Bokrecension: I stället för samtal | Ingemar Hedenius

I stället för samtal är skriven av Ingemar Hedenius (1908-1982), professor i praktisk filosofi. Boken utkom 1958.

* * *

Hur skall man klassificera en bok som I stället för samtal? Det är inte givet. Den rymmer en mängd korta texter, ofta några rader långa, ibland fyller de några sidor. Texterna äger inte den koncisa aforismens hårda skal. Jag får stanna inför ordet reflexioner. Det är en bok av tankar, en tankebok, med utrymme också för ett antal modernistiska dikter.

I dessa tankar framträder professor Hedenius inte som kristendomens sylvassa kritiker, inte som filosofen med sin begreppsapparat, utan texterna synes framfödda ur den tänkande människans så ofta tvingande behov att också skriva.

Och det skrivna i I stället för samtal är avslappnat, personligt till det intimas gräns, utan att man för den sakens skull nödvändigtvis kommer nära författaren; en naturlig distans finns där hela tiden. En aning kryptiskt blir det gärna.

* * *

Boken är uppdelad i ett antal block. Ett av blocken handlar i sin helhet om författarens möte med en viss gäckande herr Fredriksson på ett pensionat. I andra block möter vi tankar om livet, livsföring, människor och livet bland människorna.

Man anar kanske en viss resignation, samtidigt som Hedenius sträcker sig efter livsglädjen, liksom i ett försök att glädjas över livet så som det är. Ibland verkar han lyckas. Han är ingen pessimist, ingen misantrop. Han verkar vilja ta livet just som det är, och skriver:

"Att göra sig tankar om livet är bara fåfänglighet. Få har haft glädje av det."

Det som han kallar "[d]e intellektuellas dödshysteri" tar han avstånd ifrån, och utbrister själv: "Jag älskar livet."

Hedenius förundras över mörkrädslan, han framhäver nyttan med praktiskt arbete för andra framför onyttigt medlidande, "fega tårar". Musiken som var så viktig för Hedenius får utrymme på flera ställen. Naturligtvis finns kristendomskritiken med, men inte i polemik, utan i konstateranden. Att söka en tillvaro bortom denna kallar han att "försöka skolka från livet".

Stora tänkare och filosofer skymtar förbi, men inte som huvudpersoner, utan som en naturlig del i framställningen. Själv tillhör Hedenius samtidens intellektuella elit. Men kärleken till dem som inte tillhör den intellektuella sfären lyser igenom, liksom stundom distansen till andra intellektuella.

* * *

Trots att boken inte är en samling aforismer finns i texterna en rad formuleringar som med lätthet låter sig brytas ut och användas som sådana. Några exempel följer.

"Dumma människor är ofta hyggliga, och intelligenta människor stundom fasligt osympatiska, det är min erfarenhet."

"...dumheten är en utvecklingshindrande makt av enorm styrka."

"Anonymitet är kanske en förutsättning för det goda livet – vara känd endast av dem som känner dig."

"Skulle inte livet bli ett helvete, om hatet försvann?"

Eller varför inte:

"Ångesten är lika romantisk som tandvärk och skön på ungefär samma trista vis som otvättade kalsonger."

* * *

Det ligger något postumt över I stället för samtal, oaktat att boken kom ut när Hedenius var i femtioårsåldern och hade decennier kvar att leva. Men det fragmentartade skapar en sådan atmosfär, liksom att texterna ibland huggs av mitt i en mening, och lämnar något outtalat.

– Nej, det är inte lätt att bli klok på I stället för samtal. Störst intresse äger den kanske som en pejling av Hedenius inre: vad han behövde fästa på pränt, vad han i ett samtal med sig själv vill uttrycka av ledsnad och glädje, känslor och något om livet som sådant. I stället för samtal rymmer skärvor av en livshållning.
– – –
I stället för samtal, Ingemar Hedenius. Albert Bonniers förlag 1958. 122 sidor.