Boken utkom första gången 1909. Jag har läst den andra upplagan från 1932.
* * *
Ekelund är en inte alldeles lätt inringad lärdomsaristokratisk kulturpersonlighet. Inte heller är hans texter alltid särskilt lättillgängliga.
Men han var verksam som författare, poet, översättare och inte minst aforistiker. Med åren kom det att bli ett tjugotal prosaböcker och innan dess ett antal diktsamlingar som flöt ur hans penna. Han räknas som en av de första svenska modernisterna.
Med Antikt ideal lämnar han dikten för essäistiken och aforistiken. Han argumenterar i boken på olika sätt för antikens storhet, dess friska livsluft, inte minst i opposition till senare tiders melankoliska romantik och till kristendom.
Ekelund är lärd. Hans texter är lärda. Citat ur latinska och tyska källor lämnas åtminstone i Antikt ideal ofta oöversatta: han förutsätter att läsaren förstår dem ändå, eller så är det honom möjligen likgiltigt: han skriver för en tänkt elit, som rör sig på den höjd där hans eget medvetande gjort sig hemmastatt.
Så är Ekelunds publik liten, också i dag, men hans betydelse är inte försumbar.
* * *
Vad Ekelund i Antikt ideal i flera av texterna för fram är just ett ideal, det antika, höga idealet, som han beskriver som motsatsen till romantikens känslosvall och svaghetsdyrkan, kristendomens dito och all förnekelse av livet.
”Det faller af sig själf — eller borde det åtminstone — att ett personligt och intimt förhållande till antiken icke är möjligt annat än på basis af hjärtligt djup fiendskap till kristendomen.”För Ekelund är den aldrig vacklande affirmationen av livet och viljan, uttryckt i stram och kall stil, det eftersträvansvärda. Trögdernas stil. Horatius stil. Tacitus stil. Ekelund söker antikens stämningar, språk, dess harmoniserande, allt försonande.
Han ser sällan allt detta i sin samtid, allra minst i Sverige, med undantag för hos Esaias Tegnér, ”den ende svenske diktare som stått i djupt och personligt förhållande till antiken.”
Men ute i Europa ser han det antika idealet återupptäckt inte minst av filologen Nietzsche, hos vilken han också märker antikens sommarvärme och hårda marmor, i dennes bejakande av viljan, bejakande av livet trots allt. Även när livet är fientligt och som i Nietzsches fall innebär med tiden stora fysiska påfrestningar. Ty för Nietzsche
”… blef antiken ett upptäcktsland för härliga lifsmöjligheter.”Och före Nietzsche står en man av annat temperament, Goethe. Om honom skriver Ekelund:
”Hans stora lyckliga natur var antikens egen.”De två jämförs så här:
”Goethe är det lugna hafvet. Nietzsche är det solbelyst stormande; guld och blått yr öfver topparna, och det blixtrar som svärd inne i den spelande oron.”Med rottrådarna nedborrade i samma mylla, slår de två giganterna blom på olika vis.
* * *
Antikt ideal har en poetisk grundton, även om formen är prosa. Språket äger ändå vingar.
Men Ekelund hade vunnit på att vara mer konkret. Det stålkalla ideal har manar fram, manar han fram med prunkande språk i långa meningar. Den strävhet och hårdhet han ser i antiken, möter i Antikt ideal inte gensvar i hans eget språk, som skulle vinna på tydlighet: jag undrar, vad exakt är det i antikens litteratur och tankevärld som är detta stora, kalla, harmonierande som han talar om? Om man river ner bilderna för antikens strömningar, vad ser vi då?
Ekelund översätter dock det han funnit i poetiskt, bildrikt språk som riskerar att skymma det han vill avskyla. Han skriver själv i en aforism:
”Det stort tänkta och stort kända är gudomligt naket och föraktar all utklädnad.”Nej, Ekelund skrev inte främst för att bli förstådd, förstår jag, utan för att det är en existensform för honom att skriva. Han ville distansera sig från publiken, inte möta publiken. Men vi som står där, filistrar vid enkla antikvurmare, hade blivit honom än tacksammare, om vi inte i förvisso vackra snårskogen fått leta efter att hitta, det som han redan funnit:
”All härlighet jag drömt vid Hellas’ dikt står bländande förkroppsligad för mig i detta: storm i sol.”– – –
Antikt ideal, Vilhelm Ekelund. Albert Bonniers förlag 1932. 209 sidor.
Njää, tror du verkligen på allvar att han ville "distansera sig från publiken"? Jag tror inte att någon publik var så närvarande i hans tankar att han alls övervägde hur han skulle förhålla sig till den.
SvaraRaderaJag vet inte mycket om Ekelund, och har inte läst något av hans hand. Men jag påminner mig att han hade en kärleksförbindelse med Bengt Lidforss (som slutade med att Lidforss blev rätt illa misshandlad). Detta enligt en Lidforssbiografi som utkom för några år sedan. Det får mig att fundera och spekulera lite.
SvaraRaderaVictor Svanberg talade om “novantiken” hos Viktor Rydberg, och använde detta begrepp som ett kodord för homosexualitet. Kan det vara så att “antiken” hos Ekelund har en liknande betydelse, bibetydelse eller undermening? Och är det därför som han är så vag när det gäller att precisera vari antikens “härlighet” bestod?
Johannes,
SvaraRaderadet var onekligen en spännande infallsvinkel. Kanske har du rätt.
Lars Torstensson,
det var perspektiv på Ekelund som jag inte hört något om tidigare, men som jag ska hålla ögonen öppna för. Inte minst den bibetydelse av vurmen för antiken som möjligen kan vara riktig. Tack.