Textkritisk kommentar: ”Kristna vill inte heller gömma sig i garderoben” | Peter Jonasson

William Booth,
Frälsningsarméns grundare

Officeren i Frälsningsarmén, major Peter Jonasson, skriver en indignerad debattartikel i Dagens Nyheter 24/2, som fått rubriken "Kristna vill inte heller gömma sig i garderoben".

Jonassons poäng är att kristna i allmänhet uppmanas att hålla sig undan, att det inte är bra, och att svenskar borde förstå att kristendomen är något förträffligt.

Texten väcker emellertid en del frågor.

Det första och mest uppenbara är vem tusan det är som uppmanat kristna att ”gå in i garderoben”. Inte verkar det vara särdeles många som lyssnat, för det kristna är synnerligen synligt i det svenska samhället.

Det borgar tusentals kyrkor för, som ses landet runt. Det borgar söndagarnas fridstörande klockklang för. Det borgar en livaktig kristen press för. Det borgar mängder av kristna skolföreningar för. Det borgar andaktsrum i sjukhusen för. Det borgar de kristna friskolorna för. Och naturligtvis: det borgar frälsningssoldaternas insamlingsbössor för.

Den gode majoren förkunnar dessutom att ”de kristna i Sverige blivit ifrågasatta” i decennier. Och det är väl för väl! Vilken annan samling människor med idéburen verksamhet undgår kritik? Är det månne vad majoren önskar: att kristendomen tas på så litet allvar att ingen ens ids ifrågasätta den? Kritik är ett tecken på att man faktiskt syns.

Vidare verkar majoren ha en tämligen mörk syn på den del av världen som inte råkar vara kristen. Han talar om de kristna som lampor, att kristna lyser upp i mörkret. Att Sverige ”till stora delar fortfarande är byggt på” värderingar från den kristna tron.

– Nåväl, jag protesterar! 

Jag vill hävda att vi nått så långt i jämlikhet, demokratiska värderingar, och liberala inställningar gentemot medmänniskor inte tack vare utan trots tusen år av kristendom. Ty om kristendomens funktion är att lysa upp mörkret, så har den då sannerligen under lejonparten av sin tid i Norden varit en ynka watt-svag glödlampa.

Det ljus den här haft har den i ack så stor utsträckning kastat över militärdiktatorer och över en maktfullkomlig kyrka som i detalj velat styra sina medlemmars privatliv och fortfarande kommer med uppfordringar rörande ett gudligt liv.

Den svenska staten av i dag torde i förvånansvärt låg grad vara produkten av kristna överväganden och värderingar. Rötterna går åt fler håll än in i bibelns brons- och järnåldersideologier och nya testamentets mysteriereligionsmumbo-jumbo. De går till upplysningens revolutionära budskap visavi förtryck. Och de går till gammal romersk rätt. Direkt kristet inflytande i lagboken utmönstras, såsom till exempel förbudet mot homosexualitet eller för den delen tvånget att tillhöra en religiös förening, som hängde med ända in på femtiotalet.

Att sen sjukhus och annat kan hänföras till munk- och nunnesysslor en gång i tiden gör inte deras verksamhet i dag till kristen i någon meningsfull betydelse.

Sen är det väl inte alls så att kristna människor, såsom majoren gör gällande, i allmänhet uppfattas som dumma i huvudet. För min egen del kan jag proklamera att några av de mest skärpta människorna jag haft nöjet att råka på har varit kristna. Det är bara det att de har en övertygelse om vissa metafysiska ting som jag inte delar, helt enkelt för att jag gärna ser att man bör sätta tro först och främst till det som det finns goda skäl att sätta tro till, för att parafrasera Hedenius. Och för de kristna, metafysiska antagandena finns det föga övertygande skäl som talar.

Och avslutningsvis: vad är det här snacket om garderober? Metaforen hör hemma i gaykulturen och Frälsningsarmén med sin solkiga relation till HBT-frågor äger icke hedervärd rätt att nyttja det begreppet. – Uppfattat, majoren?

Bokrecension: Silversköldarna | Frans G. Bengtsson

"Uil met bril en boeken",
Cornelis Bloemaert (II), efter Hendrick Bloemaert, (c. 1625). Beskuren.
Bild: Rijksmuseum

Silversköldarna är en essaysamling av Frans G. Bengtsson (1894-1954). Boken utgavs första gången år 1931. Jag har läst den i en utgåva från 1958.

* * *

Ett tag var det på modet att skriva och ge ut essaysamlingar. Bland de främsta i den genren var Frans G. Bengtsson, som med språklig konservatism och virtuositet i stilen fick åtskilliga sådana samlingar publicerade.

Ämnena var i regel av skilda slag. I Frans G. Bengtssons fall rörde det sig oftast om litterära eller historiska spörsmål, som han på lärt kåserande vis behandlar, beskriver och bedömer.

Särskilt slår han, inte minst i Silversköldarna, ner på vad han uppfattar vara stilistiska brister i andras texter. Så är fallet med bibelkommissionens bibelöversättning av år 1917, och så är fallet med en översättning av norröna, isländska texter, som han menat fått en alltför alldaglig klädsel; ett annat dike, förefaller han mena, än det arkaiska diket på andra sidan.

Frans G. Bengtsson var i mycket en fri skribent. Han plockade ut en fil.lic.-examen, men det var inte främst i den akademiska världen som han var aktiv, utan i den vagabondartade tillvaron som poet, översättare och kulturpersonlighet. Mest känd i dag är han väl för sin uppskattade humoristiska roman Röde Orm.

Bengtsson är humanist. En och annan släng åt naturvetenskapen kan man kanske ana. Men han ger inte mycket för den torra vetenskapliga framställningsstil som ibland produceras av humanister: han vill ha liv, han vill ana blicken i de historiska personernas ögon. Utan att historiska fakta akterseglas.

* * *

I Silversköldarna är det den bekante Frans G. Bengtsson som vi möter.

Ämnena äger som vanligt spännvidd. Han hanterar sånt som de i titeln nämnda krigarna i Alexanders armé som kallades Silversköldarna. Han skriver om indisk historia och reflekterar över nordstatsgeneralen Grant. Han skriver om att skriva och han skriver om Andrées ballongfärd och han skriver om Vergilius och mycket mer i totalt sexton essayer.

Alltid är det lärt, alltid reflekterat, ofta utgående från någon aktuell bok.

Frans G. Bengtsson är inte rädd för att uttrycka sina åsikter. Hans varma uppskattning av rasteoretikern Gobineau hade väl inte passerat en förläggare i dag. Hans försvar av den brittiska kolonialismen i Indien är möjligen mindre kontroversiellt.

Visst lär man sig mycket av att läsa Frans G. Bengtsson. Men frågan är om inte den främsta behållningen av att studera hans skrifter är den uppfostran i god stil som man får: det är som välskrivare han riktigt excellerar och äger få motsvarigheter på det svenska språket.

Hans höga aktning av skriftspråket kommer till uttryck enligt följande på ett ställe:

”Talspråket är en samling skäligen godtyckliga läten, och dess öden äro av underordnad betydelse; skriftspråket däremot är ett idealt konstverk, motståndskraftigt mot tid och förvandling tills barbarer och utvecklingsmakare få hand om det, och dess förvittring och sönderfall är ett med kulturens.”

Det skrivna ordet som ett konstverk: det är något vackert i det.

* * *

Hur förlegad är då Frans G. Bengtsson? Ja, det beror på vad man menar. I faktahänseende är det klart att forskningen gått framåt sedan Bengtsson författade sina essayer i allsköns ämnen. Modernare översikter kan möjligen ge mer uppdaterade överblickar än vad Bengtsson helt naturligt hade möjlighet att ge utifrån forskningsläget på trettiotalet.

Men ur språkligt hänseende bevarar han sin aktualitet, även om vi numera inte helt skriver svenska på samma vis som Bengtsson gjorde, där pluralformer på verb står kvar i en äldre tradition; vidare är det väl få som liksom han beklagar sig över reformen då -dt ändelsen försvann.

Men läsandet av den personliga stilen och de välformulerade styckena som varken överlastas eller förenklas över hövan är en god stilskola att gå i. Åtminstone om man vill försöka slå vakt om ett vårdat, värdigt, vackert språk.
– – –
Silversköldarna, Frans G. Bengtsson. Illustrationer av Gunnar Brusewitz. P. A. Norstedt & Söners förlag 1958. 283 sidor.

Bokrecension: Svensk i tysk krigstjänst | Fritz Schubert

Svensk i tysk krigstjänst är en självbiografi skriven av Fritz Schubert (f. 1922).

Boken utkom 2012.

* * *

När göteborgskillen Fritz Schubert år 1939 var arton år fick han besked från tyska konsulatet att han var kallad till mönstring för tjänstgöring i den tyska armén. Schubert var nämligen född i Berlin, även om familjen flyttat till Sverige när han var åtta månader gammal.

Det är så Schuberts berättelse börjar. Han inkallas i Wehrmacht, den reguljära tyska armén. Efter utbildning sänds han till östfronten. Senare sänds han till västfronten. För Schuberts del slutade kriget i amerikansk fångenskap.

Om allt detta berättar Schubert utan omsvep, ur sitt eget perspektiv, som gammal tysk frontsoldat i ett krig han såg på med avsky. Han berättar med nostalgi om kamratskapen, med förtvivlan om förstörelsen, med avsky om kriget.

Och det finns en omedelbarhet i berättelsen. Det är ett åsyna vittnes berättelse, och inte bara ett vittnes, utan en deltagares. Den nära realismen förhöjs dessutom av de fragment av särskilda minnen som liksom associationsvis finner sin plats i den löpande texten.

Schubert är en man som beskjutits med stalinorgel, som sett kamrater lemlästas av projektiler. Som med fickkniv skurit av de sista slamsorna som höll en kamrats underben samman med resten av benet. Som nästan avlidit i rödsot. Som hukat i skyttegravar och smugit fram i terrängen, redo att döda eller dödas.

Detta verkar vara det centrala för soldaten: inte att uppsöka hjältedåd, utan att överleva. Att själv överleva, och att se kamraterna överleva. Att inte dö. Schubert skriver:

”Ingen söker upp en situation för att få en utmärkelse. Det är ren självbevarelsedrift som gäller.”

De små detaljerna skänker vidare sin speciella relief. Till exempel när Schubert skriver om den eviga lusplågan på östfronten, då lössen blev så allestädes närvarande att det inte kändes riktigt rätt när man väl blivit tvättad och de försvunnit för några dagar.

* * *

Partipolitiken håller Schubert ifrån sig, och menar att de flesta andra han mött gjorde likadant. Om soldaterna i armén skriver han:

”Det egendomliga är att jag inte träffade någon enda partisympatisör, inte en enda.”

Man talade, skriver Schubert, inte om Hitler eller om politik i allmänhet bland soldaterna.

Koncentrationslägren kände man till, berättar han, men man visste inte vad som skedde där. Nog hade han sett judar med gula stjärnor i Tyskland, men ingenting kunde man göra. Och man aktade sig för att prata: den som pratade kunde det gå illa för. Schubert är också noga med att påpeka att SS var något annat än Wehrmacht. Något folk från Waffen-SS träffade han aldrig vid fronten, skriver han.

* * *

Det är uppenbart att Schubert efter kriget fått kämpa med vad han varit med om. Han skriver också explicit om de inre ärr som hans upplevelser åsamkat honom. Han skriver:

”Jag kom […] ner till Tyskland som ung oskyldig skolgrabb och åkte därifrån som en alltför tidigt gammal man. Märkt av vidriga upplevelser.”

Men han klarade sig. Innan han lämnade Tyskland träffade han en kvinna som han senare gifte sig med. Han lyckades få anställning i Sverige och få ett fungerande liv, ehuru märkt av vad som varit. Att skriva boken verkar ha varit ett sätt att få sagt något om allt det som han varit med om men nog sällan talat om.

Schubert återkommer till att krigserfarenheterna egentligen är obeskrivliga — ja, hur beskriver man egentligen sina känslor när man ser en kamrats tarmar falla ur magen? — men Svensk i tysk krigstjänst ger ändå glimtar av livet under kriget för en frontsoldat som råkade vara tysk medborgare, fastän han levt nästan hela sitt liv i Sverige dessförinnan.

Berättelserna besparar oss också en del. Det står ingenting explicit om Schuberts eget dödande. Att han skjuter, jo, men inte om några träffar. Krigets själva nålspetspunkt: dödandet, är för Schuberts personliga del inte medtaget. Jag förmodar att det är en del av det som är obeskrivligt, som trotsar vad någon annan som inte varit där kan nå insikter om.

* * *

Svensk i tysk krigstjänst berättar naket och okonstlat om erfarenheter som få nu levande svenskar delar, till all lycka. Schubert skriver ur sitt perspektiv som med nödvändighet är färgat av det han själv sett och varit med om. Det är en personlig bok av hågkomster och uppfattningar som grundats i dessa hågkomster.

Kanske kan boken häva något av eventuellt förefintlig krigsromantik i ett land välsignat av långvarig fred. Kanske kan boken också lära oss, att nästan vad som helst är bättre än den massdöd som ett krig är. Schubert skriver:

"Krig är en mänsklig förnedring, man tar helt enkelt avsked av livet."

– – –
Svensk i tysk krigstjänst, Franz Schubert. Tre böcker förlag 2012. ISBN: 91-7029-717-5. 135 sidor.

Bokrecension: Götarnas riken | Mats G. Larsson

Forsby kyrka, ovanpå forntida storhög.
Foto: Riksantikvarieämbetet

Götarnas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande är skriven av arkeologen Mats G. Larsson (f. 1946).

Boken utkom 2002.

* * *

Götarnas riken har meditativa kvaliteter. Det är nämligen så att Larsson tar läsaren med ut på sina exkursioner i det svenska landskapet, och låter landskapet tala för den sak han driver: att svearna redan under vendeltiden – perioden före vikingatiden – börjat lägga under sig götalandskapen Västergötland och Östergötland, främst i form av härjningar och skattepålagor.

Så blir och förblir boken en växelverkan mellan uppsökandet av fornminnen, bedömandet av kullar och åkrar, och lärda resonemang om hur de mycket fåtaliga källorna möjligen kan tolkas, tillsammans med de arkeologiska beläggen och inte minst ortnamnsetymologi.

Det är en språkligt mycket vackert skriven bok. Den tubbar mig att oftare ge mig ut i terrängen själv, och söka upp resta stenar, gravar och andra konkreta märken efter dem som levt här förut, för hundratals eller rentav tusentals år sedan. Ja, att lägga min hand på en sten som lagts på sin plats av en annan människa i en helt annan tid, en helt annan värld.

* * *

Men åter till göterna och svearna. Svearna, förklarar Larsson, verkar ha varit en stam, omvittnad sedan antiken i de få källor som finns, som höll till i nuvarande Uppland. Götarna fanns på motsvarande sätt i nuvarande Västergötland och Östergötland. Väldiga skogar skilde de två folkgrupperna åt, och enklaste sättet att nå varandra var naturligt nog vattenlederna.

Larsson finner belägg för att svearnas inflytande tidigt gjort sig gällande i götarnas områden. Till exempel återfinns ortnamn kopplade till svearnas verksamhet i de områden som lättast hade varit tillgängliga: tegneby, husaby, karleby och andra. Kanske kan dessa områden varit utposter för svear som i jakt på byte och ära sökt sig söderut. Tecken på försvarsanläggningar finns också utmed vattenleder.

Av allt att döma genomfördes tågen in på götarnas områden med våld eller hot om våld. Gravfynd vittnar om att tiden var allt annat än fredlig.

Svearna drog också ut i österled: även där fanns byten att vinna; skillnaden mellan att dra söderut in i landet och att dra österut, torde inte varit så stor, förutom att götarna och svearna bör ha talat samma eller liknande språk. Där fanns värdefulla saker att röva: både gods och människor.

* * *

Svensk forntid är mycket svåråtkomlig. Larsson är noga med att påpeka när andra forskare har andra uppfattningar, eller vad forskare förut ansett. Min spontana reflexion är att Larsson visar kanske ovanligt stor tilltro till vissa skrivna källor, men tilltron förtjänar källorna i så fall genom att Larsson förankrar de deras information i landskapet, i fornminnen, i sannolikheter.

Men likväl kan vi inte nalkas forntiden annat än genom hypoteser och teorier; det fattas för många pusselbitar för att man ska annat än ana konturerna av vad som kan ha varit en gång i tiden. Och då får den nyfikne pröva sig fram: se vad som skulle kunna antas utifrån det vi faktiskt vet, för att skapa broar över det som vi inte vet.

Detta gäller inte minst den norröna religionen och kulten, som också får visst utrymme i Götarnas riken. Främst möter vi den när konflikten mellan kristendomen och hedendomen beskrivs, när den förra började etablera sig och den andra ansattes. Man får onekligen intrycket att konverteringen gick relativt fort: den verkar i stort sett vara genomförd på ett sekel. Men samtidigt att den inte skedde utan betydande friktion på sina håll, inte minst bland svearna.

* * *

Götarnas riken spänner över vida tider, men främst fokuserar Larsson på vendel- och vikingatid samt den begynnande medeltiden.

Vendeltiden är väl annars inte särskilt väl belyst, särskilt inte i jämförelse med vikingatiden, och åtminstone inte i litteratur som vänder sig till en intresserad allmänhet. Larsson gör därmed en välgärning som låter ge ut sina tankar om perioden till en intresserad allmänhet, och låter oss ana hur det kan ha varit.
– – –
Götarnas riken: Upptäcktsfärder till Sveriges enande, Mats G. Larsson. Illustrationer av Hans Ekerow. Atlantis 2002. ISBN: 91-7486-641-9. 211 sidor.

Bokrecension: Förmoderna livshållningar | Marie Lindstedt Cronberg & Catharina Stenqvist (red.)

"The Muse: History", Camille Corot (c. 1865).
Bild: The Metropolitan Museum of Art.

Förmoderna livshållningar: Dygder, värden och kunskapsvägar från antiken till upplysningen är en antologi om fjorton texter fördelade på fyra avdelningar som Marie Lindstedt Cronberg (f. 1957), historiker, och Catharina Stenqvist (1950-2014), teolog, varit redaktörer för.

Boken utkom 2008. Jag har läst den i e-boksversionen.

* * *

Historia är en underbar vetenskap, som är som bäst när historiker grundar sina slutsatser i historisk empiri. När de går direkt till källorna. När bevarade listor, domar, dokument, krönikor luslästs, slitits, vridits och vänts på. Tvärtom blir humaniora som svårast att utvinna märg ur när teoribildningar kopulerar med teoribildningar och sedan framföder nya teoribildningar. Ibland blir det som om den senare typen av historia uppfunnit ett helt eget språk.

I Förmoderna livshållningar finns åtskilliga exempel på vacker, grundad historieforskning. Ett exempel är ”Heder och ära i tidigmordern tid” av Marie Lindstedt Cronberg, som undersöker heders- och ärebegreppet under svenskt 1600-tal med utgångspunkt i domsböcker från olika delar av landet.

Resultatet visar i riktning mot att bevarad ära ansågs vara något mycket viktigt, och att anklagelser om motsatsen kunde leda till rättsliga åtgärder för att återupprätta en förment utmanad heder. Ord som defamerade en annan människa sågs som mycket allvarligt.

En annan sådan undersökning är ”Statsräson och moral” av Bo Lindberg, som analyserar rådsprotokoll under 1600-talet för att utröna hur man såg på raison d'État, alltså det som Lindberg kallar statsräson. Lindberg visar hur statsnyttan kunde äga ett slags supremati över andra överväganden, även religiösa.

En i sammanhanget lite annorlunda text är ”Helvetet på jorden” av David Dunér, som beskriver tillvaron kring och i Stora Kopparbergs gruva i förflutna tider. Dunér nalkas i sitt språk nästan det poetiska och resonerar bland annat kring landskapets betydelse för människans föreställningsförmåga.

Annika Sandén gör en detaljstudie rörande ett ickefungerande äktenskap i  1600-talets Östergötland och belyser därigenom ideal och normer i äktenskapssammanhang under den tiden. Charlotte Christensen Nugues studie om äktenskap i franska Cerisy på 1300-talet belyser liknande teman men i annan tid och på annan plats.

Och detta bara för att nämna några av bidragen i Förmoderna livshållningar.

* * *

Det ska inte förnekas att det i Förmoderna livshållningar också finns uppsatser som tangerar det begripligas gräns, åtminstone om man inte sedan tidigare är saturerad i historisk-teoretisk eller filosofisk terminologi. Jag får likväl känslan av att en del texters budskap hade kunnat uttryckas klarare och mer koncist än vad som nu är fallet.

Tegnérs ord äger måhända sin allmänna tillämpning också här:

”Vad du ej klart kan säga, vet du ej;
med tanken ordet föds på mannens läppar:
det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta.”

Det kan naturligtvis avfärdas med att jag helt enkelt inte äger kunskap, insikt och intelligens nog att förstå vad de till synes mer obskurant nedsotade texterna vill förmedla. Eller att ämnet är så komplext att det inte kan förenklas mer. Så kan det naturligtvis vara.

Det kan också vara så att det föreligger ett pedagogiskt problem hos författaren till sådan text: att kärleken till det komplicerat uttryckta är större än kärleken till det klart uttryckta.

* * *

Till sin karaktär är Förmoderna livshållningar en eklektisk antologi: det är mycket som ryms mellan bokens pärmar. Så är också tidsspannet mycket generöst tilltaget: från antiken till upplysningen.

Det kan därför givetvis bara bli fråga om ett antal nedslag i särskilda sammanhang: alltifrån Descartes cogito-filosofi till kyrklig rätt i 1300-talets Normandie.

Men allt får ändå sägas knyta an till det övergripande temat: att illustrera hur människors livshållningar: deras tankar, förhållningssätt och handlande, samt hur dessa kontrasterar mot varandra. Människan är som biologisk varelse en, men hennes förhållningssätt till den värld och de normer hon i olika tider har omkring sig har förändrats.

Förmoderna livshållningar är en mycket akademisk antologi. Sidorna med fotnoter och litteraturlistor upptar mycket utrymme. Väl så! God vetenskaplig sed är att vara ytterst noga med källorna, och litteraturlistorna ger mig en hel rad med spännande böcker att kolla upp.

* * *

Den främsta lärdomen som jag tar med mig efter läsningen av Förmoderna livshållningar är att detta att vara människa och leva i sociala sammanhang som människa inte alltid – eller snarare aldrig – genom historien inneburit detsamma under olika epoker.
– – –
Förmoderna livshållningar: Dygder, värden och kunskapsvägar från antiken till upplysningen, Marie Lindstedt Cronberg och Catharina Stenqvist (red.). Nordic Academic Press 2008. ISBN: 978-91-88168-07-8.