Bokrecension: Dorian Grays porträtt | Oscar Wilde

Oscar Wilde

Dorian Grays porträtt (eng. The Picture of Dorian Gray) är skriven av Oscar Wilde (1854-1900).

Berättelsen utgavs första gången 1890 och året efteråt i en reviderad version, där det homoerotiska temat tydligen nedtonats. Första gången The Picture of Dorian Gray utgavs i komplett, ocensurerad version på engelska var 2011.

Jag har läst romanen i svensk utgåva från 1975 i översättning av Astrid Borger, som förefaller bygga på den reviderade versionen, men utan det av Wilde tillagda förordet, där han försvarar sin roman mot kritiken som riktats mot densamma. Där hittar man den klassiska Wilde-aforismen:

"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

* * *

Dorian Grays porträtt utspelar sig i England under senare delen av 1800-talet. Aristokraten Dorian Gray är en ung man som förhäxar omgivningen genom sin bedövande skönhet. Särskilt intryck gör han på konstnären Basil Hallward, som i Dorians estetiska perfektion finner en väldig drivkraft till sitt målande. Han målar ett fantastiskt porträtt föreställande Dorian Gray.

Intryck gör Dorian också på den unge Lord Henry Wotton, konstnärens vän. Lord Henry tar på sig ett slags ciceronroll och lär Dorian Gray sin djupt cyniska livshållning som går ut på skönhetsdyrkan och sinnenas bejakande.

Den oförstörde Dorian tar intryck av Lordens stillsamma undervisning: han börjar leva för njutningarna, följa sin nyfikenhet, fördjupa sig i allt skönt, omge sig med lyx. Då blir det besynnerliga snart uppenbart, nämligen att porträttet som konstnären Hallward skapat av honom förändras: ju mer Dorian ger sig hän åt laster, desto mer förvrids porträttet, men han själv förblir lika ung och vacker som någonsin.

När han insett porträttets förmåga, står det om honom:

"Evig ungdom, passion utan gräns, subtila och förborgade njutningar, vilda fröjder och ohämmade synder — allt detta skulle bli hans. Porträttet skulle bära tyngden av hans skam, det var allt."

Och vidare:

"Vad maskarna gjorde med den döda kroppen, det skulle hans synder åstadkomma med den målade avbilden på duken."

Åren går, och porträttet, som Dorian gömt undan i ett låst rum i sitt stora hus i London, blir alltmer medfaret, allt ohyggligare. Själv ser Dorian i fyrtioårsåldern fortfarande ut som en tjugoåring.

Förvirrad av sin egen blankocheck i livet drivs han allt djupare ner i jakten på njutbara erfarenheter, bakom honom ligger många av dem han mött, som vrak. Gamla vänner skyr honom. – Och historien når sitt klimax i ett grovt brott, ingivet i stunden.

Men vändningen kommer först när Dorian Gray märker att han är oförmögen att utföra en skonsam handling.

* * *

Dorian Grays porträtt är som berättelse hypnotiserande. Den bryter av mot den viktorianska tid i vilken den utgavs, där estetiken skulle tjäna ett uppfostrande syfte. Här är det fråga om konst för konstens eget skull, ett av berättelsens tema är att det är rätt att ägna sig åt det vackra för dess egen skull.

Det ligger en parallellism i detta: liksom Dorians livssyfte är att leva livet fullt ut, är Oscar Wildes romans syfte inte att uppfostra, utan att förtrolla.

Och förtrollar gör romanen. Detta var första gången jag läste den; en bekant meddelade att han läst den fem gånger. – Det förefaller mig på intet sätt märkligt, för sådan tjuskraft äger boken.

* * *

Även om Wilde tonat ner det homoerotiska temat i denna form av romanen, finns den förvisso ofta outtalad i berättelsen; männens totala hängivenhet till Dorian på grund av hans överväldigande skönhet borgar för detta, även om det inte handlar om ren sexualitet: det rör sig om dyrkandet av den varelse Dorian är på grund av sin skönhet.

Men vad Dorian Gray i ren praxis ägnar sig åt med andra människor får vi inte veta mycket om.

* * *

Mycket av historien berättas i form av dialoger. Lord Henry briljerar här som konversatör genom sina oräkneliga cyniska aforismartade uttalanden. Paradoxer kallas de i texten. Lord Henry ekar här av sin skapare, Wilde själv.

Det vore elakt att inte återge åtminstone ett urval av dessa kvickheter, så här följer några av dem. Måhända en och annan är känd sen förut. Allihop är genuint Wildeska.

"... om det finns något som är värre än att bli omtalad, så är det att inte bli omtalad." 

"Naturlighet är en pose och den mest irriterande pose jag vet ..." 

"Synden är den enda färgklicken i det moderna livet." 

"Fördelen med känslor är att de för oss vilse och fördelen med vetenskapen är att den är utan känslor." 

"Varje gång en man begår en komplett dumhet är det alltid av de ädlaste bevekelsegrunder." 

"Döden och vulgariteten är de enda företeelser i vårt århundrade som man inte kan förklara bort." 

"Alla brott är tarvliga, liksom all tarvlighet är brottslig." 

"Sådant som man känner sig absolut säker på är aldrig sant." 

"De böcker världen kallar omoraliska är böcker som visar världen dess egen skam."

* * *

Wildes egen form av esteticism svävar över hela berättelsen genom de detaljerade beskrivningarna av luxuösa föremål och av allt exotiskt och vackert. Till det kommer att boken helt enkelt är vackert skriven.

I dag hade kanske de detaljerade blombeskrivningarna och annat varit lite hämmande, men i sitt sammanhang, med läsarens medvetenhet om bokens plats i historien, är stilen perfekt.

– Men vad ska man då dra för lärdomar av Dorian Grays porträtt? Trots att den alltså väl inte har något uppfostringssyfte? — Att hedonism inte lönar sig, eftersom Dorian Gray till sist går under? Knappast.

Dorian Gray lever ett utsökt liv, ett livskonstnärligt liv – narcissistiskt och självuppfyllt, absolut, men för honom själv behagligt. Naturligtvis måste en roman med det budskapet i det puritanska England skava; den skaver nog mindre nu.

Och naturligtvis måste ett sådant budskap rispa den som vill bevara sin hud oskuldsfullt vit och utan all erfarenhet av livet: budskapet säger ju att livet är för att leva, inte för att blott hållas vid liv. — Så trots att Dorian Grays helt självbejakande liv leder till att tavlan av honom blir allt mer gräslig och bär den skam samhället menar att han borde känna, och trots att han lämnar skadade människor efter sig, kan man måhända ändå som försiktig, hycklande renlevnadsperson av i dag få sig en knuff i god riktning: i riktning mot att leva, inte blott hålla sig vid liv.

– – –
Dorian Grays porträtt, Oscar Wilde. Övers. Astrid Borger. Lindqvist 1975. ISBN: 91-7090-170-8. 206 sidor.