Bokrecension: Romare | Einar Löfstedt

Romare är en essaysamling med texter av Einar Löfstedt (1880-1955), först docent i latinska språket, senare professor i romersk vältalighet och poesi, samt under åren 1939-1945 rektor för Lunds universitet. År 1942 blev han ledamot av Svenska Akademien.

Romare utgavs postumt 1956, och består av föreläsningsmanuskript och en tidigare tryckt artikel. Jag har läst en upplaga från 1967.

* * *

Det går inte att missa Einar Löfstedts kärlek till antiken när man läser texterna i Romare. Det är en kärlek så stor, att hans egen hängivenhet ibland riskerar att ställa sig i vägen för ett kyligt betraktande av denna avlägsna epok.

Det hindrar inte att texterna utgör mycket lärda och litterära betraktelser över skilda personer och fenomen i den romerska världen, främst från den skimrande augusteliska perioden, när republiken avlidit och kejsardömet växte fram och det satt en vis man i statens ledning.

Då blomstrade konsten, rikedomarna flödade in från både kapitalistiska ansträngningar och utsugning av imperiets provinser, kulturlivet under tungt grekiskt inflytande bredde ut sig.

Romare fokuserar främst kring ett antal antika gestalter. Genom dem och deras liv lär vi oss om antikens Rom.

En av dessa gestalter är Cicero, som Löfstedt gärna återkommer till. Cicero är ju möjligen den forntida människa som vi förmodligen bäst kan lära känna, eftersom en historiens nyck har till våra dagar bevarat en så omfattande del av hans korrespondens — både sådan som skrevs med tanke på publicering och mer privata brev. Även en del brev som skrevs till Cicero finns kvar.

Men långt fler gestalter än Cicero passerar i Löfstedts Romare.

Några av dem är Sallustius, historieskrivaren, Lucullus, fältherren som kunde dra sig tillbaka i lugn och ro, Atticus, Ciceros vän och antikens kanske främste bokförläggare, Marcus Aurelius, filosofkejsaren.

Men inte minst skriver Löfstedt om Tacitus, också han historieskrivare. Honom ägnar Löfstedt en ingående filologisk genomgång: eftersom så lite är känt om Tacitus biografi, blir hans verk det centrala för att tolka honom och hans litterära utveckling. Löfstedt sätter in Tacitus i ett sammanhang av konstnärskap och visar hur han verkar i en tragisk-litterär tradition.

* * *

Einar Löfstedt skriver en klar och rak prosa: det är något av antikens stilideal över hur han formulerar sig. Perspektivet är aristokratiskt. Det är genom några av de mest bemärkta romarna vi i Löfbergs bok ser antiken.

Perspektivet är inte plebejernas, bodbiträdenas, legionärernas, böndernas: inte deras perspektiv som torde ha utgjort den absoluta majoriteten av Roms medborgare och undersåtar. Vi får lära känna Cicero en aning, men om hur slavarna i hans hushåll kan ha haft det får vi ingenting veta. Vi får veta hur Sallustius leder sin armé till en stor seger, men ingenting om hur livet för legionärerna i leden tedde sig.

Det kanske inte är så konstigt. Materialet flödar som starkast från samhällets kulturella eller politiska toppar: det är dem vi kan komma närmast som personer, helt enkelt för att de hade bildningen och genomslagskraften som krävdes för att formulera volymer som står som monument över deras liv, alternativt hade folk omkring sig som ansåg att deras liv behövde omskrivas.

Vill man lära känna en romare, är man med nödvändighet hänvisad till de högst bildade eller mest kända gestalterna. Vi kan naturligtvis lära oss om de plebejernas liv också, men i allmänhet på mer generellt plan. Cicero, Sallustius, Lucullus och andra kan vi lära känna personligen: vi kan nå deras tankevärld eller så kan vi följa deras livsvandring med större eller mindre detaljrikedom.

* * *

Som Vilhelm Ekelund i något sammanhang skriver om, så bjuder antiken på alternativa livsmöjligheter: genom att studera antikens människor, lär vi oss något om vad det innebär att vara människa under mycket kultiverade sammanhang: sammanhang som ur vissa synpunkter är mycket lika våra egna, men också ur andra aspekter mycket annorlunda.

Inte minst antikens idévärld vad beträffar både de berättelser som ryms i mytologin som i filosofiskt hänseende bjuder oss än i dag tuggmotstånd och näring: man kan livnära sig på antikt tankegods fortfarande, och egentligen aldrig hungra: vart man vänder sig finns mer att fördjupa sig i, att upptäcka, att tänka kring och tänka genom.

Det är väl något av det som är så lockande med antiken också: det är inte en död värld, utan en värld i det förgångna fortfarande är tillgänglig och vars invånares röster fortfarande kan höras, åtminstone gäller det en del av invånarna, de vars röster lyckats överleva tvåtusen år av skiftande vindar och världsomskakande händelser.

En del av dessa röster hörs starkt och tydligt i Einar Löfstedts Romare.
– – –
Romare, Einar Löfstedt. Bokförlaget PAN/Norstedts 1967. 167 sidor.