Giacomo Leopardi |
Den svenska upplagan utkom 2015 på Celanders förlag i översättning och med efterord av Gustav Sjöberg.
* * *
Det har hänt att Leopardis pessimism kallats patologisk. Det finns, åtminstone inte baserat på Moraliska småskrifter, inte skäl att ha den åsikten.
Vad man spårar i den italienske filosofens tankevärld är ett lyckat försök att skåda verkligheten i synen, utan skymmande illusioner. Och hans resultat blir pessimistiskt, det är sant, men inte som ett resultat av ett förvirrat sinne, utan som ett resultat av ett särdeles klart dito. Det må medges, vare sig man nu håller med honom eller inte.
* * *
Så ja, Leopardi var pessimist. Men inte misantrop. För honom fanns inget inneboende ont i människans natur, ej heller hade något syndafall inträffat: sådant hade varit illusioner för honom. I stället observerar han att livet består i lidande och leda. De njutningar som vederfars människan menar han vara av tillfälligt slag, och aldrig tillräckligt mättande.
Det är naturen, alltså själva tillvaron, som är fienden, den som orsakar lidandet i en värld där människan definitivt inte är verklighetens centrum, utan ett väsen bland många; och alla väsen lider och drabbas av olycka. Världen finns inte för människans skull, men människan finns i världen.
Dessa hans fundamentaluppfattningar illustreras på olika sätt och ur olika perspektiv i den breda samling texter som Moraliska småskrifter utgör. Han använder till exempel antika gestalter som språkrör, och får genom dialogens form möjlighet att anföra argument både för och mot de åsikter som framförs i ofta lätt samtalston, kryddad med ironi.
* * *
Pessimismen uttrycks bland annat i en dialog mellan Plotinos och dennes lärjunge Porfyrios. Denna dialog kan få tjänstgöra som exempel på hur Leopardi argumenterar.
Ämnet är självmordet — huruvida det är berättigat eller inte. Porfyrios har nämligen kommit till den slutsatsen att han vill ta livet av sig. Vännen och läraren Plotinos argumenterar emot honom.
De hinner beröra många infallsvinklar på döden och livet under sin pratstund.
Porfyrios attackerar bland annat mycket vältaligt uppfattningen om ett liv efter döden; han påpekar hur skadlig denna idé är för människorna, både vad gäller helvetes- och himmelföreställningar.
Bovar skräms förvisso inte av tanken på stundande straff, men däremot kan de som försökt föra ett hederligt leverne på sin dödsbädd likväl påminna sig sina många tillkortakommanden och känna rädsla inför döden – rädsla för den hamn som räddar dem för livets storm. Föreställningarna om liv efter döden berövar människan frid i hennes sista stund.
Och tanken på en salig tillvaro efter döden torde enbart väcka leda på grund av dess enahanda karaktär.
Döden är inte något hemskt. Det är Leopardi tydlig med att låta dialogen framföra. Döden är naturens "botemedel mot våra plågor", döden är "människans största goda." Och hon gör rätt i att dö såsom djuren dör: "utan fruktan".
Självmordet, vidare, är en skön tanke, menar Porfyrios. Den skänker den tröstande tanken, att man alltid och när som helst kan lämna det liv som endast åstadkommer lidande.
På Plotinos invändning, att självmord skulle var mot naturen, genmäler Porfyrios genom att ifrågasätta varför det skulle vara mot naturen att fly till det som utan "någon som helst tvekan vore mitt bästa", när "livet [...] är på väg att bli skadligt och dåligt för mig". Ja, döden är "det enda verksamma botemedlet mot våra plågor", och det är rimligt att låta "förnuftet styra över döden, då det råder över livet".
Plotinos håller försiktigt med om att Porfyrios har rätt i mycket av det han säger. De invändningar han kommer med är består i att självmordet skulle vara mot naturen, vilket ju Porfyrios sätter ifråga, samt att det drabbar de kvarlevande, vilket till syvende og sidst verkar vara det kraftfullaste argumentet mot självmordet som handling.
* * *
Leopardis Moraliska småskrifter undandrar sig enkel klassificering och likaså hans sätt att formulera sina tankar. Han blir svårfångad, där han rör sig i spänningsfältet mellan poesi, filosofi, skriftställeri.
På grund av sin mångskiftande natur är texterna också särskilt givande som material att reflektera kring, om man inte låter sig luras av den ibland lättsamma tonen, som likväl bär upp bråddjupa frågeställningar om de mest centrala problemen i mänsklig tillvaro: livet, döden, lyckan, lidande, njutningar.
Den pessimism som kännetecknar mycket av det Leopardi skriver är inte av svärmiskt Weltschmertz-slag; den är inte en posé. Nej, den är en filosofi, ett tankesystem för dem som överger tankesystemens legitimitet. Kanhända tjänar samlingens relativa mångfacetterade ytor sitt syfte särskilt bra, just genom att Leopardi därigenom undviker att framställa ett lärosystem: istället kretsar tankevärlden han uttrycker kring några centrala nav: de ovan nämnda, och främst lidandet som problem.
* * *
Att läsa Leopardi är emellertid inte alldeles enkelt. Det kräver sin tid, och dessutom en tillvänjning till hans speciella stil, som tar särskilt bruk av semikolon för att avdela satser. Översättaren har valt att låta Leopardis säregna sätt att skriva stråla igenom tolkningen även i detta avseende för att man också på svenska ska kunna komma så nära författarens språk som möjligt.
Men om man nu tar sig tid att läsa möter man en människa som på allvar brottas med det mänskliga livets villkor i en värld som inte skapats för människornas skull, där lidandet triumferar i varje varelse.
Den pessimism som blir resultatet av brottningen är emellertid inte nedbrytande, utan snarare upplyftande; den är uppfriskande som en kall vind en het dag som blåser undan damm och gör sikten klar. Och kanske skänker läsningen också nya insikter i vad det innebär att vara människa, en lidande människa, utan illusioner.
– – –
Moraliska småskrifter, Giacomo Leopardi. Övers. och efterord: Gustav Sjöberg. Celanders förlag 2015. ISBN: 978-91-87393-23-5. 255 sidor.
Tack för en intressant läsning!
SvaraRaderaDet finns, märkligt nog, inte så många recensioner av "Moraliska småskrifter".
Leopardi är sedan några år en av mina "husgudar". Ett kommande men tyvärr ännu uppskjutet läsprojekt är den engelska översättningen av "Zibaldone".
Jag har samma uppfattning som du, att läsningen av pessimisten Leopardi (men Tobias Dahlkvist vill kalla honom nihilist) inte är nedbrytande, utan snarare upplyftande. En klarsynthet utan illusioner.
Om du vill läsa mina anspråkslösa rader så finns de här:
http://langsambloggen.blogspot.se/2015/09/trodde-du-kanske-att-varlden-skapades.html
Tack för din kommentar och länken till ditt inlägg! Jag har sneglat på Zibaldone; man kan ju stilla bedja om att den kommer i svensk språkdräkt, men det blir måhända att ta den till sig på engelska.
SvaraRaderaSkall börja hålla koll på din blogg!