag", vars första strof lyder:

"Lägg icke blommor, band och fransar
på vården över deras ben,
ej livet gav dem gröna kransar
men sten. På vårdarne lägg sten!"

Eller så har man kanske hört talas om abrupta död: han fick en allergisk reaktion när han av misstag svalde ner ett glas gurgelvatten.

Det är, kan det tyckas, en aning orättvist av oss att begränsa Levertin till dessa två hågkomster. I sin egen tid var han en av landets mest betydande kulturpersonligheter. Han var litteraturhistoriker, författare, poet och skrev tungt vägande recensioner i Svenska Dagbladet. Hans öppna föreläsningar sägs ha dragit en stor publik.

* * *

När det gäller antologin Fyra författarporträtt så har Björn Julén samlat essäer och recensioner av Levertin från olika källor, för att belysa dennes syn på fyra svenska författarskap, de nämnda Rydberg, Strindberg, von Heidenstam och Lagerlöf.

Texterna kommer från Diktare och drömmare (1898), Svenska gestalter (1903), Stockholmsnaturen i svensk dikt (1905), samt texter i Svenska Dagbladet.

Det är inträngande analyser läsaren får till livs. Levertin lägger örat mot texten för att urskilja symfonier och dissonanser. Hans egen beläsenhet och kulturella medvetenhet blir uppenbar genom de jämförelser han kan göra.

Och allt uttrycks i långa meningar som bär hans snirkliga och målande språk. För ett modernt öra låter det vackert och gammaldags, men formen gör det också en aning trögläst.

* * *

I de fyra avdelningarna om de olika författarna är han inte sen att berömma det han anser böra berömmas, och det översvallande. Men han utvecklar också sina reservationer. Strängast blir han till synes mot Strindberg.

När Levertin skriver om Viktor Rydberg tillerkänner han honom en slags helgonlik helgjutenhet. Nåväl, verkar Levertin mena, Rydberg var kanske inte en särbegåvning på varje enskilt område han beträdde, men till sin karaktär var han enastående, ett unikum, trygg och utbildande. Han betonar vidare Rydbergs ledmotiv i en del av det han skrev: humanitet visavi dogmatism.

Strindberg har inför Levertin genomgått en ofördelaktig metamorfos efter Inferno och Legender. Rörelsen mot ockultism och religiositet tilltalar inte kritikern. Levertin erkänner oreserverat Strindberg som snille, men beklagar hans senare utveckling, bort från konstnärskapet och in i amatörvetenskap likväl som mystik.

von Heidenstam, en annan poet som numera hamnat oförtjänt i skuggan, var en nära vän till Levertin. Han hyllar von Heidenstams ungdoms livsbejakande och soliga lyrik, men också Folke Filbyter, inte minst den hedniska känslan i verket; Levertin menar att boken tappar något när författaren beskrivit kristendomens intåg. Levertin anser von Heidenstam vara en född hedning, och menar det vara något gott.

Selma Lagerlöf får både höga lovord och en rad reservationer, reservationer som dock Levertin själv verkar skjuta i bakgrunden till förmån för den sagoförtäljande författare som han menar uttrycker den värmländska och fosterländska känslan så väl. Det är som om Levertins invändningar knuffas åt sidan av den naturkraft som Lagerlöfs berättarkonst utgör.

* * *

De samlade texterna i Fyra författarporträtt vittnar om Levertins omfattande beläsenhet, hans utmärkta språkhantering, och den lärda associationsförmåga han besatt. Hans reagerar mot det konstlade eller klichéartade i litteraturen och han analyserar de böcker han studerar och ådagalägger vad i dem som han anser bör hyllas, och vad som förefaller honom mer platt, trött, utslitet.

Vad jag särskilt reagerar på är hur Levertin lyckas kombinera vad som i dag framstår som överdrivna hyllningar med sina skarpa invändningar. En författare som får sin bok recenserad på det viset torde ta sig igenom läsningen med en högst ambivalent känsla.

Mest intressant tycker jag ändå den upplevelsen är, att jag som läsare av Levertins texter får del av den litterära världen såsom den såg ut vid förra sekelskiftet: hur man skrev, vilka författare som man refererade till, ja, vilka värden som värderades i böckerna som lästes, värderades åtminstone av Oscar Levertin.
– – –
Fyra författarporträtt, Oscar Levertin. Urval och inledning: Björn Julén. Bokförlaget Prisma Stockholm 1962. 153 sidor.