Bokrecension: Prometheus | Aischylos

Aischylos

Prometheus är ett fragment av ett antikt drama av Aischylos (525 f.v.t. - 456 f.v.t).

Jag har läst texten i tolkning av den legendariske Emil Zilliacus (1878-1961), som förutom att klä texten i svensk språkdräkt även försett den med en orienterande inledning.

* * *

Prometheus, eller som dramat också kallas: Den fjättrade Prometheus, är den första av ursprungligen av tre delar i en trilogi. De två senare partierna har förlorats, den första finns bevarad.

Handlingen i detta fragment är handlar strikt sett om hur människornas välgörare och Zeus forne vän fjättras vid en klippa som ett straff för att han skänkt människorna elden och andra gåvor. Själv ville Zeus förgöra människosläktet.

Prometheus, som är av titanernas gamla gudasläkt, är egentligen äldre än Zeus, och har hjälpt denne till makten. Han ser det därför som ett stort svek att gudakonungen efter att han befäst sin makt straffar sin forne vän på detta utstuderade vis. Prometheus är odödlig, och kan därför inte dödas ens av Zeus, men Zeus avstår därför inte från att plåga honom.

Inledningsvis får vi läsa hur Hefaistos, vulkanguden och gudarnas smed, ovilligt fäster Prometheus vid den avlägset belägna klippan högt uppe på ett berg. Hefaistos konstaterar om Zeus:

"Den som är ny på maktens tron är sträng."

Prometheus klagar sina sorger, men alltid på ett stolt och obrutet sätt. Den i grekiska draman alltid närvarande kören består här av nymfer, som stämmer in i Prometheus klagan. De sjunger:

"Ack, när skall du löpa i hamnen
från dina smärtors hav?"

Och för dem berättar Prometheus sin levnadshistoria, enkannerligen hur han gagnat människorna, hur han frälst dem från dödsfruktan genom att ge dem "blind förtröstan", hur han skänkt dem elden så att de till följd av denna gåva kunde lära sig många yrken, och så vidare.

Prometheus får också, där han sitter fjättrad, besök av flodguden Okeanos och senare av Io, en prästinna som Zeus en gång förälskat sig i och som straffats av Zeus hustru Hera för detta bland annat genom att jagas omkring på jorden av en broms.

Också Io är alltså en synnerligen lidande varelse, som önskar sig  döden hellre än plåga:

"... bättre är att dö en gång för alla
än lida nya marter, dag för dag."

I samtalet med Io låter dock Prometheus det bli klart att han känner till hur Zeus en gång ska bli störtad, och att Prometheus ska bli fri genom en ättling till Io. Läsaren som är bekant med grekisk mytologi vet att det här rör sig om Hercules.

Zeus har tydligen hört Prometheus profetia, och sänder sin budbärare Hermes för att förmå Prometheus att avslöja vad han vet om gudakonungens fall.

Det går emellertid inte Prometheus alls in på. Han smädar istället Hermes, "gudaättens tjänsthjon", som han säger. Han avslöjar ingenting alls och Hermes hotar med att Zeus än mer ska straffa sin gamle vän.

Och eftersom Prometheus inte ger bort sitt trumfkort slutar dramat med att han störtas ner under jorden tillsammans med kören av nymfer. Till ett "underjordiskt dån" utbrister Prometheus:

"Nu skälver jord
och tordönet rullar i remnade djup.
Se åskviggens ringlande slinga av eld
och stoftet som yr i en virvelstorm!
Se vindar och väder som ryka ihop
till förbittrad kamp under fästets valv
och flåsa sitt vredgade hat mot varann!
Se, himmel blandas samman med hav!
Nu drabbar mig Zeus – det är uppenbart –
med ett dråpslag avsett att slå mig med skräck.
Gudomliga moder och strålande Rymd,
du som välver ditt ljus över hela vår värld,
I sen hur jag lider med orätt!"

* * *

Trots att trilogin alltså är ofullständigt bevarad är det som dock finns kvar att ta del av kraftfullt. Prometheusgestalten, av den gamla gudasläkten, är trotsig och luftar sitt hat gentemot den som med orätt straffat honom för att han tagit elden och givit åt människorna, som Zeus ville se gå under.

Hos Prometheus finns inget ressentiment mot det som övervunnit honom: han tror på det obevekliga ödet och vet dessutom hur det en gång kommer att gå: att han skall bli fri, och därtill hur det kan gå till när Zeus skall vräkas från sin tron. Denna värdefulla kunskap bevarar han när hans straff intensifieras: han låter sig inte torteras att avge sitt starkaste vapen mot gudafadern.

Än mer förhöjs detta strålande antika drama av den synnerliga klarhet som språkgeniet Emil Zilliacus skänkt det på vårt eget språk. Inget står i vägen för att en läsare med någorlunda kunskaper i grekisk mytologi ska kunna njuta till fullo av dramat, även om man inte kan ett ord grekiska.

Och vad gäller människovännen Prometheus: hur vacker är inte den bild man får av hans stolthet också i lidande; med hat mot sina ovänner låter titanen ödet sarga honom, han resignerar inte, viss om sin egen kraft, sin oförstörbarhet – om än icke osårbarhet.

Antiken är död, men den lever så frisk och sund som någonsin i de berättelser som finns kvar.
– – –
Prometheus, Aischylos. Övers. Emil Zilliacus. Hugo Gebers förlag 1931. 106 sidor.