 |
| Gustav Eriksson (Vasa). Okänd konstnär. (Beskuren, redigerad) Bild: Wikimedia Commons |
* * *
I en tid långt innan telefoner och andra mer direkta kommunikationsformer måste en regent som önskade kontrollera sitt rike i stor utsträckning lita till att hans ord och instruktioner förmedlades brevledes till landets alla hörn.
Gustav Eriksson (Vasa), som i någon mening lade grunden för den moderna staten Sverige, utnyttjade denna kommunikationsväg mycket flitigt.
Den bevarade registraturen, det vill säga avskrifter av eller utkast till brev som sänts från hans kansli, upptar tjugonio band i den upplaga som utgavs med början 1861 och under ett halvsekel framåt.
Det är måhända en väl saftig uppgift att plöja de böckerna för de flesta utom fackhistoriker. Därför är en behändig volym med ett urval brev, som den Alf Åberg sammansatt, välkommen.
Gustav Vasas brev innehåller åttiosju brev. Texten är något moderniserad, men inte alldeles lättillgänglig, fastän ordförklaringar bifogats och i några fall förklarande fotnoter och i samtliga fall sammanfattande inledningar. De spänner över en tidsperiod som börjar 1521 och slutar 1560.
Breven bjuder givetvis på källkritiska problem, som också Åberg diskuterar. Originalbrev är det inte fråga om. Dessa har skickats ut, och mig veterligen försvunnit. Vad vi har är utkast till breven, som bevarats i kungens registratur. Vidare lär inte kungen själv suttit vid pulpeten och författat, snarare dikterade han för sina skrivare. Än vidare, som Åberg skriver, fördes måhända breven inte in i registraturen förrän långt i efterhand.
Alla dessa problem åsido, ger ändå breven en stark närvaro av en stark konung. Han skriver till sina undersåtar av alla de slag: än till något särskilt härad, än till någon kyrklig prelat. Ibland till något av sina barn, ibland till någon av hans hövitsmän. Det kan gälla allt mellan strategiska instruktioner för krigsmakten och hur man skall förfara med sina bin. Ingenting synes vara för ringa för konungen att anmäla sina råd kring.
Det har ofta sagts att Gustav Eriksson (Vasa) skötte sitt rike som om det vore en gård och han dess husbonde. Just det intrycket förmedlas också i det urval brev som finns i Gustav Vasas brev. Han förväntar sig med självklarhet och emellanåt med förtäckta hot att bli åtlydd. Han begär in vidare informationer kring vissa ting och läxar upp dem som han tycker är i behov av det.
Ibland kan en grov humor glimta till i ordmassorna. Ibland är han helt enkelt passiv-aggressiv.
* * *
Några exempel kan kanske anföras. I april 1525 sänder Gustav Eriksson (Vasa) ett brev till biskop Brask, som då ännu fanns i landet. Brevet låter oss förstå att biskop Brask klagat på att reformatorn Olaus Petri gått och gift sig, något som bröt mot kyrkans traditionella celibattvång för prästerna.
Gustav Vasa skriver att Olaus Petri får försvara sig själv, och att andra skall döma om detta, men att kungen tycker efter "vårt föga förstånd" att det vore besynnerligt att sätta Petri i bann för sitt giftermål, eftersom "det Gud intet förbudit haver". Och märkligt vore det, fortsätter han, att bannlysa Petri för det, när man inte sätter de bland "kyrkornas personer" i bann som begått "hordom, jumfrukränkelse [sic] och andra flera slemheter".
Det kan kanske anas kungen sätter fingret på att biskop Brask attackerar Petri inte främst för dennes ingångna äktenskap, utan för hans reformatoriska teologi, samtidigt som han attackerar den påviska kyrkan.
En kanske mer personlig angelägenhet gäller det när kungen skriver till Lars Bårdskärare i februari 1544.
Det har nämligen hänt sig att den tioårige prins Erik (XIV) har "fått en bräck i sin fot", som är "likasom en böld". Kungen tror att den kan komma sig av prinsens långa ritter, då han "om sina fötter till äventyrs icke så väl klädd eller förvarad varit".
Lars Bårdskärare får befallning att skyndsamt, "genom natt och dag", infinna sig i Uppsala och att ta med sig allt han behöver för att bota prinsens skada. "Detta rätta dig efter", avslutar kungen.
* * *
När man läser Gustav Erikssons (Vasa) brev är det lätt att bli anakronistiskt, och att bedöma honom efter dagens ideal. Man får emellertid, åtminstone om man vill försöka förstå honom rätt och därtill hans tid, försöka lägga av sig nutidens värderingar så gott det går, och läsa kungen utifrån sin egen tid.
Redan då torde han framstått som sträng, men kanske inte så enastående sträng som han nu gör. Han personifierar i någon mån Macchiavellis furste, fästän väl hans son Erik XIV är vår förste egentlige renässansfurste.
Kungen har makten, han är medveten om det, och kräver ovillkorlig lydnad för att inte undersåten skall hamna i onåd.
Kungen förefaller se sig som en landets fader som hanterar med sitt hushåll som det behagar honom, och såsom det enligt honom blir bäst. Naturligtvis ville inte alla falla in i ledet. Men när kungen dör år 1560 är makten konsoliderad och han överlämnar ett rike i arv till sin son som präglats av hans kontrollerande händer.
* * *
Det är lätt att föreställa sig den dikterande kungen lätt agiterad vandrande omkring i en upplyst kammare medan en skrivare plitar ner hans ord.
Men genom breven kan man nog inte påstå att man riktigt lär känna personen Gustav. De är i regel alltför formella för en sådan sak. Så är ju de flesta breven också officiella, ehuru personligt hållna, skrivelser. Men man kan nog våga hävda att några karaktärsdrag kan spåras genom texterna.
Det man inte minst märker av är omsorgen om riket, vilket han förefaller se som sin ägodel, och dess folk som hans ägors landbor. Han tuktar och ger råd för att hans ägor skall hållas i ordning och bli rätt skötta. För honom är det självklart att han som pater familias ska ha sista ordet, vare sig det nu gäller rustningar eller kyrkans yttre angelägenheter.
Det är rättning i ledet som gäller: allt Sveriges folk skall marschera i samma riktning, riket till fromma, icke utan tacksamhet gentemot sin kunglige beskyddare och befriare.
Inte verkar kungen särdeles sympatisk. Visst skriver han ibland att han skall tänka över saker och att han ska rådgöra med folk om det ena eller andra. Men till syvende og sidst regerar han genom direktiv och vad som rimligen bör förstås som till råd förklädda befallningar.
* * *
Som källmaterial till Sveriges historia under kung Gustav Eriksson (Vasa) är de brev som sändes ut från honom givetvis ovärderliga, även om man tar med de källkritiska problemen i bedömningen. De ger inblickar i det kungliga perspektivet, hur kungen argumenterade, hur han ville ha det ställt i Sverige och hur han ville bli uppfattad.
Och är man historiskt intresserad utgör Alf Åbergs urval av kungens brev en alldeles utmärkt utgångspunkt för att knyta kontakten med den tid då Sverige såsom vi känner det blev grundlagt.
– – –
Gustav Vasas brev, Alf Åberg (red.). Natur och Kultur 1960. 212 sidor.
intressant - men tur att vi inte längre pratar så.
SvaraRaderaJa, var tid har sitt språk.
SvaraRadera