Bokrecension: Svensk i tysk krigstjänst | Fritz Schubert

Svensk i tysk krigstjänst är en självbiografi skriven av Fritz Schubert (f. 1922).

Boken utkom 2012.

* * *

När göteborgskillen Fritz Schubert år 1939 var arton år fick han besked från tyska konsulatet att han var kallad till mönstring för tjänstgöring i den tyska armén. Schubert var nämligen född i Berlin, även om familjen flyttat till Sverige när han var åtta månader gammal.

Det är så Schuberts berättelse börjar. Han inkallas i Wehrmacht, den reguljära tyska armén. Efter utbildning sänds han till östfronten. Senare sänds han till västfronten. För Schuberts del slutade kriget i amerikansk fångenskap.

Om allt detta berättar Schubert utan omsvep, ur sitt eget perspektiv, som gammal tysk frontsoldat i ett krig han såg på med avsky. Han berättar med nostalgi om kamratskapen, med förtvivlan om förstörelsen, med avsky om kriget.

Och det finns en omedelbarhet i berättelsen. Det är ett åsyna vittnes berättelse, och inte bara ett vittnes, utan en deltagares. Den nära realismen förhöjs dessutom av de fragment av särskilda minnen som liksom associationsvis finner sin plats i den löpande texten.

Schubert är en man som beskjutits med stalinorgel, som sett kamrater lemlästas av projektiler. Som med fickkniv skurit av de sista slamsorna som höll en kamrats underben samman med resten av benet. Som nästan avlidit i rödsot. Som hukat i skyttegravar och smugit fram i terrängen, redo att döda eller dödas.

Detta verkar vara det centrala för soldaten: inte att uppsöka hjältedåd, utan att överleva. Att själv överleva, och att se kamraterna överleva. Att inte dö. Schubert skriver:

”Ingen söker upp en situation för att få en utmärkelse. Det är ren självbevarelsedrift som gäller.”

De små detaljerna skänker vidare sin speciella relief. Till exempel när Schubert skriver om den eviga lusplågan på östfronten, då lössen blev så allestädes närvarande att det inte kändes riktigt rätt när man väl blivit tvättad och de försvunnit för några dagar.

* * *

Partipolitiken håller Schubert ifrån sig, och menar att de flesta andra han mött gjorde likadant. Om soldaterna i armén skriver han:

”Det egendomliga är att jag inte träffade någon enda partisympatisör, inte en enda.”

Man talade, skriver Schubert, inte om Hitler eller om politik i allmänhet bland soldaterna.

Koncentrationslägren kände man till, berättar han, men man visste inte vad som skedde där. Nog hade han sett judar med gula stjärnor i Tyskland, men ingenting kunde man göra. Och man aktade sig för att prata: den som pratade kunde det gå illa för. Schubert är också noga med att påpeka att SS var något annat än Wehrmacht. Något folk från Waffen-SS träffade han aldrig vid fronten, skriver han.

* * *

Det är uppenbart att Schubert efter kriget fått kämpa med vad han varit med om. Han skriver också explicit om de inre ärr som hans upplevelser åsamkat honom. Han skriver:

”Jag kom […] ner till Tyskland som ung oskyldig skolgrabb och åkte därifrån som en alltför tidigt gammal man. Märkt av vidriga upplevelser.”

Men han klarade sig. Innan han lämnade Tyskland träffade han en kvinna som han senare gifte sig med. Han lyckades få anställning i Sverige och få ett fungerande liv, ehuru märkt av vad som varit. Att skriva boken verkar ha varit ett sätt att få sagt något om allt det som han varit med om men nog sällan talat om.

Schubert återkommer till att krigserfarenheterna egentligen är obeskrivliga — ja, hur beskriver man egentligen sina känslor när man ser en kamrats tarmar falla ur magen? — men Svensk i tysk krigstjänst ger ändå glimtar av livet under kriget för en frontsoldat som råkade vara tysk medborgare, fastän han levt nästan hela sitt liv i Sverige dessförinnan.

Berättelserna besparar oss också en del. Det står ingenting explicit om Schuberts eget dödande. Att han skjuter, jo, men inte om några träffar. Krigets själva nålspetspunkt: dödandet, är för Schuberts personliga del inte medtaget. Jag förmodar att det är en del av det som är obeskrivligt, som trotsar vad någon annan som inte varit där kan nå insikter om.

* * *

Svensk i tysk krigstjänst berättar naket och okonstlat om erfarenheter som få nu levande svenskar delar, till all lycka. Schubert skriver ur sitt perspektiv som med nödvändighet är färgat av det han själv sett och varit med om. Det är en personlig bok av hågkomster och uppfattningar som grundats i dessa hågkomster.

Kanske kan boken häva något av eventuellt förefintlig krigsromantik i ett land välsignat av långvarig fred. Kanske kan boken också lära oss, att nästan vad som helst är bättre än den massdöd som ett krig är. Schubert skriver:

"Krig är en mänsklig förnedring, man tar helt enkelt avsked av livet."

– – –
Svensk i tysk krigstjänst, Franz Schubert. Tre böcker förlag 2012. ISBN: 91-7029-717-5. 135 sidor.