Bokrecension: Julianus Affällingen | Julius Centerwall

Julianus

Julianus Affällingen: En bild från den döende antiken är en biografi skriven av Julius Centerwall (1844-1923), filolog och liberal politiker. Boken utkom 1884.

* * *

Det finns inte många biografier om Flavius Claudius Julianus (331/332- 363) på svenska. En snabb sökning ger vid handen en enda, nämligen Centerwalls från slutet av 1800-talet, samma bok som jag haft nöjet att ta del av. Förhoppningsvis kan någon hågad historiker ta sig an denna så sällan besökta plats i det förflutna och återigen kartlägga dess topografi.

Med det sagt, vill jag likväl hävda att Centerwalls biografi stått sig oväntat väl, såvitt jag kan bedöma. Författaren är mycket noggrann, hänvisar ideligen i fotnotsform till de antika källor han referar till eller citerar. Visst förutsätter Centerwall en slags kristen supremati, men det minskar inte den hovsamhet han nalkas sitt ämne med: han är uppenbarligen imponerad och fascinerad av den siste hedniska kejsaren.

* * *

Julianus Avfällingen — tillnamnet under vilket han blivit känd är de kristnas uppfinning — är en fängslande individ. En slags tragisk hjälte, en sista snedvuxen grön gren på det hedniska, hellenistiska trädet.

Centerwall beskriver hur Julianus växte upp som kristen, men fick se sina släktingar – däribland sin far och sin bror – dödade av kusinen på tronen, Konstantius II. Själv hade han föga håg efter makten, utan ville mest studera, vilket han också fick. Han hänfördes av den gamla hellenska kulturen och fördjupade sig i den.

Konstantius utsåg emellertid sin boksynte kusin till Caesar, vilket vid denna tid innebar ett slags underordnad medregent. Som sådan skickades Julianus till Gallien för att där motarbeta germanska infall i romerska imperiet. Möjligen i avsikt att på det viset bli av med honom, liksom tidigare med Julianus broder, som också utsetts till Caesar.

Men Julianus lyckades över förväntan som fältherre. Och när Konstantius begärde att de galliska, mestadels inhemska, legionärerna skulle, mot givet löfte, korsa alperna och bistå honom i kriget mot perserna, utropade dessa Julianus till kejsare.

Till synes motvilligt accepterar Julianus utnämningen, berättar Centerwall, och man tågar iväg mot den kejserliga armén. långt borta i österlandet. Innan Julianus hinner möta Konstantius i strid dör dock den senare en naturlig död och utnämner dock sin fiende men likväl släkting till efterträdare.

Julianus blir därmed obestridd härskare i det romerska imperiet. Han är då i trettioårsålden. Men bara halvtannat år senare faller han för en fiendepil under ett fälttåg mot perserna. På den ögonblickskorta tid Julianus regerade sätter han dock igång omfattande reformer.

* * *

Centerwall fokuserar i sin biografi särskilt på det idéhistoriska landskap som Julianus odlade liksom det landskap som omgav honom.

Julianus avföll ju till sist öppet från kristendomen och förrättade offer till de gamla gudarna. Men den religionsform som han presenterade var en reformerad och sofistikerad hedendom, stödd på nyplatonismen. Kanhända kändes den främmande för den hedniska allmogen utanför de bildades sfär.

Centerwall utvecklar noggrant Julianus religiositets idémässiga innehåll, men låt det här vara nog med att påpeka att det alltså var en slags energiinjicerad och finjusterad olympisk religion som kejsaren försökte göra folklig och utbredd, ja, till en motpol mot den växande kristendomen.

Av de kristna blev Julianus hatad och avskydd.

Det kan synas särskilt märkligt, med tanke på att han på det stora hela var en relativt välvillig och tolerant regent, fastän han tyckte illa om kristendomen. Han föredrog att bekämpa den nya religionen med argument, inte med svärd eller andra fysiska förföljelser. Ja, den bildade kejsaren tillät sig till och med att personligen polemisera mot galileerna, som han kallade de kristna.

De direkta aktioner som föranstaltades mot de kristna, som Centerwall beskriver, bestod i att de på egen bekostnad fick återuppbygga hedniska tempel som raserats, och, vad som i de kristnas ögon torde varit värst, att de utestängdes från lärartjänster. Detta på så vis, att Julianus byggde upp ett centraliserat utbildningsväsende, där han personligen förbehöll sig rätten att godkänna vilka som fick undervisa.

De kristna, menade han, fick hålla sig i kyrkorna om de ville undervisa om evangelierna. Medan man i den statliga utbildningen liksom alltid använde sig mycket av de hellenistiska klassikerna.

Ordningen med statligt godkända lärare fanns kvar långt efter Julianus, men användes då föga förvånande av de kristna mot hedningarna.

* * *

Julianus har smädats av kristna, främst av den senare helgonförklarade kyrkofadern Gregorios av Nazianzos, som Centerwall går strängt till rätta med för hans lögner om kejsaren och hans osmakligheter, till exempel att Julianus skulle offrat människor, ja, små barn till sina gudar. Det är betecknande att de kristna, som vid den här tiden – enligt ett citat som tillskrivs Julianus – slogs som "vilddjur" mot varandra, ändå i stor utsträckning kunde enas i sin avsky för kejsaren.

Men ser man till de historiska fakta som vi faktiskt äger om Julianus såsom de presenteras av Centerwall, så framträder en helt annan bild av honom än vad kristna velat utmåla honom som.

Vi ser en filosofiskt lagd, studieälskande hedna-romantiker, som uppfylld av pietet för det gamla önskar skänka Hellas sina forna skatter åter vad gäller religiositet och livsåskådning. Han uppskattade inte de kristna, det är sant. Han hade sett sin familj mördas av sin kristne kusin. Det är också sant. Men han avstod från att gå till fysisk förföljelse, han bemötte sina fiender med ord och restriktioner, inte med stenar. Han var en from religionsfilosof på tronen.

* * *

Vi vet naturligtvis inte vad som hade hänt om Flavius Claudius Julianus fått mer än ett och ett halvt år som kejsare.

Han fick redan i sin livstid märka av hur luften liksom gått ur den gamla religionen och hur den nya religionen vann fäste omkring honom i sina olika versioner. Kanske hade han efter ett hypotetiskt lyckligt avslutat fälttåg mot perserna intensifierat sitt arbete med att få de hedniska troende och praktiserande att idka välgörenhet, att ägna sig åt offer, att strama åt sin moral.

Förmodligen hade aldrig den kristna rörelsen gått att stoppa, men kanske hade den åtminstone hindrats och dämpats en aning med en klok icke-kristen kejsare på tronen under en längre tid än halvtannat år.

Nu blev det inte så. Julianus roll blev den tragiske hjältens roll: efter en kort tid på scenen förs han ut, död, och han blev den siste hedningen i det  romerska imperiets kejsarpurpur, som genom århundradena höljt så många hedningar före honom.

* * *

Centerwall ger en god, resonerande översikt av Julianus Avfällingens liv och tankesätt. Vad jag särskilt vid läsningen slås av, är det som jag inledningsvis berörde: bristen på material om kejsaren på svenska. Hans bevarade brev och texter finns inte översatta. Någon biografi efter 1884 känner jag inte till. Här finns ett behöv att möta, eller åtminstone ett behov att skapa genom att väcka nyfikenhet för den komplexa personlighet som Julianus var.

Men i väntan på ytterligare verk rekommenderas Centerwalls biografi, om man nu bara har tålamod med de galileiska företräden han låter slinka fram emellanåt.
– – –
Julianus Affällingen: En bild från den döende antiken, Julius Centerwall. C. E. Fritze's K. Hofbokhandel 1884. 234 sidor.

Bokrecension: Moraliska småskrifter | Giacomo Leopardi

Giacomo Leopardi

Moraliska småskrifter är skriven av den italienske filosofen och poeten Giacomo Leopardi (1798-1837). Boken består av olika typer av texter, till exempel dialoger och fiktiva biografier. Den definitiva utgåvan gavs ut första gången postumt 1845, men hade föregåtts av tidigare versioner.

Den svenska upplagan utkom 2015 på Celanders förlag i översättning och med efterord av Gustav Sjöberg.

* * *

Det har hänt att Leopardis pessimism kallats patologisk. Det finns, åtminstone inte baserat på Moraliska småskrifter, inte skäl att ha den åsikten.

Vad man spårar i den italienske filosofens tankevärld är ett lyckat försök att skåda verkligheten i synen, utan skymmande illusioner. Och hans resultat blir pessimistiskt, det är sant, men inte som ett resultat av ett förvirrat sinne, utan som ett resultat av ett särdeles klart dito. Det må medges, vare sig man nu håller med honom eller inte.

* * *

Så ja, Leopardi var pessimist. Men inte misantrop. För honom fanns inget inneboende ont i människans natur, ej heller hade något syndafall inträffat: sådant hade varit illusioner för honom. I stället observerar han att livet består i lidande och leda. De njutningar som vederfars människan menar han vara av tillfälligt slag, och aldrig tillräckligt mättande.

Det är naturen, alltså själva tillvaron, som är fienden, den som orsakar lidandet i en värld där människan definitivt inte är verklighetens centrum, utan ett väsen bland många; och alla väsen lider och drabbas av olycka. Världen finns inte för människans skull, men människan finns i världen.

Dessa hans fundamentaluppfattningar illustreras på olika sätt och ur olika perspektiv i den breda samling texter som Moraliska småskrifter utgör. Han använder till exempel antika gestalter som språkrör, och får genom dialogens form möjlighet att anföra argument både för och mot de åsikter som framförs i ofta lätt samtalston, kryddad med ironi.

* * *

Pessimismen uttrycks bland annat i en dialog mellan Plotinos och dennes lärjunge Porfyrios. Denna dialog kan få tjänstgöra som exempel på hur Leopardi argumenterar.

Ämnet är självmordet — huruvida det är berättigat eller inte. Porfyrios har nämligen kommit till den slutsatsen att han vill ta livet av sig. Vännen och läraren Plotinos argumenterar emot honom.

De hinner beröra många infallsvinklar på döden och livet under sin pratstund.

Porfyrios attackerar bland annat mycket vältaligt uppfattningen om ett liv efter döden; han påpekar hur skadlig denna idé är för människorna, både vad gäller helvetes- och himmelföreställningar.

Bovar skräms förvisso inte av tanken på stundande straff, men däremot kan de som försökt föra ett hederligt leverne på sin dödsbädd likväl påminna sig sina många tillkortakommanden och känna rädsla inför döden – rädsla för den hamn som räddar dem för livets storm. Föreställningarna om liv efter döden berövar människan frid i hennes sista stund.

Och tanken på en salig tillvaro efter döden torde enbart väcka leda på grund av dess enahanda karaktär.

Döden är inte något hemskt. Det är Leopardi tydlig med att låta dialogen framföra. Döden är naturens "botemedel mot våra plågor", döden är "människans största goda." Och hon gör rätt i att dö såsom djuren dör: "utan fruktan".

Självmordet, vidare, är en skön tanke, menar Porfyrios. Den skänker den tröstande tanken, att man alltid och när som helst kan lämna det liv som endast åstadkommer lidande.

På Plotinos invändning, att självmord skulle var mot naturen, genmäler Porfyrios genom att ifrågasätta varför det skulle vara mot naturen att fly till det som utan "någon som helst tvekan vore mitt bästa", när "livet [...] är på väg att bli skadligt och dåligt för mig". Ja, döden är "det enda verksamma botemedlet mot våra plågor", och det är rimligt att låta "förnuftet styra över döden, då det råder över livet".

Plotinos håller försiktigt med om att Porfyrios har rätt i mycket av det han säger. De invändningar han kommer med är består i att självmordet skulle vara mot naturen, vilket ju Porfyrios sätter ifråga, samt att det drabbar de kvarlevande, vilket till syvende og sidst verkar vara det kraftfullaste argumentet mot självmordet som handling.

* * *

Leopardis Moraliska småskrifter undandrar sig enkel klassificering och likaså hans sätt att formulera sina tankar. Han blir svårfångad, där han rör sig i spänningsfältet mellan poesi, filosofi, skriftställeri.

På grund av sin mångskiftande natur är texterna också särskilt givande som material att reflektera kring, om man inte låter sig luras av den ibland lättsamma tonen, som likväl bär upp bråddjupa frågeställningar om de mest centrala problemen i mänsklig tillvaro: livet, döden, lyckan, lidande, njutningar.

Den pessimism som kännetecknar mycket av det Leopardi skriver är inte av svärmiskt Weltschmertz-slag; den är inte en posé. Nej, den är en filosofi, ett tankesystem för dem som överger tankesystemens legitimitet. Kanhända tjänar samlingens relativa mångfacetterade ytor sitt syfte särskilt bra, just genom att Leopardi därigenom undviker att framställa ett lärosystem: istället kretsar tankevärlden han uttrycker kring några centrala nav: de ovan nämnda, och främst lidandet som problem.

* * *

Att läsa Leopardi är emellertid inte alldeles enkelt. Det kräver sin tid, och dessutom en tillvänjning till hans speciella stil, som tar särskilt bruk av semikolon för att avdela satser. Översättaren har valt att låta Leopardis säregna sätt att skriva stråla igenom tolkningen även i detta avseende för att man också på svenska ska kunna komma så nära författarens språk som möjligt.

Men om man nu tar sig tid att läsa möter man en människa som på allvar brottas med det mänskliga livets villkor i en värld som inte skapats för människornas skull, där lidandet triumferar i varje varelse.

Den pessimism som blir resultatet av brottningen är emellertid inte nedbrytande, utan snarare upplyftande; den är uppfriskande som en kall vind en het dag som blåser undan damm och gör sikten klar. Och kanske skänker läsningen också nya insikter i vad det innebär att vara människa, en lidande människa, utan illusioner.
– – –
Moraliska småskrifter, Giacomo Leopardi. Övers. och efterord: Gustav Sjöberg. Celanders förlag 2015. ISBN: 978-91-87393-23-5. 255 sidor.

Bokrecension: Grekiska epigram | Emil Zilliacus (övers.)

Begravningsmotiv. Efter fragment av antik grekisk vas.

Grekiska epigram rymmer hundra antika, grekiska epigram i tolkning av Emil Zilliacus (1878-1961).

* * *

Precis som Zilliacus skriver om i förordet är det något särskilt tilltalande med epigrammet som poetisk uttrycksform. Ett epigram är, åtminstone ursprungligen, en kort, begränsad, dikt, särskilt lämpad för till exempel gravskrifter eller inskrifter på votivgåvor. Så är även ordets betydelse också just "inskrift". Snart förväntas epigrammet också stanna inom ett strikt versmått.

Kortheten och stramheten skänker en koncentration och kärnfullhet som är svår att värja sig mot. Utfyllnad ryms inte, blott det relevanta: varje ord måste finnas med, inget ord kan vara överflödigt.

I Grekiska epigram har Zilliacus valt ut hundra av dessa poetiska texter ur den översvallande mängd som bevarats från antiken. Han har valt att kategorisera dem i följande grupper: "Votivepigram och äreskrifter", "Gravepigram", "Erotiska epigram" samt "Varia".

Epigramdiktande, berättar Zilliacus, utvecklades med tiden till en egen konstform, och överflyttades från att företrädesvis nyttjas i praktiskt syfte till att fungera som en egen form av dikter, för diktandets egen skull.

Huruvida dikterna i samlingen därför alltid återberättar om verkliga människor eller om uppdiktade sådana är inte alltid lätt att avgöra, även läsaren ibland får besked därom genom översättarens kommentarer.

* * *

Epigramförfattarna är sedan länge döda, men nog har de genom sina skrifter lyckats hålla en del av antikens flamma brinnande, och vittnar om dess åskådningssätt, dess syn på döden, kärleken, livet, gudarna.

I ett epigram av Tymnes (100-talet f.v.t) berättas om en död, Philainis, som väl rätteligen borde fått vila vid Nilen, men genom ödets föranstaltande kom att begravas på Kreta. Epigramförfattaren uppmanar dock Philainis att inte sörja för mycket för detta, för varifrån vi än kommer

"... blott en är den väg, vilken till Hades oss för."

Ett homoerotiskt epigram av Meleagros (andra till första århundradet f.v.t.) finns med. Där skriver författaren om hur han förtöjt sin båt vid en viss Myskïos, som han säger sig helt tillhöra. Ser denne ej soligt på honom, blir allt till vinter omkring honom, men

"... ljusnar ditt öga i fröjd, blommar den ljuvaste vår."

En skön skildring av kärlek hos åldrande människor finns i ett epigram av Paulus Silentiarius (500-talet e.v.t). Han skriver om hur han älskar Philinnas rynkor mer än "ungdomens blomstrande hy", och att han hellre tar hennes bröst i sin hand än jungfruliga dito. Hos henne är det ljuvare att vara, i hennes höst, "än våren hos andra."

* * *

Zilliacus svenska språkdräkt, som han klätt de grekiska verserna i , är superb. Den är inte arkaiserande, åtminstone inte mer än vad som kan ses som befogat. Och den gör att vi kan känna igen högst mänskliga känslor och tankar, fastän de kändes och tänktes för så länge sedan, under den långa antiken.

Grekiska epigram är en vacker antologi, inte bara till det textliga innehållet, utan också på grund av att varje epigram som vinjett har ett motiv från en antik vasmålning, som väl i allmänhet anknyter till ämnet i den aktuella dikten. Också det knyter läsningen närmare till den tid vari det skrivna ristades in eller skrevs ner.

Och genom böcker som denna hålls antikens flamma brinnande; måtte fler värmas av dess skönhet, klarhet och vida vyer.
– – –
Grekiska epigram, Emil Zilliacus, övers.. Holger Schildts förlag 1954. 151 sidor.

Bokrecension: Odysséen | Homeros

Odysseus, antik romersk staty

Odysséen är ett antikt diktepos traditionellt tillskrivet Homeros, vilken även ska ha stått bakom Iliaden.

Texten, fördelad på tjugofyra sånger, sammanställdes möjligen under slutet av 700-talet f.v.t., men utspelar sig omkring 1100-talet f.v.t., och berättar om vad som hände Itakas konung Odysseus efter kriget om Troja.

Jag har läst Odysséen i Erland Lagerlöfs (1854-1913) klassiska översättning, reviderad och moderniserad av Gerhard Bendz (1908-1985) i en upplaga från Bra böcker i serien Bra klassiker, tryckt 1982.

* * *

Odysséen är hänförande. Som läsare sugs man genom de drygt 11 000 raderna av hexametriska verser in i en förlorad värld av stora hjältar, gudaväsen, mytologiska varelser och sagofigurer.

Vi befinner oss i Grekland, och Odysseus, konung på ön Itaka, har överlevt kriget om Troja. Till hans stora olycka har han illa skadat havsguden Poseidons son, cyklopen Polyfemos, när denne försökt ta livet av Odysseus själv och hans mannar.

Resultatet blir att Odysseus hindras på sin hemfärd och under allehanda äventyr får irra omkring på Medelhavet innan han till sist, på det tjugonde året efter att han gav sig av, kan återvända till Itaka. Där är dock inte lugn och ro. Hans berömda hustru Penelope uppvaktas av friande aristokrater, som helt enkelt belägrat palatset och tar för sig av vad Odysseus tillhör, i tron att han gått förlorad.

Efter att inkognito för de flesta ordentligt ha rekognoserat på ön och i palatset dödar Odysseus med tillhjälp av sonen Telemachos och gudinnan Atena samt två honom fortfarande trogna personer ur staben alla friarna, och han kan återförenas med sin hustru Penelope.

* * *

Odysséen tillåter sig en betydande detaljskärpa som skapar liv åt berättelserna, ett liv som fortfarande pulserar så här lång tid efter att sångerna sjöngs för första gången. Gestalterna är inte enbart skissartade, utan får djup: man får en uppfattning om hur Odysseus är som person, och Telemachos, och Penelope och många av de andra personer som förekommer.

Trovärdigheten kombinerat med de äkta känslorna skapar en alldeles egen känsla som ligger över detta epos, en känsla av saga likväl som av historia och myt. Odysseus besöker och berättar om platser vi känner i dag, men också platser som hör sagan till. Gudarna griper handgripligt in i händelseförloppen och påverkar dem; särskilt Atena verkar för Odysseus bästa, medan Poseidon ideligen saboterar för honom.

Så Odysséen äger inte bara underhållningsvärde. Den uppbär också ett stort religionshistoriskt, historiskt, litterärt, psykologiskt, geografiskt och poetiskt värde. I de tjugofyra sångerna som utgör verket återspeglas den tid vari de skapades: hur man tänkte om gudarna, hur man såg på livet och döden, vad som var ett hedervärt liv, hur man bygger upp en historia, och så vidare.

Odysséen är helt enkelt ett konstverk i litterär form, som äger konstens suveränitet, men också vittnar om konstnärens värld och föreställningar.

* * *

Det förvånade mig hur relativt lättläst detta poetiska storverk ändå är, åtminstone i den läsvänliga version som jag tagit del av. Det är inte alls svårt att hänga med, det rika persongalleriet och antika referenserna till trots gör inte att man tappar tråden.

Kanhända borgar också detta för Odysséens odödliga popularitet och dess påverkan på konst och annan litteratur under årtusendenas lopp. Det är ändå helt klart, att boken är ett verk för alla tider, en nedärvd kulturell klenod av oskattbart värde. Och en spännande läsupplevelse.
– – –
Odysséen, Homeros. Övers. Erland Lagerlöf, bearb. Gerhard Bendz. Med förord av Harry Martinson. Bra böcker/Bokförlaget Trevi 1982. Serien Bra klassiker. ISBN: 91-7160-614-9. 363 sidor.

Bokrecension: Insikter och smädelser II | Martialis

Insikter och smädelser II är ett urval epigram av Marcus Valerius Martialis (ca. 40 e.v.t - ca. 104 e.v.t.). Som namnet beskriver är det volym två av Symposion utgåva, i Per Erik Wahlunds (1923-2009) tolkning. Han har liksom i volym ett även försett denna bok med inledning och kommentarer.

Recension av första volymen finns här.

* * *

Det värdefullaste med Martialis epigram är de ögonblicksbilder författaren ger av livet i Rom, dess människor och dess konflikter, ofta mycket igenkännbara från vår egen värld. De små texterna med sina elakheter, gliringar och kärleksförklaringar slår en bro över nästan tjugo sekler och vi får liksom skymta det folk på ryggen som en gång vandrade på de romerska gatorna, deras skuggor fladdrar till i raderna och de mycket döda andas en stund.

Kommentarerna som Wahlund försett texten med är också av avgörande värde.

Kulturskillnader har trots allt gjort oss blinda för referenser och antydningar som var givna för en romare; världen har förändrats, även om människor i allt väsentligt förblivit människor – som de var, så är de. Det är alltså inte alltid man får en omedelbar förståelse av vad Martialis vill ha sagt; man går då med fördel till kommentaren och blir förhoppningsvis upplyst.

I sammanhanget kan det vara på sin plats att påpeka en praktikalitet. På grund av det ivriga bläddrande som krävs för att hänga med i texterna hade det nog inte varit till skada om kommentarerna fått lov att följa texten i fotnotsform istället för att komma in som slutnoter. Så hade fingrarna bevarats från åtminstone en viss mån av bläddrande fram och tillbaka, som avbryter läsandet mer än nödvändigt.

* * *

Martialis är en betraktare och kommentator. Han fäller sina småelaka eller rentav obscena omdömen om dem som han möter och som han har omkring sig. Ibland prisar han någons skönhet, oftare tadlar han någon annan för deras vandel, småaktighet, girighet. Detta utan att särskilt ofta bli egentlig höghästsmoralist: liksom konstnären avbildar han snarare än dömer — avbildar ibland fördelaktigt, ibland icke.

De ärenden som brukar återkomma är penningbrist eller penningbekymmer, sexualitet, förkonstling och då och då ett prisande av kejsaren. Det är människorna som är i fokus; mytologin får kanske referenser, men det är individerna som står i förgrunden. Martialis skriver:

"...mina sidor har endast av mänsklighet smak."

Därtill skildras åtskilliga gånger vänskap, gåvogivande och gästskap; Martialis levde ju i det patron-klientsystem som rådde i Rom, där fattigare sällar uppsökte rikare för att av dem åtnjuta beskydd och få gåvor; i gengäld förväntades klienterna skänka patronerna sin tillgivenhet, rösta på dem vid val och vara beredda att göra dem tjänster.

Martialis skildrar också i ett vackert epigram (X:47) något av ett livsideal, nämligen bland annat att ha ärvda pengar, åkrar som är lätta att odla på, hälsa och rejäla vänner, god sömn, och att

"... varken önska sig eller frukta slutet."

Det är alltså snarast fråga om goda epikuréiska tankegångar.

* * *

Några fler specifika situationer som Martialis beskriver med sin penna kan anföras.

Han gisslar en själ som gärna vill ha hans böcker, men inte för att läsa dem, utan för att sälja dem. Han berättar om en man som får mängder av gåvor — för att givarna hoppas komma med i hans testamente. En läkare har blivit gladiator: som förr, menar Martialis, ägnar han sig alltså att ha ihjäl folk.

Han berättar om en vän som ständigt renoverar, för att därför ha en ursäkt till avvisa dem som ber honom om lån. Och så har vi läkaren som blir påkommen med att ha stulit ett vinkrus, endast för att som ertappad ifrågasätta varför den bestulne super. Och sen har vi mannen som är impotent men klagar på hustrun för att hon inte blir gravid.

Och så skriver han den lustiga lilla texten om Hermogenes, som stjäl servetter. Fara värt, att han inte snor med sig överdrag till schäslonger, soltälten från teatern eller seglen från båtarna...

På ett annat ställe skriver han om Callistratus och Afer, två män, som firar bröllop med varandra.

På åter ett annat ställe har han en lång utläggning om Ligeia, som ansar sitt könshår, vilket är fåfängt, menar författaren; det passar en ungmö, men inte henne: hennes kön är ingen intresserad av längre, hon bör inte "rycka skäggstråna av ett livlöst lejon".

Så blandas högt och lågt, vänligt med elakt, obscent med romantiskt.

* * *

På sin ålderdom drog sig Martialis tillbaka till sin barndoms Hispania, nutidens Spanien, varifrån han en gång kommit. Där förefaller han ha fått en lantgård till skänks. Och Martialis hade nog, med skäl, glädje i att hans böcker fått vingar och spreds över imperiet. Tackom, lovom att de också fick vingar att färdas genom seklerna, så att en bris av romersk atmosfär kan liva oss, långt senare tiders människor.
– – –
Insikter och smädelser II, Martialis. Övers., inledning och kommentarer av Per Erik Wahlund. Symposion. ISBN: 91-7139-540-7. 85 sidor.

Bokrecension: Den narraktige boksamlaren | Lukianos

Den narraktige boksamlaren är skriven av Lukianos (c. 120 - c. 180). Den svenska översättning jag läst, som utgavs 1948, är gjord av Emil Zilliacus (1878-1961). Den lilla boken är försedd med förord av Ejnar Munksgaard (1890-1948) och teckningar av Jan Thomæus (1918-1991).

Den narraktige boksamlaren lär ursprungligen vara skriven omkring år 169.

* * *

Det går inte att beteckna Den narraktige boksamlaren som något annat än en grov smädesskrift, vindlande, spretig och brysk. Den elegans vi kan bekanta oss med av Lukianos penna i Valda skrifter är definitivt inte framträdande i detta verk.

I skriften attackerar Lukianos en man — med verklig förlaga eller ej — som samlar böcker för syns skull. Lukianos framställer samlaren som en riktig filister: han äger inga kunskaper om böckerna han läser utöver deras titel, fastän han bär omkring på dem, och inte heller synes han äga förmåga att tillgodogöra sig innehållet.

I sitt karaktärsmord av samlaren påpekar Lukianos att denne mer bryr sig om böckernas yttre skönhet, än om de tankar böckerna är bärare av.

Högfärdig är karln också, där han går med huvudet tillbakadraget, och tror sig likna en bildad konung, med det fåfänga hoppet att just en konung ska ta honom till sig på grund av ryktet om hans lärdom, vilken alltså inte består i mera än att han äger böcker, snarare än tar deras innehåll till sig.

Tji får samlaren, menar Lukianos, för nog har kungen reda på vad samlaren är för en typ: nämligen en liderlig typ med två passioner: samlandet och "kraftiga ynglingar som kommit över gosseåldern".

Och så smädar Lukianos gärna även fortsättningsvis samlaren för hans nattliga äventyr, och uttrycker en förhoppning att han ägnar sig åt slavar och inte åt fria män för dessa sina lustars tillfredsställande.

Efter att ha kritiserat samlarens och hans vänner vanor, bland annat att de sminkar sig, hur de rör sig och hur de talar, förklarar Lukianos att vad han är för en kan inte döljas:

"Kort sagt, för att tala med ordspråket: det är lättare att gömma fem elefanter under armen än en enda pervers person."

* * *

Nåväl, Lukianos anser att samlaren inte förmår ur böckerna hämta det som man bör hämta.

"Två ting kan man lära av de gamles skrifter, konsten att uttrycka sig och att handla rätt genom att eftersträva det bästa och sky det dåliga."

Och eftersom samlaren inte förmår detta, är hans bokmani endast till nytta för mössen som bland dem får leka, och till föga gagn för slavarna som riskerar prygel om de inte tar rätt hand om böckerna.

Samlaren gör alltså bäst i att låta böckerna vara, han lär ändå inte ha tid med dem, icke på dagen, för då har ändå ingen sett honom läsa, inte på natten, för då har han fullt upp med annat.

* * *

Det saknas strikt stringens i denna Lukianos lilla skrift. Han flänger än åt ena hållet, än åt andra, för att klämma åt målet för tadlet.

Summan är ändå den, att den som inte förmår läsa böcker och förstå dess innehåll, utan istället skaffar dem för att ge sig ett sken av vishet, den är en – tarvlig person. Och i just denne samlarens fall läggs skada till skada, ty han föredrar ju dessutom ynglingar som sängkamrater.

Man får nog förstå detta senare som ytterligare ett argument för Lukianos att samlaren inte förmått ta till sig av litteraturen och låta sitt liv formas av densamma: till "det bästa", bort från "det dåliga". Där ser vi ett tydligt moralistiskt drag av smädaren och satirikern: litteraturen ska inte bara skänka kunskap, den ska också, rätt läst, omforma personen handlingsmässigt.

* * *

Nog är Den narraktige boksamlaren lättläst. Ett antal fina kulturhistoriska inblickar skänker den dessutom genom de flerfaldiga historiska paralleller som Lukianos använder för att illustrera samlarens fåfänga samlande.

Kompositionsmässigt ligger dock dialogerna i Valda skrifter framom denna råa smädesskrift. Och söker man romersk råhet med en lite mer prosaisk syn på tingen kan man måhända vända sig till den förträfflige Martialis istället.

Men skall man dra en mycket nedkokad slutsats av Den narraktige boksamlarens budskap till oss sentida boksamlare och bokläsare får det nog vara, att böcker inte må vara blott en inredningsdetalj i rummet, utan en erfarenhet förstådd och upplevd i det inre.
– – –
Den narraktige boksamlaren, Lukianos. Övers. Emil Zilliacus, med förord av Ejnar Munksgaard och teckningar av Jan Thomæus. Wahlström & Widstrand 1948. 50 sidor.

Bokrecension: Valda skrifter | Lukianos

Valda skrifter: Ny följd är en samling dialoger av Lukianos (c. 120 - c. 180). Texterna har tolkats till svenska av Hans Hult. Samlingen utgavs av P. A. Norstedt & Söners förlag 1917.

* * *

Lukianos kom från Samosata i dåvarande romerska provinsen Syrien. Numera heter platsen Samsat och ligger i Turkiet. Omsider hamnade Lukianos i Athen, där han ägnade sig åt författarskap. Han kom att avlida i Egypten, där han fått en befattning.

En hel del av Lukianos skrifter finns bevarade till vår tid. Främst är han känd för de många satiriska dialoger som han författade. I Valda skrifter har 85 stycken sådana dialoger återgivits tolkade till svenska.

* * *

Det är underhållande läsning, dialogerna. I den svenska språkdräkt som Hult skänkt dem är prosan lättflytande, elegant, klar och slagkraftig. Den tydligen något idiomatiska snarare än bokstavliga tolkningen hjälper väl oss att tillgodogöra oss texterna i dag.

De satiriska inslagen är sällan särskilt elaka, utan snarare godmodigt lustiga, när Lukianos driver stillsamt med gudarna och deras förehavanden och inbördes konflikter eller med pretentiösa filosofer.

Lukianos, som medborgare i det romerska imperiet men verksam i den gamla hellenistiska kulturen rör sig ledigt i den mytologiska världen och det är väl så, att läsaren får desto mer ut av sin läsning ju mer bekant man är med de olympiska gudarna och de grekiska heroerna och de gamla sagornas gestalter samt framstående personer ur den grekiska historien såsom Sokrates, Platon och Diogenes.

Att Lukianos tydligt ställer sig på kynikernas sida mot de förstnämnda idealisterna behöver kanske knappt nämnas.

Dialogerna är utspelar sig i fyra olika sammanhang. Det är i den olympiska världen, på havet, i dödsriket samt bland hetärer. Själv intas jag mest av de samtal som förs mellan dem som vistas i dödsriket: de är kanske mest existentialistiska och ställer frågor om döden och livet som alltjämt på ett särskilt sätt kan uppfattas som aktuella.

Dialogerna vittnar också om att man i den kultur där Lukianos var verksam hade nått så långt att man fritt kunde driva också med det heliga, med gudarna. Kristendomen hade ännu inte vuxit sig stark nog att vara en särskilt betydande kraft, och den gamla religionen kan med fog antas ha sekulariserats, åtminstone i viss utsträckning.

* * *

Låt oss ta ett exempel på hur satiren kan te sig. Jag väljer då dialog 30, "Minos och Sostratos" ur avdelnignen "Samtal bland de döda", som illustrerar fatalismen på ett elegant vis.

Sostratos kommer inför Minos. Den senare är satt att döma över de döda.

Minos inleder med att kasta ut en fördömelse över Sostratos. Sostratos har emellertid mål i mun. Han erkänner att han ägnat sig åt "skurkstreck och mordgärningar i massor", som Minos säger, men frågan om ansvarighet är en annan sak. Sostratos poäng är att ju alla människor styrs av "Moirans slända", ödesgudinnorna. Om nu människan inte kan handla emot det öde som bestämts av dessa gudinnor — hur skulle hon då kunna hållas ansvarig för det hon gjort?

Minos tvingas erkänna Sostratos argumentering i steg efter steg. Sostratos säger:

"Inser du då inte, hur orättvist det är af dig att straffa oss, som endast såsom Klotos tjänare verkställa hennes befallningar, men däremot hedra dessa för det goda de uträttat på andras vägnar? Ty det kan ju aldrig blifva tal om någon möjlighet att sätta sig upp emot nödvändighetens lag."

Minos säger till sist åt Hermes att släppa Sostratos och att han inte mer ska straffas. Han avslutar emellertid med en åthutning:

"Men, Sostratos, understå dig icke att lära de andra döda att komma med likadana frågor."

* * *

Förutom att vara nöjesam läsning i sin egen rätt, ger dialogerna också intressanta inblickar i den hellenistisk-romerska världen. Inte minst avsnittet om hetärerna skänker sådana, vad gäller det mer vardagliga livet, medan de andra skänker främst inblickar i de mytologiska föreställningarna.

Hetärerna var ett slags professionella sällskapsdamer som herrar kunde betala för att umgås med och ligga med. Hetärerna kunde av dialogerna att döma ha en relativt fri tillvaro, där de kunde välja vilka män de skulle ägna sin uppmärksamhet och där de kunde spela ut olika mäns svartsjuka mot varandra.

Det är klart att det både för hetärer och män kunde vara fråga om djupt känslomässiga band, inte bara affärsmässiga, även om penningar och gåvor var inblandade i bandens upprätthållande.

* * *

När man läser Lukianos kommer man kanske att tänka på en fornnordisk parallell, nämligen Lokesenna, som också är en drift med gudarna, de fornnordiska gudarna i det fallet.

Men parallellen är i stort giltig blott vad gäller att författaren tillåtit sig driva med de gudomliga; Lokesenna är nämligen betydligt råare och mer ursinnig än Lukianos fina drift. Båda texterna vittnar emellertid om en kultur där man faktiskt kan göra sig lustig på gudarnas bekostnad.

Lukianos stannar dock inte med att driva med gudarna. Han driver ju dessutom gärna med pompösa filosofer eller som i dialogen "Menippos och Teiresias" där siarna får sig en släng, när den kyniske filosofen Menippos skojar med siaren Teiresias, känd från Iliaden. Menippos avslutar dialogen med konstaterandet:

"Det är ju en specialitet för Eder, siare, att inte tala ett enda ord sant."

* * *

Jag gillar verkligen Lukianos dialoger: deras rapphet och snärtighet är tilltalande. Att sedan Lukianos inte ger mycket för metafysiska sofismer av platonskt snitt gör inte saken sämre. Lukianos står som fri ande, och lutar hän mot kynikernas flärdfria och avförtrollade betraktelsesätt på tillvaron. På så vis blir Lukianos en realist, i en tid som stod i begrepp att snart drabbas av en ny, stor korsmärkt förtrollning.
– – –
Valda skrifter: Ny följd, Lukianos. Övers. Hans Hult. P. A. Norstedt och Söners förlag 1917. 175 sidor.

Bokrecension: Dorian Grays porträtt | Oscar Wilde

Oscar Wilde

Dorian Grays porträtt (eng. The Picture of Dorian Gray) är skriven av Oscar Wilde (1854-1900).

Berättelsen utgavs första gången 1890 och året efteråt i en reviderad version, där det homoerotiska temat tydligen nedtonats. Första gången The Picture of Dorian Gray utgavs i komplett, ocensurerad version på engelska var 2011.

Jag har läst romanen i svensk utgåva från 1975 i översättning av Astrid Borger, som förefaller bygga på den reviderade versionen, men utan det av Wilde tillagda förordet, där han försvarar sin roman mot kritiken som riktats mot densamma. Där hittar man den klassiska Wilde-aforismen:

"There is no such thing as a moral or an immoral book. Books are well written, or badly written. That is all."

* * *

Dorian Grays porträtt utspelar sig i England under senare delen av 1800-talet. Aristokraten Dorian Gray är en ung man som förhäxar omgivningen genom sin bedövande skönhet. Särskilt intryck gör han på konstnären Basil Hallward, som i Dorians estetiska perfektion finner en väldig drivkraft till sitt målande. Han målar ett fantastiskt porträtt föreställande Dorian Gray.

Intryck gör Dorian också på den unge Lord Henry Wotton, konstnärens vän. Lord Henry tar på sig ett slags ciceronroll och lär Dorian Gray sin djupt cyniska livshållning som går ut på skönhetsdyrkan och sinnenas bejakande.

Den oförstörde Dorian tar intryck av Lordens stillsamma undervisning: han börjar leva för njutningarna, följa sin nyfikenhet, fördjupa sig i allt skönt, omge sig med lyx. Då blir det besynnerliga snart uppenbart, nämligen att porträttet som konstnären Hallward skapat av honom förändras: ju mer Dorian ger sig hän åt laster, desto mer förvrids porträttet, men han själv förblir lika ung och vacker som någonsin.

När han insett porträttets förmåga, står det om honom:

"Evig ungdom, passion utan gräns, subtila och förborgade njutningar, vilda fröjder och ohämmade synder — allt detta skulle bli hans. Porträttet skulle bära tyngden av hans skam, det var allt."

Och vidare:

"Vad maskarna gjorde med den döda kroppen, det skulle hans synder åstadkomma med den målade avbilden på duken."

Åren går, och porträttet, som Dorian gömt undan i ett låst rum i sitt stora hus i London, blir alltmer medfaret, allt ohyggligare. Själv ser Dorian i fyrtioårsåldern fortfarande ut som en tjugoåring.

Förvirrad av sin egen blankocheck i livet drivs han allt djupare ner i jakten på njutbara erfarenheter, bakom honom ligger många av dem han mött, som vrak. Gamla vänner skyr honom. – Och historien når sitt klimax i ett grovt brott, ingivet i stunden.

Men vändningen kommer först när Dorian Gray märker att han är oförmögen att utföra en skonsam handling.

* * *

Dorian Grays porträtt är som berättelse hypnotiserande. Den bryter av mot den viktorianska tid i vilken den utgavs, där estetiken skulle tjäna ett uppfostrande syfte. Här är det fråga om konst för konstens eget skull, ett av berättelsens tema är att det är rätt att ägna sig åt det vackra för dess egen skull.

Det ligger en parallellism i detta: liksom Dorians livssyfte är att leva livet fullt ut, är Oscar Wildes romans syfte inte att uppfostra, utan att förtrolla.

Och förtrollar gör romanen. Detta var första gången jag läste den; en bekant meddelade att han läst den fem gånger. – Det förefaller mig på intet sätt märkligt, för sådan tjuskraft äger boken.

* * *

Även om Wilde tonat ner det homoerotiska temat i denna form av romanen, finns den förvisso ofta outtalad i berättelsen; männens totala hängivenhet till Dorian på grund av hans överväldigande skönhet borgar för detta, även om det inte handlar om ren sexualitet: det rör sig om dyrkandet av den varelse Dorian är på grund av sin skönhet.

Men vad Dorian Gray i ren praxis ägnar sig åt med andra människor får vi inte veta mycket om.

* * *

Mycket av historien berättas i form av dialoger. Lord Henry briljerar här som konversatör genom sina oräkneliga cyniska aforismartade uttalanden. Paradoxer kallas de i texten. Lord Henry ekar här av sin skapare, Wilde själv.

Det vore elakt att inte återge åtminstone ett urval av dessa kvickheter, så här följer några av dem. Måhända en och annan är känd sen förut. Allihop är genuint Wildeska.

"... om det finns något som är värre än att bli omtalad, så är det att inte bli omtalad." 

"Naturlighet är en pose och den mest irriterande pose jag vet ..." 

"Synden är den enda färgklicken i det moderna livet." 

"Fördelen med känslor är att de för oss vilse och fördelen med vetenskapen är att den är utan känslor." 

"Varje gång en man begår en komplett dumhet är det alltid av de ädlaste bevekelsegrunder." 

"Döden och vulgariteten är de enda företeelser i vårt århundrade som man inte kan förklara bort." 

"Alla brott är tarvliga, liksom all tarvlighet är brottslig." 

"Sådant som man känner sig absolut säker på är aldrig sant." 

"De böcker världen kallar omoraliska är böcker som visar världen dess egen skam."

* * *

Wildes egen form av esteticism svävar över hela berättelsen genom de detaljerade beskrivningarna av luxuösa föremål och av allt exotiskt och vackert. Till det kommer att boken helt enkelt är vackert skriven.

I dag hade kanske de detaljerade blombeskrivningarna och annat varit lite hämmande, men i sitt sammanhang, med läsarens medvetenhet om bokens plats i historien, är stilen perfekt.

– Men vad ska man då dra för lärdomar av Dorian Grays porträtt? Trots att den alltså väl inte har något uppfostringssyfte? — Att hedonism inte lönar sig, eftersom Dorian Gray till sist går under? Knappast.

Dorian Gray lever ett utsökt liv, ett livskonstnärligt liv – narcissistiskt och självuppfyllt, absolut, men för honom själv behagligt. Naturligtvis måste en roman med det budskapet i det puritanska England skava; den skaver nog mindre nu.

Och naturligtvis måste ett sådant budskap rispa den som vill bevara sin hud oskuldsfullt vit och utan all erfarenhet av livet: budskapet säger ju att livet är för att leva, inte för att blott hållas vid liv. — Så trots att Dorian Grays helt självbejakande liv leder till att tavlan av honom blir allt mer gräslig och bär den skam samhället menar att han borde känna, och trots att han lämnar skadade människor efter sig, kan man måhända ändå som försiktig, hycklande renlevnadsperson av i dag få sig en knuff i god riktning: i riktning mot att leva, inte blott hålla sig vid liv.

– – –
Dorian Grays porträtt, Oscar Wilde. Övers. Astrid Borger. Lindqvist 1975. ISBN: 91-7090-170-8. 206 sidor.