Boken utkom först på engelska 2014 och i svensk översättning av Djordje Zarkovic och Helena Hansson 2016.
* * *
Ryssland förhäxar och förskräcker. Dess enorma vidder med sina ortodoxa kyrkor, dess miljoner och åter miljoner invånare i datjor och sovjetiska kuber, dess våldsamma historia och dess nuvarande ambivalens... Det är detta land, dess människor av i dag och dess förflutna som Peter Pomerantsev ger sig i kast med i sin Ingenting är sant och allting är möjligt.
Det är onekligen ingen upplyftande bild som genom mängder av mikrohistorier och impressionistiska teckningar framträder på sidorna i denna personligt hållna redogörelse över vad Pomerantsev varit med och mött om under sina nio år i Ryssland, bland annat som teve-producent för ryska TNT.
Men få personer torde kunna göra ett lika kontrastrikt reportage som just Pomerantsev. Hans föräldrar lämnade Sovjet när Pomerantsev vad helt ung och själv kom han att bli engelsman, men genom sin bakgrund väl saturerad i det ryska.
I sin bok beskriver han ett Ryssland som ständigt förändrar sig. Ett Ryssland där gårdagens gangstrar än dagens affärsmän, där lyhördheten inför och närheten till Kreml är avgörande för den enskildes framgång, och där förmögenheter skapas lika snabbt som de försvinner. Ett land fullkomligt genomsyrat av mutor. Ett land som förvandlar sig inför både sig själv och omvärlden, där människor ideligen får omskapa sig själva.
Genom sitt dokumentärskapande märker han hur maktens stämma måste inlyssnas rörande vad som just för tillfället passar sig att sända; det får inte vara för allvarligt: folket skall hållas nöjt. Regimkritik får förekomma, men på regimens egna villkor, vilket leder till att en oppositionsrörelse mycket väl kan vara finansierad av Kreml, för att också stå under dess yttersta kontroll.
Allt och alla framstår som spelpjäser i handen på makten, där en pjäs kan flyttas fram när det passar och offras när det passar, ackompanjerat till en foglig media som vinklar nyheter och fakta efter behag.
* * *
Pomerantsev träffar mängder av människor. Han har betraktat den ryska nationens själ, och den framstår som plastisk och undflyende. Men där ryms bland annat den storryska stoltheten och värnandet om det genuint ryska i motsats till det som uppfattas som västerländskt.
Men Pomerantsev verkar inte sky Ryssland. Boken framstår inte som en hatskrift. Han, liksom snart läsaren, förundras snarare över detta märkliga fenomen, så skenbart modernt i vissa avseenden, men samtidigt så annorlunda gentemot allt västerländskt.
En vän av Ryssland kunde kalla boken konspiratorisk. Jag tror inte den är det, eller ser den åtminstone inte som det. Den är snarare ett ytterst personligt vittnesbörd om det Ryssland som Pomerantsev själv möter under sina år i landet. Det är orden från en ropandes röst. Om ett land som resten av världen måste förhålla sig till, hur hala och undflyende dess konturer än är, hur svårgripar dess kärna än må vara.
* * *
Ingenting är sant och allt är möjligt har undertiteln Det nya Rysslands surrealistiska själ. Det är just med en känsla av surrealism som jag läser boken. Surrealism formulerat med ett direkt och vackert språk. Jag kan efter läsningen givetvis inte hävda att jag lärt känna Ryssland, men kanhända har jag som läsare fått en liten glimt av en del av det ryska.
– – –
Ingenting är sant och allting är möjligt: Det nya Rysslands surrealistiska själ (eng. Nothing Is True and Everything Is Possible: The Surreal Heart of the New Russia), Peter Pomerantsev. Övers. Djordje Zarkovic, Helena Hansson. Ordfront 2017. ISBN: 978-91-7037-957-4. 259 sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar