Bokrecension: Alfa och Omega | Oskar Källner

Alfa och Omega är en novellsamling av Oskar Källner (f. 1978).

Boken är utgiven 2017 på Fafner förlag.

* * *

Kan man tänja på verklighetens täta väv? Ja, åtminstone i skönlitteraturens värld. Det är vad Oskar Källner gör i sin novellsamling Alfa och Omega; universum vänds in och ut, tillvaron expanderas ut i det okända och skrämmande, tidsperspektiv vänds på huvudet… Att resa med Källner som berättare är en sällsam upplevelse.

Fantasy som genre är inte en genre jag är särskilt hemmastadd i.

Det är alltså med en viss ovana jag läser de besynnerliga noveller som utgör Alfa och Omega. Men jag märker också att det inom de fantasynoveller som ryms i Alfa och Omega finns en genremässig bredd. Från skräck till det nästan komiska, från det  folktrodunkla till det teknologiskt blanka.

Och till det kommer spänningen mellan enskilda varelsers liv och de ofta extremt stora perspektiv som rymmer världar och andra dimensioner, årmiljarder och nuet.

Det krävs ett visst mod av en författare att lämna realismen bakom sig, och ändå lita på att berättelsen fortfarande förblir trovärdig mot sig själv och sin inre logik. Det krävs också en skicklighet, för att det fantastiska ska behålla spänningen och inte falla samman under tyngden av det skenbart förnuftsvidriga som aktörerna i berättelserna råkar ut för.

Denna lindans förmår Källner exekvera; läsaren är trygg med honom, och balansen tiltas inte åt något håll: över avgrunden vandrar vi till berättelsernas slut. Och sen erfar man känslan av att ha varit med om ett äventyr.

* * *

I den mästerliga novellen "Jormungand", som tillhör mina favoriter i samlingen, byggs historien upp på ett nästan påtagligt skrämmande vis; det som börjar som ett kafkaeskt obehag utvecklas till ett lovecraftskt överträdande av tillvarons gränser, när den nyanställda upphovsrättstjänstemannen Lina stegvis upptäcker att det statliga verk hon arbetar för, och som är förlagt till ett bergrum i Stockholm, blott är fasad för något helt annat, något med tänder och tentakler.

En bisarr berättelse som jag inte blir riktigt klok på, men som biter sig kvar, är den serietidningsdramatiska ”Memento Mori”, där ingen annan än en viss Gunnar Jakobsson, alias Järnsyrsan, återberättar hur han är med om att bekämpa Morten från Rågsved, alias La Mort.

På ytan är det här en munter skröna i superhjältestil, men om man ser under ytan rör sig ett djupt mörker. La Mort är en slags psykopatisk inkarnation av ondska, och Järnsyrsan äger förvånande djup och reflekterade ideal, och hans styrka är villkorad. Helheten blir något av en korsning mellan 60-talets Läderlappen och en grekisk hjältesaga från antiken.

* * *

Alfa och Omega kännetecknas av en ohejdbar berättarglädje och vittnar om författarens otämjda och avundsvärda fantasi och föreställningsförmåga. Som allra högst når Källner i min mening när han lyckas frammana en känsla av att något är fruktansvärt hemskt, men när vi ännu inte vet vad: som till exempel nere i det där bergrummet i Stockholm, när Lina långsamt inser att platsen hon börjat jobba på trotsar mönstren i verklighetens väv.

Särskilt vibrerande är också ”Stockholms drottning”, där sagoväsen och mytologiska varelser tagit sin boning bland människorna och trängt ut dessa i marginalerna. Här blandas mustigt folktro med science fiction på ett effektfullt sätt.

* * *

Alfa och Omega blir i sin helhet en hisnande resa inom och utom världen såsom vi känner den.
– – –
Alfa och Omega, Oskar Källner. Fafner förlag 2017. Omslagsillustration Andreas Raninger, omslagsdesign Oskar Källner. ISBN: 978-91-982267-5-1. 264 sidor.

Bokrecension: I kung Magnus tid | Michael Nordberg

Bild från Magnus Erikssons domsigill.

I kung Magnus tid: Norden under Magnus Eriksson 1317-1374 är skriven av historikern Michael Nordberg (1930-2016).

Boken utkom första gången 1995. Jag har läst en upplaga från 1996.

* * *

Nordberg gör det redan inledningsvis klart att det inte går att skriva en vanlig biografi om Magnus Eriksson (1316-1374), Sveriges genom tiderna längst regerande konung. Källmaterialet är helt enkelt för magert. Faktiskt, får vi veta, finns inte en rad bevarad av konungens egen hand.

Det som finns kvar är i första hand senare avskrifter av äldre material, såsom brev med direktiv, och de lagsamlingar som sammanställdes under kung Magnus tid. Inte heller finns några säkra porträtt av monarken, även om en del skulpturer gissats föreställa honom.

Vad vi istället får är en rekonstruktion av kungens liv, så långt som det är möjligt. Han kan spåras genom de brev han skrivit, genom de förordningar han skickat. Hans plats i den nordiska och katolska historien kan ibland pejlas. Även om hans inre liv är fördolt för oss.

* * *

Kung Magnus Eriksson, förstår vi av Nordbergs skildring, växte upp och levde i en mycket förvirrad tid.

Han hade valts till kung redan som barn efter en infekterad brödrastrid mellan hans far Erik och farbror Valdemar på ena sidan och farbrodern kung Birger å andra sidan. Den komplicerade in- och utrikespolitiken fortsätter under kung Magnus tid. Förräderi, uppror och krig avlöser varandra, och nedskrivna löften om "evig fred" hinner knappt torka på pergamentet innan krig ånyo utbrutit.

Det är inte utan att man känner medlidande med kungen. Han kämpade mot aristokratin, ber allmogen brevledes om ursäkt vid åtminstone ett tillfälle när han behöver höja skattetrycket, hade en delvis trilskande kyrkoorganisation att ta hänsyn till som dessutom på grund av icke återbetalda lån under en tid bannlyser kungen.

Kungen har vidare att kämpa mot danskarna, och hans äldste son gör uppror och tvingar kungen några år att dela landet och kronan med sig. Ett korståg mot ryssarna hinner han också med.

Till det kommer den minst sagt aggressiva och bigotta Birgitta Birgersdotter, med tiden helig, som genom uppenbarelser från Jesus och jungfrun Maria tillrättavisar och med tiden gisslar den svenske kungen; från början rör det sånt som att han inte genomfört nämnda korståg på det sätt hon önskat, och senare verkar hon se honom som bärare av alla de onda egenskaper hon kan komma på: till exempel att han kanske ägnar sig åt sodomi.

Kung Magnus avsätts till slut och hans systerson Albrekt d.y. av Mecklenburg blir kung. Magnus blir inlåst i flera år, och sina sista år tillbringar han i stor utsträckning i Norge, där hans son Håkan är konung. Magnus dör omsider under en storm på en norsk fjord. Ingen vet längre var han är begravd.

* * *

Michael Nordbergs I kung Magnus tid är en relativt teknisk framställning av Magnus liv och tid. Det hänger väl samman med att många av de källor vi har tillgång till är av en teknisk natur. Något psykologiskt porträtt av kungen går inte att göra, men Nordbergs bok utvecklas ändå till något av en äreräddning av den så länge nedvärderade kungen: Birgittas omdöme skulle länge vidlåda regenten. 

Hans kanske främsta arv för eftervärlden var, menar Nordberg, hans lagstiftande funktion: att gjuta samman landskapslagar till en enhetlig landslag och att skapa en lag för städerna. Det är givetvis något centralt för statsbildandet, som så smått kommit igång. Vidare verkar han på allvar ha värnat om allmogen mot förtryck från stormän och aristokrati. Han stödde också kyrkan, främst äldre klosterordnar. 

Boken i sig är uppbyggd i snarast tematiskt ordnade block, som till exempel "Kunglig lagstiftning", "Den stora bråddöden", "Kyrkans män och konungen". Blocken står dock i en grundläggande kronologisk ordning. Men det händer att händelser föregrips i berättandet. För att läsaren redan inledningsvis ska ha en viss kontroll över vad som sker i vilken ordning hade det därför inte skadat med en tidig, kort orientering över kung Magnus liv. 

* * *

Kung Magnus Eriksson förblir en skuggfigur i svensk historia. Hans eftermäle kommer kanske alltid att dras med hans fienders omdömen. Michael Nordberg skrapar dock, med källkritiskt nit, effektivt bort spe som kungens motståndare kastat mot honom, och fram träder en mot allmogen välvilligt inställd medeltidskung med ett tragiskt livsöde. 

Av Michael Nordbergs undersökning får vi dra slutsatsen att kungen förtjänar bättre än att av eftervärlden ses ur den heliga Birgittas och hennes åsiktsfränders perspektiv.

– – –

I kung Magnus tid: Norden under Magnus Eriksson 1317-1374, Michael Nordberg. Bonnierförlagen 1996. ISBN: 91-43-06467-1. 361 sidor.

Bokrecension: SPQR | Mary Beard

Via Appia ca. 1880-1895. Fratelli Alinari.
Foto: Rijksmuseum.

SPQR: Historien om det antika Rom (eng. SPQR: A History of Ancient Rome) är skriven av Mary Beard (f. 1955), brittisk professor i klassiska språk. Boken utkom på engelska 2015.

Jag har läst boken i svensk översättning av Marina Weilguni (f. 1956). Den upplagan kom ut 2016.

* * *

SPQR rymmer stora perspektiv. Ungefär tusen år av romersk historia ryms mellan dess pärmar. Från Roms ödmjuka begynnelse, via kungatiden och republiken till kejsardömet. Den avslutas när alla fria personer på romerskt territorium tilldelas romerskt medborgarskap år 212 evt.

Men SPQR är ingen vanlig historiebok.

Visserligen är upplägget grovt kronologiskt, men det är inte en uppradning av biografier och anekdoter som fyller sidorna. Det Beard intresserar sig för är utvecklingslinjer och analyser: vad som gjorde Rom till just Rom, vilka vägar som bar fram till imperiet, vilka förutsättningar som fanns som dess grundstenar.

Visst berättar Beard om många stora gestalter i den romerska historien, särskilt om Cicero, men det rör sig då inte om beskrivningar av deras liv av typen ”först gjorde han det, sen gjorde han det och så dog han”. Det handlar då snarare om vad personen betydde för Rom, vad personens handlingar berättar om den tid han levde i.

* * *

Ett intressant grepp som Beard använder, är att antyda motbilder.

Det källmaterial som vi har kvar, och som främst börjar flöda under första århundradet före vår tideräkning, skildrar i regel en sida av konflikter: i första hand är det segrarens historia som finns bevarad. Därtill kan missförstånd ha letat sig in, som förvränger bilden oavsiktligt.

Genom att närstudera texter som dessa lyckas emellertid Beard skissa upp hur det historiska förloppet kan ha tett sig från ett annat perspektiv. Gaius Caligulas livslopp skärskådas till exempel på detta vis. Några säkra svar kan inte utvinnas utifrån sådana hypoteser, men det kan visa på att den historiska verkligheten kanske kan ha varit på ett annat sätt än hur vi vanligen tänker oss den, och hur den har traderats i det källmaterial som finns kvar.

Sådana noggranna textstudier möjliggör också delvis en omformulering av den traditionella bilden av det mycket tidiga Rom.

Det antika källmaterialet som täcker denna period är i regel flera århundraden yngre än händelserna själva. Myt och historia har förmälts till en legering som inte enkelt går att separera.

Men med hjälp av arkeologi kan ändå Beard dra slutsatser om att det i Rom fanns en bosättning långt före det berömda år 753 fvt, när Romulus enligt den formella traditionen ska ha grundlagt staden. Vad gäller kungarna under den ökända monarkin förefaller Beard beredd att acceptera att det verkligen var fråga om en monarki, men samtidigt menar hon att vi inte kan veta så mycket mer om den tiden ur rent historisk synpunkt.

* * *

Men ändå är SPQR inte uteslutande berättelsen om de stora förloppen, utvecklingslinjer över sekler och imperiebyggande. Beard stannar också emellanåt upp inför den vanlige romaren, som tillhörde den enorma massa av folk som inte hörs i litteraturen eller endast skymtar fram. Hon berättar om grasserande sjukdomar, om värderingar vi inte längre delar med romarna, om fattigdom. Hon berättar om kvinnor, om barn. Om arbetare, om medelklass.

Men också om hur den vanlige romaren nog föga berördes av vem som till exempel satt på kejsartronen under kejsartiden. Det stormade och avrättades bland aristokratin: komplotter och misstankar fanns det gott om. Men för den vanlige romaren på den romerska landsbygden torde det ha betytt föga om det satt en Nero eller en Marcus Aurelius som princeps.

Hon berör också hur den romerska civilisationen, dess way of life breder ut sig i nya territorier och skapar ett slags hybridkulturer. Romarna försökte inte påtvinga någon sin egen kultur: men romersk kultur växer ibland upp underifrån snarare än påtvingat ovanifrån. De erövrade anpassar sig till ett liv i ett större sammanhang än förut: det romerska sammanhanget.

* * *

Den som sett Mary Beards dokumentärserie Meet the Romans vet att hon är en utmärkt och engagerande berättare. Boken ger också uttryck för samma berättarglädje, pedagogik och värme.

Beard är ingen okritisk betraktare av Rom och dess medborgare och ledare, men hon är onekligen en kännare av dem. Man får intryck av att hon skulle kunna peka på vilken pelare som helst i den urgamla staden och måla upp hur just den passar in i den stora bilden: bilden av hur den lilla byn lyckades expandera till ett världsrike på några sekler.

* * *

SPQR är den osannolika men sanna historien om hur en avsides belägen men strategiskt placerad stad på den italiska halvön lägger en stor del av den kända världen under sig. Senatorer, konsuler och kejsare, bönder, tiggare och legionärer passerar revy, men det romerska riket bestod – under lång tid. Och när boken når sitt slut, är det ännu ett jätteimperium, redo att påbörja ett nytt millennium, på delvis nya villkor och i ny gestalt.

Mary Beard lyckas begripliggöra hur processerna såg ut som ledde till det kända resultatet, staden av marmor med tjänstemän utspridda från väst till öst och syd till nord. Hon påpekar inbyggda svagheter i det romerska systemet likaväl som fördelar. Hon kritiserar, analyserar och förklarar. Hon undviker elegant plottrighet, och visar pedagogiskt ur Rom utvecklades.

Det nära och textkritiska förhållandet till de textkällorna, vare sig dessa är stort uppslagna historieverk eller texter på gravstenar eller monument, är mycket tilltalande, och hjälper läsaren att förstå lite mer av inte bara vad som sägs, utan möjligen också lite mer av vad som inte sägs: vad som ansågs relevant, vad som inte ansågs relevant. Det är lika spännande att försöka höra de ohörda rösterna genom de skrivna orden som de hörda.
– – –
SPQR: Historien om det antika Rom (eng. SPQR: A History of Ancient Rome),  Mary Beard. Övers. Marina Weilguni. Norstedts 2016. ISBN: 978-91-1-307380-4. 575 sidor.

Dikt: Folket i Niefelhem | Oscar Levertin

Oscar Levertin (1862-1906) var svensk litteraturhistoriker och -kritiker, diktare och författare.

Dikten av honom nedan, där han använder det fornnordiska dödsriket Nifelhem, är en melankolisk text ur samlingen Dikter: tredje samlingen (1901).

Oscar Levertin
Bild: Svea Folkkalender 1894 /
Projekt Runeberg (detalj)

Folket i Niefelhem

Sällsamt folk bor i Nifelhem,
mjältsjuka männer och kvinnor,
tjäna längtan som tärer dem
troget som präst- och prästinnor.
Alla samma slags sådd de så,
alla de saknad skörda,
och som ej vägen var tung nog att gå,
lägga de sten på börda.
Året runt ha de vinter och köld,
snö att vulkaner kyla,
men med frostens och isens köld
ändock de sinnet skyla.
Skymningen är deras rätta tid,
hågkomst- och avskedstimman,
då deras dröm susar vemodsblid.
Först med den bleknande strimman
dag och sol, som sjunka och gå,
bliva dem riktigt kära.
Nyckfulla lyckan de aldrig förstå
då hennes fackla är nära.
Livets mening läsa de bäst
i den falnade askan.
Glädjen krusas som motvillig gäst,
mutas med guldet i flaskan.
Sinnets fröjd är en drivhusväxt,
vissnar som blomma i kruka.
Blodets språk blir en bibeltext,
lust kallas synd eller sjuka.
Kärlek är ej befrielsens sång,
men ett svårmod gemensamt.
Stolta och blyga på samma gång
bära det bästa de ensamt.
Alla de drömt om en högsta lott,
men sig dock nöja med niter.
Även på samma örongott
hjärtana bli eremiter.
Gömma bak lås sina kostbara ting,
nycklarna själva tappa -
fattiga gå med en kungaring
dold under vardagens kappa,
sitta vid samma bord och se
ljusen långsamt förbrinna,
ständigt mer främmat och fruset le,
aldrig försoningen hinna!
Mognad visdom och strävsamt liv
vira ej krans kring håren,
vassare blott som en slipad kniv
viljan varder med åren.
Hårdare ord och hårdare drag,
strängare självplågarrisen,
men med vilda och brusande slag
känslan än slår under isen.
Kärva och mörka i åldern de stå,
stormslitna furornas likar,
brottas och blöda än gamla och grå
tills deras kistor man spikar.
Så de myllas i frostkall jord.
Tungt döljer snötäcket spåren.
Alla osagda kärleksord
gräset först viskar i våren,
när i suset kring tysta hem
äntligt blir sång deras trängtan -
sången om folket i Nifelhem
med sin begravda längtan. 

Källa: Wikisource.

Bokrecension: Fredrik Böök | Svante Nordin

En ung Fredrik Böök

Fredrik Böök : En levnadsteckning är skriven av idéhistorikern Svante Nordin (f. 1946), sedan 1999 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.

Boken utkom år 1994.

* * *

Under stora delar av första hälften av 1900-talet var litteraturhistorikern, litteraturkritikern, akademiledamoten Fredrik Böök (1883-1961) en av de mest inflytelserika personerna i kultursverige. På hans ord, oftast tryckta i Svenska Dagbladet, kunde det bero om en svensk författare skulle få framgång eller inte.

Svante Nordin beskriver i sin rejäla biografi hur det viktigaste för Böök länge var att litteraturen var äkta, att den var realistisk, att den återspeglade en renhet och moralisk resning hos författaren. På det vetenskapliga planet banade han väg för ett större fokus på verket självt och dess koppling till sin författare, snarare än det sökande på litterära influenser som var vanligt inom litteraturvetenskapen då.

* * *

Fredrik Böök: En levnadsteckning ger oss ingående informationer om människan Fredrik Böök och hans omgivning. Några drag kan anföras.

Bööks stjärna stod i zenit under 20-talet. Särskilt uppskattade av publiken blev de reseböcker han skrev, bland annat en som behandlade hans bilresa från söder till norr. Det var också under denna tid Böök var som mest inflytelserik som smakdomare; han agerade dessutom mecenat för unga författare och kulturpersoner, som sedan på olika platser runtom i Sverige förankrade sin patrons inflytande.

Men så kom 30-talet. Liksom så många andra menade Böök att Versaillesfredens villkor som upprättats efter första världskriget var alltför stränga mot Tyskland. Och som gammal tysklandsvän ville han så gärna att Tyskland skulle återupprättas som en stark nation.

Nordin problematiserar vad som sedan hände på ett utmärkt sätt. Han lyckas belysa Bööks ställningstaganden från många skilda håll och skänka väl förankrade förklaringar till varför Böök gjorde de ställningstaganden som han gjorde — och vilka konsekvenser det fick.

Det är lätt att i skuggan av vetskapen om förintelseläger och irreguljär krigsföring under naziregimen göra Böök till nazikoryfé. Men då gör man uppenbarligen våld på källmaterialet. Han var tysklandsvän. Han var tysklandsvän alldeles för länge. Men han var inte oberörd av antisemitismen och barbariet i den nazistiska staten. Det var inte av kärlek till nazismen som han stod vid Tysklands sida, utan av sin kärlek just till nationen. Sin kärlek till Tyskland höll han fast vid, även när Tyskland steg in i dunkel och mörker.

Nordin berättar också att Böök själv fick tillfälle att sammanträffa med Hitler redan 1933 och lyckades då reta upp denne till en hetsig monolog när Böök anfört att nazisternas behandling av judarna var olycklig för Tyskland och att sionismen borde stödjas. Antisemit var Böök aldrig.

Hursomhelst gjorde Bööks länge hållna sympatier för Tyskland att han efter kriget blev politiskt omöjlig. Publicister som Herbert Tingsten och Ivar Harrie kom att höra till hans fiender, som med nedgörande kritik slog ner på allt som Böök därefter publicerade i den vägen. Han fick dessutom finna sig i att bli refuserad gång på gång av den tidning han tjänstgjort för under decennier.

En viss äreräddning skedde dock genom de monumentala författarbiografier som Böök skrev under denna tid: biografier över Tegnér, Stagnelius, von Heidenstam, Victoria Benedictsson. Och till och med hans argaste fiender tvingades erkänna att Böök var en stilist av Guds nåde.

Ett antal romaner flöt också ur Bööks penna under åren, men dessa blev smärre framgångar.

Det var främst som kritiker, reseskildrare och litteraturhistoriker han skar sina lagrar. Intressant nog menade den skicklige stilisten att även vetenskapliga böcker bör vara skrivna så att en bildad allmänhet kan tillgodogöra sig dem; akademiskt pedanteri tog han avstånd ifrån, även om han i allra högsta grad kunde ägna sig åt detaljstudier, inte minst när han sammanställde en edition av Stagnelius samlade verk, som innebar detaljerade studier av handskrifterna.

* * *

Svante Nordins bok ger intryck av att vara extremt välresearchad. Analyser av Bööks egna skrifter, brevkorrespondens, vänner och fienders utlåtanden, släktingars berättelser: allt smälter samman till en enhetlig berättelse om den speciella och begåvade människa som Fredrik Böök var.

I helfigursporträttet av Böök får vi dessutom kännedom om den omgivande miljön: skriftställare som nu kanske mest är kända av litteraturhistoriker och antikvariatshandlare träder fram ur skuggorna, likväl som ännu kända författare.

Men det är inte utan en air av vemod som man bekantar sig med den litterära världen såsom den såg ut för ett knappt sekel sedan: så många levande människor nu döda, nästan bortglömda.

* * *

Böök stupade i princip på sin post. Sin sista dag var han bortrest med sin hustru Tora för att samtala med Olle Hedberg rörande en bok Böök skrev om dennes författarskap. Böök dog hastigt i sitt hotellrum som en följd av sin hjärtsjukdom.

Den person som då och där gick ur tiden var en mycket arbetsam människa. Nordin listar åttiotvå böcker av Böök som utkom under hans livstid, plus ytterligare två som kom ut postumt. Till det kommer ett antal översättningar samt redaktörskap vid utgivningen av de samlade verken av Stagnelius (fem band), Esaias Tegnér (tio band), Verner von Heidenstam (tjugotre band, tillsammans med Kate Bang) och mer. Och så klart oräkneliga artiklar.

Böök var begåvad, intelligent, produktiv. Han hade sina anfall av svårmod, och nog stötte särskilt hans unga kritikerpenna sig med många. Och många fler stöttes säkert av hans politiska inlägg inför och under andra världskriget.

Men hans betydelse för det litterära landskapet är svår att överskatta, vad man än tycker om hans ställningstaganden, hans litterära bedömningar och hans person.

Denna komplexa person har Svante Nordin skrivit en utmärkt biografi om. Boken är ett passande minnesmonument som varken döljer skavanker eller förtjänster.
– – –
Fredrik Böök: En levnadsteckning, Svante Nordin. Natur och Kultur 1994. ISBN: 91-27-03845-9. 474 sidor.

Dikt: Tystnaden

När jag stod i stillheten,
utomhus, i mörkret
och hörde skogen mullra,
såg jag stjärnorna,
ett gnistrande fält
bortom alla mått: 

Rummet där ute, den
stilla rörelsen, utan
känslor, utan tanke. - 

Högt över alla gravar
vrider sig väldiga världar,
bara avlägset, så
avgrundslikt avlägset.

Bokslut 2016

Antal inlägg: 90 (2015: 84)

Genomsnittligt antal inlägg per månad: 7,5 (7)

Antal recenserade böcker: 79 (65)

Årets två särskilt rekommenderade böcker: Bödlar av Annika Sandén och Från Alexander till Augustus av Sture Linnér.

Planer för 2017:
Fortsatt recenserande.