* * *
Bredvid Engelbrekts uppror torde Dackefejden vara en av de mer kända folkliga resningarna i Sveriges historia. Men där Engelbrekts uppror i någon mån blev framgångsrikt, trots Engelbrekts egen död, slutade Dackefejden i totalt nederlag, där galgbackar fylldes med inblandade upprorsmän och än fler sattes under dryga böter.
Men Nils Dacke och hans kaptener hade tidvis stora framgångar och skakade rejält i båten som Gustav Eriksson (Vasa) gjort sig till kapten över.
Det är denna 1500-talsfejd som Lars-Olof Larssons Dackeland skildrar. I boken lyckas han vädra ut äldre föreställningar om vad som försiggick, och med ingående källkritisk metod vaska fram vad vi rimligen kan veta om de där åren då bullret pågick i Småland, Östergötland, på Öland och i gränsbygderna mellan Danmark och Sverige. Och vad vi med fog kan anta. Och vad vi endast kan gissa om.
* * *
Missnöjet uppstod inte på en dag, låter Larsson oss veta. Det hade legat och glött en tid.
Man var missnöjd med hur den tidigare ganska självstyrande allmogen nu ställdes under centralmaktens hårdnande kontroll och skärpta skatter. Till det kom kungens hårda räfst med kyrkan och de andra förändringar som skedde inom den kyrkliga sfären. Larssons avfärdar dock den ofta anförda gränshandelns villkor som en avgörande faktor i skeendet.
Men upprorsmännen ville ha det som fornt varit, inte det som nu fanns. Icke utan skäl kan man nog kalla Dackefejden för en konservativ revolt.
Redan 1536 hade torparen Nils Dacke varit med om att dräpa en fogde, men fejden begyntes på allvar sommaren 1542, då ett flertal fogdar och en adelsman dödas under Dackes ledning. Dacke lyckas samla sina styrkor och under månaderna som följer utspelar sig vad som närmast får beskrivas som ett inbördeskrig, där Dackes allmogestyrkor och kungens inte minst med utländska knektar fyllda styrkor emellanåt drabbar samman.
Under våren och sommaren 1543 dras snaran åt om Dacke och hans folk. I mars hade han blivit skjuten och det krävde sin tid innan han stod på benen igen. Någon gång kring den 1 augusti 1543 gömmer sig Dacke i skogarna söder om riksgränsen, på den blekingska sidan, inte långt från sin hembygd. Där blir han uppspårad med hjälp av en tidigare medarbetare och dödad.
Hans kropp rådbråkas och steglas på galgbacken utanför Kalmar, hans huvud skiljs från kroppen och kröns med en kopparkrona.
* * *
Larsson visar hur Dacke inte alltid kan haft det lätt i sitt ledarskap. Ibland avfaller hans folk. De dagtingar med Kronan och byter sida. Men det är remarkabelt hur hans allmogeuppbåd svårt lyckas hindra och emellanåt besegra de professionella krigsmännen som kungen sänder söderut, inte minst genom bråttekniken, som Larsson berättar om.
Att möta krigsfolket i regelrätta slag på öppen mark undvek man gärna. Därför fick man utnyttja sin främsta resurs: skogen. Fällda träd utgjorde bråtar som blev effektiva hinder för frammarscherande knektar, varvid Dackes folk genom bakhåll kunde göra sitt bästa för att nedkämpa dem.
* * *
Lars-Olof Larsson har skänkt Dackeland ett tematisk disposition. Han börjar med en överblick över händelseförloppet. Därefter följer kapitel med genomgångar av Dackefejdens innebörd för olika geografiska områden. Han dröjer då vid särskilda händelser som inträffat på den ena eller andra platsen, och som kan rekonstrueras genom källorna. Det är ofta mycket dramatiska saker som skett: mord, strider, förräderi.
Nils Dacke själv, som person, undandrar sig egentlig beskrivning. Källorna är helt enkelt alltför tysta om honom som individ, eller kraftigt målade nidbilder. I dag är det väl omöjligt att ge honom klarare konturer. Både bilden av honom som hemsk och mördande revoltledare och bilden av honom som frihetsälskade allmogehjälte kräver väl sin beskärda del av betraktarens egen ifyllnad av hans drag.
Vad vi vet är hursomhelst att han inte drog sig för att döda dem som han ansåg hotade hans landsändas invånare. Att han lyckades få stora mängder folk på sin sida. Och att han, torparen från gränstrakterna mellan Småland och Blekinge, lyckades bli en svår fiende till kungen, Gustav Eriksson (Vasa).
* * *
Dackeland är populärt hållen och äger en särskild styrka i att ur förflutenhetens dunkel lyfta fram enskilda personer i ljuset. Människor ur 1500-talets allmoge och prästerskap manas fram ur brev, krönikor och böteslängder, där de stundtals skymtar förbi. Larsson äger förmåga att skänka dem kolorit, utan att göra våld på källorna.
Dessutom är Dackeland suggestivt illustrerad med teckningar av Björn Gidstam. Han tecknar sin version av de många olika individerna i bokens persongalleri och bjuder också på landskapsvyer.
– – –
Dackeland, Lars-Olof Larsson. Illustrationer av Björn Gidstam. Bokförlaget Diploma 1992. ISBN: 91-8763202-0. 297 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar